- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
791-792

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöfart ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gottland, dit alltså en bosättning redan i dessa
aflägsna tider gått ut öfver hafvet. Senare omtalar
Tacitus (d. något efter år 117) svionernas samhällen
såsom rika på män, vapen och skepp. I början af
500-talet angrepo danska vikingar norra Frankrike;
och småningom, under det de lärde sig bättre bygga
och föra sina fartyg, utbredde vikingarna sig å ena
sidan ned mot Medelhafvet, å den andra (omkr. år
1000) långt ned åt Nord-Amerikas östra kust. Den
ypperliga konstruktionen af deras fartyg, torde ensam
ge tillräcklig förklaring öfver vikingalifvets (se
Vikingatåg) uppblomstring i en tid, då de nordliga
folkens inneboende vandringsdrift endast behöfde
impulsen af en förbättring i skeppsbyggeriet
för att vakna till nytt -och kraftigt lif. In i
Medelhafvet synas dock vikingarna ej ha lyckats
med framgång intränga. Många af de bragder, som där
skrifvas på deras räkning, torde i själfva verket ha
blifvit utförda af de sarasenska sjöfolken på Afrikas
nordkust, som då behärskade hela Medelhafvet och en
tid voro herrar öfver de flesta af dess öar. Det var
i kampen mot dem, som de italienska sjöstäderna Pisa,
Genua, Venezia m. fl. under den senare medeltiden
svingade sig upp till herravälde på hafven. Men under
det deras flottor täflade om väldet på Medelhafvet och
Svarta hafvet och deras handelsförbindelser sträckte
sig djupt in i Asien ända till Indien och Kina,
förblef Atlantiska oceanen för dem ett slutet haf,
så länge morerna härskade i Spanien. Först efter
Gibraltars fall i början af 1300-talet vågade sig
venezianska galärer (1318) så långt upp mot n. som
till de flandriska sjöstäderna vid Nordsjöns kust.

Under tiden för det arabiska kalifatets och det
kinesiska rikets högsta blomstring hade under 700-och
800-talen en direkt och liflig förbindelse med väldiga
oceanfartyg egt rum mellan sydliga Kina och Persiska
vikens kuster. Det är sannolikt från denna tid, som
bruket af kompassen daterar sig, ehuru den först
på 1200-talet börjar komma i bruk i de italienska
farvattnen; att den varit känd långt tidigare, har
förmodats af framstående forskare, men ännu icke
låtit leda sig i bevis. Denna uppfinning var den
viktigaste förbättring, som blifvit gjord i sjöfartens
hjälpmedel efter införandet af seglingskonsten. Väl
hade sjömännen redan förut ingalunda varit hjälplösa
på öppna hafvet, då ett noggrant aktgifvande på
stjärnorna tillåtit dem att våga sig ganska långt ut
från stränderna. Men kompassens allmännare utbredning
medförde dock en fullständig revolution i sjöfarten;
och slag på slag följa vid medeltidens slut efter
hvarandra Afrikas kringsegling, Amerikas upptäckt
och den första världsomseglingen. I Nya världen
funno upptäckarna före sig en ganska obetydlig
sjöfart. Äfven där hade dock en af vikar sönderskuren
kust eller en samling af öar visat sig i hög grad
gynnsam för dess utveckling. Högst har där i ty
fall befolkningen på Amerikas nordvästkust kommit,
af hvars båtbyggnadskonst t. o. m. våra dagars
européer haft ett och annat att lära, medan söderut
från Vancouvers ö, där en mindre gynnsam kustbildning
tar vid, sjöfarten knappast hunnit utöfver de allra
första stegen. Detsamma var vid upptäckten fallet på
hela kusten söderut, utom vid Peru, där en ganska
aktningsvärd kustfart på flottar idkades, medan en
mycket ofullkomlig båtbyggnadskonst redan
uppträder hos eldsländarna, där de naturliga
förutsättningarna för sjöfarten äro gynnsammare. På
östkusten voro i de västindiska farvattnen kariberna
på väg att grunda en fruktansvärd sjömakt, hvars
vidare växt dock stäcktes genom européernas ankomst.

Den nyare tiden har bevittnat förflyttningen af
världssjöfartens tyngdpunkt från Medelhafvet till
Nordsjön och Atlantiska hafvet och från romanska
italienare och spanjorer till germanska holländare
och engelsmän. Redan i medeltiden framstodo dock
hanseater och nederländare som arftagare till vendiska
sjöröfvare och nordiska vikingar; men det är först
den nyaste tiden, som sett hafssjöfarten växa ut till
en världssjöfart, hvilken efter största måttstock
rör sig på jordens alla haf. Kronan på verket
sättes i våra dagar genom ångkraftens användning i
sjöfartens tjänst; och för de väldiga oceanångare,
som plöja hafven och föra härar af utvandrare till
de nya fastlanden, ges snart inga afstånd mer. Ännu
alltjämt är det Britannien, som styr världens haf, men
dess herravälde varder alltmera bestridt af franska,
amerikanska och i synnerhet af tyska medtäflare.

En föreställning om sjöfartens omfattning nu
för tiden (före Världskrigets utbrott) torde
följande uppgifter kunna lämna. 1913 räknade
världens handelsflottor följande antal fartyg
af 100 register-ton och däröfver: 23,897 ångare
(och motorfartyg) om tills. 43,079,177 brutto
registerton och 6,694 segelfartyg om tills. 3,890,936
netto registerton eller i allt 30,591 fartyg om
tills. 46,970,113 registerton. Af ångarna gingo de
flesta i s. k. linjefart, d. v. s. reguljära turer
mellan bestämda orter, men en stor mängd ångare
liksom i allmänhet segelfartygen i s. k. trampfart,
d. v. s. endast af tillgång på frakt bestämda
resor. Världens största rederier äro tyska,
omfattande vid 1913 års slut Hamburg-Amerika-linjen
tills. 1,360,360 brutto reg.-ton och Norddeutscher
Lloyd 982,951. Därnäst följa 5 engelska: British
India steam nav. Co. med 713,087, Ellerman Lines med
598,123, P. & O. Company med 549,564, Alfred Holt &
Co. med 513,107 och White star line med 487.092 brutto
reg.-ton (se vidare Ångfartygslinjer). Totalvärdet
af de varor, som under 1913 fraktades till sjöss,
uppskattas till omkr. 120 milliarder kr., hvaraf
öfver hälften fraktats till och från Storbritannien,
Tyskland, Förenta staterna och Frankrike. England
egde 138 ångfartyg med brutto reg.-tontal af 10.000
och däröfver, Tyskland 38, Frankrike 13, Förenta
staterna 12, Holland och Japan hvartdera 7, Belgien
4, Danmark 3, Norge 2 och Österrike 1. Under 1913
sjösattes handelsfartyg med tills. 3,332,882 brutto
reg.-ton, under det att af gången belöpte sig till
667.547 brutto reg.-ton, hvadan världshandelsflottans
tillväxt under året uppgick till icke mindre än
2,665,335 brutto reg.-ton. Sjöfarten på London
omfattade 1912 48,006 ankomna och af gångna fartyg
med tills. 37,676,000 netto reg.-ton. Därnäst följde
Hongkong med 36,735,000 ton å icke färre än 488,649
fartyg samt vidare Liverpool med 30,173,000 ton å
41,353 fartyg, Hamburg med 27,405,000 ton å 33,331
fartyg, Cardiff med 22,922,000 ton å 28,890 f.,
Newcastle med 22,103,000 ton å 26,185 f., Marseille
mod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:01:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfce/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free