Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjömätningskåren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se Kapare). Likaså bör från sjöröfveri skiljas
den i äldre tid gällande, men nu afskaffade
strandrätten eller rätten till ilandflutet vrakgods
vid strandning. Däremot plägar med sjöröfveri mer
eller mindre likställas dels enligt Wienkongressens
beslut 1815 slafhandel öfver hafven, dels fart å
hafvet under icke erkänd stats flagga, i det att någon
stat alltid måste ha politirätt öfver hvarje fartyg,
dels slutligen kaperi under bemyndigande från båda
de krigförande parterna.
Sjöröfveriet betraktades länge som ett slags icke
olofligt näringsfång, och denna uppfattning finnes
ännu kvar hos åtskilliga folk utanför den europeiska
kulturen.
Att uppräkna de folk, som framför andra gjort sig
kända för sjöröfveri, vore i själfva verket att
nämna alla världens stora handelsfolk. Fenicier och
kartager, etrusker och greker ha hvar i sin tid och
på sitt rum gjort hafven osäkra; och det var endast
de stora världsmonarkierna, som inom ett vidare
område tryggade hafven för sina undersåtar. Framför
alla inlade romarna stor förtjänst genom att göra
slut på de illyriska och ciliciska sjöröfverierna i
Medelhafvet. Under 800- och 900-talen behärskades alla
europeiska haf utanför Gibraltars sund af nordiska
vikingaflottor; men vikingatågen voro lika ofta stora
nationella härfärder som dristiga företag af enskilda
fribytare. Samtidigt behärskades Medelhafvet af de
nordafrikanske sarasenernas röfvarflottor, så att det
ofta är rätt svårt att skilja deras och vikingarnas
bedrifter från hvarandra. Under feodaltiden funnos
rofriddare till sjöss lika talrikt som till lands,
och det var egentligen för att stäfja deras ofog
och rensa Östersjön från de vendiske och estniske
sjöröfvare, hvilka där efterträdt vikingarna, som
hanseförbundet bildades.
I nyare tider ha de många och långvariga sjökrigen
ofta gett upphof åt ett vidsträckt sjöröfveri,
då de, som under krig börjat egna sig åt kaperi,
funnit sig alltför väl vid denna näring för att
sluta upp därmed, när det åter blef fred. Främst
bland detta slags fribytare märkas flibustiärerna
och buckanjärerna (se Flibustiär), som från sina
tillhåll bland de västindiska öarna på egen hand
förde ett långvarigt och oförsonligt krig mot de
spanska kolonierna i Amerika. Anknytande sig till
de krig, som på 1600-talet fördes mot den spanska
makten, upphörde dessa sjöröfverier först efter
det den fransk-bourbonska konungaätten i början af
1700-talet bestigit Spaniens tron, då de förlorade
det stöd de förut haft i Frankrikes västindiska
besittningar. Samtidigt förstodo de turkiske
bejer eller dejer, som gjort sig till herrar i
barbareskstaterna (se d. o.) på Medelhafvets södra
kust, att genom sitt sjöröfveri göra sig till en
skräck för Europa. Det är nästan obegripligt, huru
dessa små despoter kunde så ostördt fortfara ända
in på 1800-talet att brandskatta sjöfarten och spela
herrar på Medelhafvet, ja stundom hemsöka Atlantiska
hafvets kuster, ända till Island, med plundring
och människorof. Ända till 1820-talet funno sig
Europas makter i att betala dem en årlig tribut
för fri sjöfart på Medelhafvet; och det var först
Algers eröfring af fransmännen 1830, som med ett slag
gjorde slut på detta ofog. Utanför de indiska öarnas
farvatten, med deras otaliga vikar och sund, lura
stundom ännu malajiska piroger och
kinesiska junker på handelsskeppen, för att, ifall
öfverrumplingen lyckas, med den mest otroliga grymhet
nedgöra deras besättningar. Bland de friskaror, som
efter de stora upproren i Kina ströko kring i dess
gränsländer, egnade sig många åt denna skändliga
handtering; och omkr. 1883 gåfvo de s. k. svarta
flaggorna i Tonkin fransmännen anledning till mycket
bekymmer. E. Sn. (Rld.)
Sjörötning. Se Linberedning, sp. 563.
Sjösa, fideikommissegendom i Svärta socken,
Södermanlands län, vid Svärtaåns utlopp i Sjösafjärden
af Östersjön och nära S. station på statsbanelinjen
Järna-Nyköping-Norrköping, 7 km. från Nyköping,
utgör med underlydande i Svärta, Helgona och Nikolai
socknar 23 3/8 mtl, tax. till 754,100 kr. (1914),
hvarjämte till samme innehafvare med lika rätt höra
fideikommissegendomarna Gärdesta med underlydande
i Lästringe, Sättersta och Tystberga socknar, 9 1/4
mtl, tax. till 334,600 kr., och tegelbruk, tax. till
2,000 kr., samt Trollesund i Ludgo socken, 5 3/4 mtl,
tax. till 152,000 kr. - S. tillhörde omkr. 1460
J. Birgersson Gyllenhorn och gick i arf inom dennes
och andra släkter, såsom Stålarm, Fleming, Posse. Vid
midten af 1700-talet köptes godset af en Hildebrand,
som på 1760-talet sålde det till generalmajoren
frih. F. Löwen, egare af Häringe i Västerhanninge
socken. Denne gjorde såväl S. som Häringe till
fideikommiss för sina barn. Hans son frih. A. V. Löwen
inköpte 1780 Gärdesta och gjorde det till fideikommiss
för sin yngre son, hvaremot den äldre, frih. Axel
Fabian Löwen, fick S. och Trollesund, hvilket 1807
inköpts för faderns räkning för en penningsumma,
som af dennes morfar, öfverstelöjtnant Fr. Trolle,
anslagits åt honom. Sedan hans linje 1867 utgått
på manssidan, ha äfven S. och Trollesund (hvars
innehafvare skall bära äfven namnet Trolle) tillfallit
den yngre grenen på Gärdesta, och alla ofvannämnda
fideikommiss äro nu förenade hos en person,
frih. A. 0. L. Trolle-Löwen. De vid S. befintliga
gamla järnmalmsgrufvorna bearbetades ännu på 1870-
och 1880-talen, och malmen forslades landvägen till
Nyköping för att utskeppas; numera äro de nedlagda.
Wbg.
Sjösallat, bot. Se Ulvaceæ.
Sjösjuka, Morbus navticus, Nausea navigantium,
framkallas på sjön genom fartygets efter sjögången
(vågorna) följande rörelser och äfven på land i alla
de situationer, som försätta kroppen i en likartad
gungande rörelse, såsom gungning i gunga o. d.,
stundom redan åkning, särskildt baklänges, i vagn,
bil, järnvägskupé o. s. v. Benägenhet för sjösjuka
är mycket olika hos olika personer, men behöfver
icke vara ett uttryck för allmän nervositet eller
svaghet. Gungningens inverkan på vår organism är ännu
icke fullt klargjord, men sjösjukan är sannolikt
ett uttryck för en till stor del genom synsinnet
förmedlad jämviktsrubbning af cerebral natur,
sålunda en nervsjukdom och såsom sådan åtföljd af
s. k. cerebrala kväljnings- och kräkningsrörelser. I
själfva verket äro dessa jämte en allmän känsla
af illamående och yrsel sjukdomens mest utpräglade
symtom. Illamåendet kan urarta till nästan fullständig
apati, och äfven kräkningarna kunna nå en mycket
hög grad, så att under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
