Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skabbdjur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt utpekat de mest skadliga och uppmuntrat
deras efterhållande. Sålunda stadgades i 1864 års
jaktstadga: "träffar någon tillfälligtvis, ehvar det
vara må, skadligt rofdjur, då må han det fälla och
behålla" (§ 10), och vidare: "till skadliga rofdjur
räknas björn, varg, lo, järf, räf, mård, utter,
sal, örn, berguf, hök och falk" (§ 11). På de fyra
förstnämnda hade man t. o. m. rätt att anställa ordnad
jakt å annans mark, endast egaren hvarje gång förut
underrättades, och denne egde ej förhindra jakten,
men väl, om han så önskade, däri deltaga (§ 9). Vidare
egde man, om något af dessa fyra djurslag upptagits å
egen mark, utan vidare fullfölja jakten in på annans
mark (§ 7). Dels med tanke på att vissa skadliga
djur börja bli så sällsynta, att deras skonande
från naturskyddssynpunkt synes önskvärdt, dels för
att tillförsäkra jakträttsinnehavaren inkomsten af
vissa rofdjurs skinn har den fria rätten att jaga,
resp. att vid tillfälligt anträffande döda skadedjur
betydligt inskränkts i nu gällande jaktlagstiftning af
1912. Sålunda får förföljande in på annans mark samt
anställande af jakt å annans jaktmark ske endast efter
varg och järf (jaktlagen §§ 10 och 11), hvilka äfven,
jämte "sälhund", få, om de tillfälligtvis anträffas,
fällas och behållas (§ 12). Skadliga djur, hvartill
(enl. § 13) räknas varg, lo, järf, räf, utter,
gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund,
vildkanin, örn, falk, berguf, duf- och sparfhök,
korp och kråka, som inkomma i gård eller trädgård,
"hafve den, som där bor eller trädgården innehar,
så ock deras folk rätt att döda och behålla,
ändock att jakträtten därstädes tillkommer annan"
(§ 12). Då det ofta visat sig svårt att afgöra, om
ett djur är öfvervägande nyttigt eller skadligt,
och närstående arter (exempelvis bland falkarna)
i detta afseende kunna förhålla sig olika, har man
från naturskyddshåli med skäl påpekat det olämpliga i
att på detta sätt brännmärka vissa djur som skadliga,
äfven om den lagliga konsekvensen endast är rätten
till deras efterhållande i gård eller trädgård.
G. G.
Skadeersättning, Skadestånd, jur., godt-görelse för
liden förlust eller skada. Skyldighet att betala
sådan godtgörelse kan bero på frivilligt åtagande,
såsom vid försäkring mot skada af ett eller annat
slag (brandskada, sjöolycka, kreaturs-sjuka,
inbrott o. s. v.; se F ö r s ä k r i n g). Men
också i andra fall har den skadelidande anspråk på
ersättning (enligt svensk rätt städse i penningar)
för skadan. Sådan ersättningsskyldighet gentemot den
skadelidande är bestämd efter två olika grundsatser,
den ena af romersk-rättsligt ursprung, åläggande
den person, som genom sitt viljebestämda handlande
medvetet förorsakat skadan och sålunda bär (subjektiv)
skuld till densamma, ersättningsskyldighet; den andra
åter, af germansk härstamning eller åtminstone med
förebild inom äldre germansk rätt, innebärande, att
skadans (objektiva) orsak blott behöfver ligga hos
en person eller hos någon honom underlydande eller
hos någon hans tillhörighet för att han skall bli
skadeståndspliktig.
Den förra grundsatsen är allmänneligen förhärskande
i de moderna rättssystemen, så ock i Sverige. Den
uttalas sålunda i svenska strafflagen, 6 : 1: "Skada,
som någon genom brott annan
tillfogar, skall af den brottslige gäldas, ehvad
brottet skett med uppsåt eller af vållande". Uppsåt
(afsikt, dolus, se d. o.) och vållande (oakt-samhet,
culpa) äro sålunda alltjämt de två grader af skuld
(se d. o.), som efter de romerske juristernas
föredöme uppställas. Den anförda regeln tillämpas
äfven utanför de egentligen brottsliga (straffbara)
gärningarnas område; andra rättsstridiga handlingar
med skadegörande verkan föranleda likaledes
skadeståndsskyldighet. Blott i särskilda fall, där
positivt lagbud finnes att åberopa, ersattes annan
än ekonomisk skada: sålunda skall, när kroppsskada
tillfogats, ersättning utgå för bl. a. "sveda och
värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande
men"; vidare skall ersättas "lidande, som genom
brott emot personliga friheten, eller genom falsk
angifvelse eller annan ärekränkande gärning, må
anses vara någon till-skyndadt" (Straffl. 6: 2,
3). Skäligt skadestånd tillkommer jämväl kvinna,
som blifvit rådd med barn af sin fästman och sedan
får sin trolofning bruten hufvudsakligen genom
fästmannens skuld (Lag om äktenskaps ing. o. uppl. 1:
3). Den ekonomiska skadan skall däremot godtgöras
i hela sin omfattning, sålunda ej blott direkt
förmögenhetsminskning ("damnum emergens"), utan
äfven uteblifven, under andra omständigheter säkert
på-räknelig vinst ("lucrum cessans"). Utesluten
är dock skada, som visserligen föranledts af den
begångna rättsstridiga handlingen, men endast till
följd af mellankommen handling af annan person
eller eljest någon oberäknelig omständighet. -
Af hänsyn till den skadelidande har i svensk rätt
skadeståndsskyldigheten utvidgats till fall, där
ingen verklig skuld föreligger; sålunda ha minderåriga
(under 15 år) och sinnessjuka eller sinnesförvirrade
gjorts subsidiärt skadeståndsskyldiga för sina
handlingar. Yidare har i en del fall, särskildt inom
kommunikationsväsendet, skadeståndsskyldighet ålagts
icke blott den skadegörande själf, utan äfven hans
arbetsgifvare. Fartygsredare, järn-vägsinnehafvare,
automobilegare ansvara sålunda under vissa villkor för
skada, som fartygets besättning, järnvägens personal,
automobilens förare vållat.
Åt den andra grundsatsen, ersättningsskyldighet
utan skuld, har nutidens civilrätt i alltjämt
växande omfattning beredt plats, för att göra
inne-hafvare af farlig egendom (djur, anläggning)
eller utöfvare af farlig verksamhet ansvariga för
skada, som af densamma föranledes. I svensk rätt är
denna grundsats tillämpad icke blott med afseende
på skada, förorsakad af kreatur på främmande mark
(en ända sedan medeltiden gällande regel, jfr Intäkt
2), utan äfven i nyare lagstiftning beträffande
eldskada, föranledd af järnväg, skada af automobil
i bristfälligt skick samt skada af elektrisk ström
(se Elektriska anläggningar, sp. 234-236). När enskild
rätt måste uppoffras för tillgodoseende af ett allmänt
intresse, såsom vid expropriation af jord eller vid
rekvisition af förnödenheter till försvaret, skall
också full ersättning för därigenom tillskyndad skada
utgå (se Expropriera och Rekvisition).
En särskild grupp af skadeståndsfallen tillhör
obligationsförhållandenas område. Underlätet (också
oriktigt eller ofullständigt) fullgörande af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
