- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
865-866

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skagern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

865

Skalbaggar

borde räkna de ofta synnerligen starkt utvecklade
hornlika utskotten på hufvud eller halssköld hos ef af
en del scarabseider (herkulesbaggen, goliat-baggen,
noshornbaggen, många dyngbaggar m. fl.), men ingen
iakttagelse bestyrker en sådan användning af utskotten
i fråga. De tyckas därför knappast kunna tillskrifvas
någon annan roll än antingen den af prydnader
eller kanske sannolikare blott af utbuktningar
af muskelfästena för att möjliggöra en kraftigare
muskelutveckling, hvilket har stor betydelse vid
hannarnas inbördes kamp. Betydande färgolikheter
mellan könen äro mindre vanliga än t. ex. hos
fjärilarna. I vårt land förekommer detta slag af
sekundära könskaraktärer endast hos en del blombockar
(Lepturince). .- Många skalbaggar ega förmågan
att frambringa ljud, t. ex. det bekanta tickande
ljudet af dödsuret (se d. o.). Af annat slag äro de
gnisslande eller knarrande s. k. stridulationsljuden,
som åstadkommas genom rifning af någon hård kant mot
en med ytterst fina, parallella tvärstrimmor rafflad,
upphöjd list, en s. k. stridulationsrasp. En sådan
finns t. ex. hos långhorningar på framkanten af
mellanryggen, och mot denna gnides halssköldens bakre
kant under nickande rörelser. Hos tordyflarna finns
tvärs öfver baksidan af hvardera bakhöften en smal
stridulationsrasp, mot hvilken framkanten af främsta
bukleden gnides i taktmässiga rörelser. Företrädesvis
i den betryckta sinnesstämning, som framkallas, då man
fasthåller dem mellan fingrarna, låta skalbaggarna
höra dylika stridula-tionsljud, men äfven vid
sina inbördes misshällig-heter. - Skalbaggarnas
försvarsvapen äro man-diblerna, hvartill hos en
del kommer förmågan att utgjuta skarpa vätskor,
vare sig ur munnen, från spottkörtlarna eller ur
analkörtlarna. Hos paussi-derna och några arter af
jordlöparfamiljen (skjutbaggen m. fi.) explodera de
ur analkörtlarna utgjutna vätskorna i luften till
illaluktande ångor. Rätt många skalbaggar låtsa sig
vid fara vara döda och ligga länge alldeles orörliga,
trotsande hård behandling, med ben och antenner
indragna i för detta ändamål afsedda gropar. Så är
t. ex. fallet med de med hårdt kroppshölje utrustade
dödsuren och dermestiderna.

Larvernas kroppsform är lika växlande som deras
lefnadssätt. De som rofdjur fritt kringströfvande
larverna af de adephaga (se nedan) familjerna och
kortvingarna äro i allmänhet långsträckta, sexbenta,
lifligt rörliga, försedda med 2,stundom långa, ledade
analspröt (cerci). De ha därigenom en viss likhet
med larvborstsvansar. En motsatt ytterlighet visa de
klumpiga, masklika, i jorden graf vande eller i ved
och andra inre växtdelar lefvande larverna. Dessa
äro antingen utrustade med helt korta, till gång
odugliga fötter, såsom hos Lucanidce, Scarabceidce
och vissa långhorningar (Cerambycince, se d. o.,
och Lepturince), eller alldeles fotlösa, såsom hos
andra långhorningar (Lamiince) samt hos Buprestidce,
Cur-culionidce och Scolytidce. Mellan dessa
ytterligheter finnas emellertid hos andra familjer i
samband med lefnadssättet otaliga öfvergångsformer. De
hos alla skalbagglarver urspr, bitande mundelarna
äro hos somliga (se t. ex. dykarfamiljen) på ett
egendomligt sätt ombildade till på en gång bitande
och sugande. - Förpuppningen sker i jorden eller,
då det gäller träätande larver, i vedens yttre lager

Tryckt den 4/i 17

eller under trädstammens bark. NycAelpigorna och
flertalet chrysomelider låta puppan hänga vid
bakändan i det fria på någon växt eller något
annat föremål. Puppan är hos de allra flesta en
s. k. pupa libera (se I n s e k t e r, sp. 715) med
den fullbildade insektens yttre organ fullkomligt
fritt framträdande och tydliga, fastän mer eller
mindre tryckta intill kroppen. Kortvingarna ha dock
stundom en pupa obtecta liknande fjärilarnas, med
anlagen till antenner, ben och vingar fastklibbade vid
kroppen. Hos nyckelpigorna är puppan ett mellanting
mellan båda de nämnda formerna. Kokong förfärdigas
före förpuppningen af vissa larver. Stundom utgöres
denna uteslutande af larvens stelnade afsöndringar,
såsom de blåsformiga, genomskinliga kokongerna hos
vifvelsläktet Cionus. Vanligen inblandas dock i
kokongens vägg hvarjehanda växtaffall, såsom hos
guldbaggarna. För många af de större skalbaggarna
(se t. ex. ekoxen) varar larv-stadiet flera år;
smärre skalbaggar kunna däremot stundom ge upphof
till flera generationer på en enda sommar.

Med sina bortåt 200,000 kända arter (d. v. s. nära
1/3 af alla kända djur) utgöra skalbaggarna den utan
jämförelse formrikaste af alla djurgrupper. Att de det
oaktadt ute i naturen falla mindre i ögonen, beror
på deras mera dolda och mindre rörliga lefnadssätt
i jämförelse med de lifligt kringsvärmande,
säkert också individrikare flugorna, steklarna
och fjärilarna. Såsom man kan vänta inom en så
talrik grupp, ha dess medlemmar egnat sig åt mycket
växlande näringsfång. De kunna vara: 1. rofdjur,
såsom sandjägare, jordlöpare, dykare, vattenkretsare,
kortvingar, histerider, nyckelpigor, mjukbaggar
och myrbaggar; 2. a s ä t a r e, såsom silfiderna;
3. djuraffallsätare, såsom der-mestider och en
del ptinider; 4. s vamp ät are, såsom en hel mängd
smärre skalbaggar af skilda familjer; 5. trä-ätare,
såsom vissa ptinider (anobiiner), barkborrarna, en
del viflar och lång-horningarnas larver; 6. slam-
och v ä x t a f-f al Isa t are, såsom vattenbaggarna
m. fl.: 7. spillningsätare, såsom dyngbaggarna; 8. b
l a d ä t a r e, såsom chrysomelider, ollonborrar,
spanska flugan, en del viflar m. fl.; £). pollen-och
honungsätare, såsom lepturiner, guldbaggar, en
del knappare och mordellider samt en hel mängd
andra skalbaggar af skilda grupper, äfven bland de
eljest af rof lefvande; 10. s v a m p-odlare, såsom
vedborrarna; 11. parasiter, dels i djurbon, såsom en
mängd kortvingar, psela-fider, paussider, meloider och
rhipiforider, dels ytterparasiter på varmblodiga djur,
såsom bäfver-lusen (se Platypsyllus castoris).

Inom några familjer eller t. o. m. släkten egna sig
olika arter åt växlande näringsfång. Så t. ex. finnas
bland vattenbaggarna alla möjliga öfvergångar från
på land lefvande spillningsätare till slamätande
vattendjur, och inom släktet Silpha (se S i l p
h i d se) finnas rofdjur, asätare, svamp-ätare,
spillninssätare och bladätare. Stundom anlita de
fullbildade skalbaggarna helt andra näringskällor än
larverna. Sålunda lefva lepturinerna uteslutande i
blommor, medan deras larver lefva i trä, guldbaggarna
lefva likaledes på blommor, under det larverna
lefva i växtaffall. Ej sällan synas de fullbildade
skalbaggarna icke alls upp-

25 b. 28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:30:05 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free