- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
867-868

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skagern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

867

Skalbaggkvalster-Skåldasaga

868

taga någon näring, utan lefva på det under
larvstadiet i fettkroppen magasinerade förrådet. Så
är t. ex. fallet med flertalet långhorningar och de
större praktbaggarna. - Bland skalbaggarna finnas
åtskilliga för människan på ett eller annat sätt svåra
skadedjur. I främsta rummet må framhållas ollonborrar,
barkborrar, sädesknäppare (Agriotes), coloradobaggen,
jordloppor samt åtskilliga viflar, såsom snytbaggar
och tallviflar. Å andra sidan äro vissa skalbaggar
att betrakta som för människan indirekt nyttiga
djur. Sådana äro t. ex. asätarna och flera af de
ofvan såsom rofdjur betecknade familjerna, framför
allt nyckelpigor, myr-baggar och jordlöpare, hvilka
bidraga till utrotandet af skadeinsekter.

Liksom andra insektsgrupper äro skalbaggarna
talrikast i tropiska länder och aftaga i artantal
mot polerna. För Sverige upptar Grill i sin katalog
(1896) omkr. 3,320 arter. Sedan dess ha dock flera nya
anträffats, så att man sannolikt ej öfver-drifver,
om man för Sverige antar ett antal af 3,500. Ännu
på Grönland lefva rätt talrika arter, de flesta
kortvingar. Fossila skalbaggar ha träffats af så
skilda former redan från början af den mesozoiska
tiden, att gruppens geologiska ålder säkert går
ansenligt längre tillbaka.

Den sedan gammalt brukliga indelningen af
skalbaggarna i underordningar, benämnda efter
tarsledernas antal (se ofvan), fastän i gröfre drag
användbar, leder dock, strängt genomförd, till en
onaturlig gruppering, emedan tarsledernas
antal kan växla bland påtagligen helt närstående
släkten. Man har därför i senare tid sökt
framställa ett mera naturligt system, grundadt
på organisationen i dess helhet. Enligt detta
indelas skalbaggarna först i 2 hufvudgrupper,
allteftersom bakhöfterna ej alls eller blott
obetydligt ingripa på l:a bukleden (Polyphaga) eller
de fullständigt afskära densamma från främre till
bakre kanten (Adephaga). Den senare gruppen
omfattar blott ett fåtal familjer, den förra alla
de andra. Här nedan uppräknas blott de viktigare,
i detta arbete omnämnda familjerna, af hvilka de
flesta blifvit beskrifna under sina svenska namn. I.
Adephaga: Fam. CicindeUdce (se San d-jägarfamiljen),
Carabidm (se J o r d-löparfamiljen), Paussidce,
Dytiscidce (se D y k a r f a m i l j e n),
Gyrinidce (se Vattenkretsar e).

II. Polyphaga: A. Staphylinoidea: Fam. Staphylinidce
(se B r a c h e l y t r a, äfven i Suppl.),
Pselaphidce, Histeridce, Sil-phidce.

B. Palpicornia: Fam. Hydrophilida (se
Vattenbaggar).

C. Diversicornia: Fam. Cantharidce (se
Mjukbaggar), Cleridce (se M y r b a g-g a r),
Coccinellidce (se N y c k e l p i g o r), Dermestidce,
Elateridce (se Knäpparfamiljen), Buprestidce
(se Praktbag-ga r), Ptinidce.

D. Heteromera: Fam. Tenebrionidce,
Meloidcz, Mordellidce, Rhipiphoridce.

E. Phytophaga: Fam. Cerambycidce (se äfven
Långhorningar), Chrysomelidce (se äfven Donacia,
Liljebaggar och Sköldbaggsläktet).

F. Ehynchophora: Fam. Curculionidce (se
Viflar), Scolytidce (se B a r k b o r-r a r och
Vedborrar).

G. L a m e 11 i c o r n i a (se d. o.):
Fam. Luca-nidce, Scarabceidce.

Af den synnerligen rikhaltiga litteraturen
må här anföras: C. G. Thomson, "Skandinaviens
co-leoptera" (l-9, 1859-68) och "Skandinaviens
insekter. 1. Coleoptera" (1885), G. Seidlitz, "Fauna
Baltica" (2:a uppl. 1891), C. Grill, "Catalogus
Coleopterorum Scandinavise, Daniae & Fennise"
(1896), E. Reitter, "Fauna Germanica. Die käfer des
Deutschen reiches" (I-IV, 1908-12), och G. Adlerz,
"Svenska skalbaggar i urval" (1916). Skadedjur bland
skalbaggarna finnas behandlade i A. E. Holmgren, "De
för träd och buskar nyttiga och skadliga insekterna"
(1867), A. Tullgren, "Skadeinsekter i trädgården
och på fältet" (1906) och "Våra snyltgäster’
(1914), samt I. Trägårdh, "Sveriges skogsinsekter"
(s. å.). Se ock pl. I till art. Landtbrukets
skadeinsekter, pl. II till art. Skogens skadeinsekter
och pl. II till art. Trädgårdens skadeinsekter.
G. A-z.

Skalbaggkvalster, zool. Se G a m a s i d ge.

Skalbank, Snäckbank, geol., i naturen förekommande
sammanhopning eller samling af dels hela, dels
söndergrusade skal af snäckor och musslor (snäckgrus,
skalgrus), vanligen med inblandad sand, grus eller
lera. Sådana samlingar af snäckgrus, bildade vid forna
stränder, träffas på flera ställen inom Sveriges såväl
östra som västra provinser, ofta många mil in i landet
och t. o. m. mera än 50 och 100 m. ö. h. En del, de
glaciala, innehåller hufvudsakligen eller uteslutande
högnordiska former, sådana som numera lefva endast i
Ishafvet; andra, de postglaciala, utgöras af skalen
efter molluskarter, som ännu lefva i Nordsjön och
Östersjön. Snäckbankarna, hvilkas innehåll flerstädes
användts som jordförbättringsmedel (snäckmärgel),
ha sällan större mäktighet än 1/2-1 m.; deras
utsträckning i horisontal riktning är mycket växlande,
ofta flera tiotal m. Mest bekanta äro snäckbankarna
("skalbergen") på de s. k. Kapellsbackarna vid
Uddevalla. Jfr Bohus län, Istiden, sp. 1016, och
Märgel, sp. 280.
E. E.

Skald (isl. skáld), författare, vitterhetsidkare,
poet. – Ordet har i nysvensk tid inlånats i svenskan
från isländskan. Dess släktskapsförhållanden
äro dunkla; det har härledts ur forniriskt scél,
berättelse, men äfven sammanställts med ty. schauen,
skåda, och skulle i så fall urspr. ha betydt
teckentydare, siare.

Skáldasaga, isländsk saga om tre af Harald
Hårfagers hirdskalder, Audun illskælda, Ölver
hnúfa ("stumpnäsa") och Thorbjörn Hornklofve,
som ville förföra en fränka till konungen, men af
henne blefvo grundligt dragna vid näsan. Till straff
ålade Harald dem en farlig beskickning till konung
Erik Björnsson i Uppsala för att mäkla fred mellan
Sverige och Norge. Då de med väl förrättadt ärende
kommo tillbaka, återvunno de konungens nåd. Sagan
grundar sig utan tvifvel på verkliga händelser,
men har under tidernas lopp blifvit tillökad med
åtskilligt ohistoriskt gods. Den finns upptecknad
i "Hauksbók" och tryckt i denna (1892–96).
R. N-g.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:13 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free