Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skagern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Skåldaspiller-Skaldskaparmal
870
Skåldaspiller. SeEyvindSkåldaspiller. j Skaldekonst,
den konst, som har till ändamål , att med språket
som medel skapa verk af estetiskt syfte och värde
(vitterhet, skönlitteratur). Vanligen inskränker
man ordets omfattning till att gälla endast
vitterhetens centrala del, poesien, och dithörande
verk. Skaldekonsten är ordets konst liksom retoriken
1. talar-konsten, med hvilken den har en mängd
uttrycksformer gemensam. Retoriken skiljer sig
emellertid från skaldekonsten redan därigenom,
att den i regel eftersträfvar praktiska resultat;
särskildt söker den ofta påverka åhörarens vilja,
och genomgående brukar den estetiska medel utan
rent estetiskt syfte. Det allmänna språkbruket
är emellertid så till vida otillfredsställande och
onöjaktigt, som det icke hänför till skaldekonsten ett
högtidstal utan tendens, medan däremot en roman eller
ett drama med skarpt utpräglad tendens räknas dit. På
gränsen ligga gifvetvis många litterära alster: det
konstnärligt formade brefvet, den i bunden form gifna
framställningen af reflexions- och uppbyggelsemässig
karaktär m. m., äfven om flertalet dylika litterära
arter aldrig, strängt taget, kan sägas ha fantasien
till rot. Med musiken 1. tonkonsten har skaldekonsten
gemensamt, att de båda väcka till lif stämningar
och att de vända sig till samma uppfattande sinne,
hörseln, på hvilken de verka genom skön klang och
rytm; till båda hör sången, i den mån den är tal
(jfr Sång). Med vetenskapen delar skaldekonsten icke
bara medel (språket) och material, utan äfven ämnen,
i det att äfven skaldekonsten kan ge uttryck åt
tankelif och behandla problem.
Lifligt omstridd är frågan om gränserna för
skaldekonstens uttrycksförmåga i jämförelse
med öfriga konsters eller, med andra ord, om den
språkliga stilens räckvidd. Hvarje konst kan sägas
ha till uppgift att åskådligt framställa estetiska
värden, d. v. s. hos konstuppfattaren framkalla
konkreta bilder och stämningar. Språkets konst kan
endast indirekt uppfylla krafvet på åskådlighet
i bilder, medan däremot målarkonsten m. fl. kan
ge direkta sådana. Det är endast medelbart,
genom de associationer med minnesbilder och andra
föreställningar, som orden kunna åstadkomma plastiska,
skulpturala eller måleriska fantasiskapelser hos
läsare och åhörare af dikter. På samma indirekta sätt
framkalla de språkliga uttrycksmedlen andra slag af
sinnesintryck. Gifvetvis stå dessa associationsvis
uppkomna fantasibilder tillbaka för de direkta
varseblifningarna i flera afseenden: de äro blekare,
svagare och ofullständigare än dessa. Men å andra
sidan förfogar skaldekonsten öfver en rörlighet
och föränderlig-het i sin bildvärld, som målar-
och bildhuggarkonsten icke ega. Skalden kan ge
rörliga bilder, hans rike är föränderlighetens och
handlingens, och han är mindre bunden vid iakttagelsen
än andra konstnärer, företräden, som mer än väl
torde öfverväga de förut nämnda bristerna. Musikens
innehåll kan skaldekonsten endast liknelsevis antyda;
affekterna kan den blott torftigt återge, de äro
outsägliga, och man brukar anse tonernas vågor vara
den enda tillräckliga konstnärliga analogien till
känslorna; likväl bör framhållas, att skådespelet på
scenen naturligtvis kan
åskådliggöra det mänskliga känslolifvet med ojämförlig
åskådlighet. Skaldekonsten står vidare högst bland
konsterna, då det gäller att framställa viljans
och det intellektuella lifvets områden. Slutligen
har skaldekonsten genom språkets egenskaper den i
ingen annan konst gifna möjligheten att samtidigt
bringa till uttryck det inre lifvets och den yttre
verklighetens mångfaldiga företeelser. Det är framför
allt de olika apperceptions-formerna, som härvid
komma till bruk och göra tjänst.
Skaldekonsten har af ålder brakat indelas i tre
hufvudarter: lyrik (se d. o.), epik (se Epos) och
dramatik (se Drama 2). Flera betydande litterära
verk stå emellertid på gränsen mellan två af dessa
eller, som "Fredmans epistlar", alla tre, något, som
likväl icke kan rubba indelningens berättigande. Om
dessa arter (med deras särskilda egendomligheter
och kraf), om hufvudslagen af uppfattningssätt
och riktningar (idealism, realism o. s. v.), om de
allmänna principerna för byggnaden af vittra alster,
kompositionslagarna och öfriga spörsmål rörande
skaldekonstens väsen och konkreta former lämnas
upplysning af poetiken (se P o e t i k och där
anförd litt.). De estetiska och retoriska sidorna
af språket, det rent tekniska af skaldekonsten
behandlas af metrik (se d. o.) och stilistik (se
d. o.). Jfr i detta arbete artiklar, egnade de
ämnen, som tillhöra skaldekonstens område, såsom
utom de redan citerade Folkvisor, Humor, Rim m. fl.
R-n B.
Skaldernas vrå (eng. Poets’ corner), den del af kyrkan
Westminster abbey (se d. o.) i London, där engelska
författare ha minnesvårdar.
Skåldhelgarimur, en cykel af sju isländska "ri-mor"
(se d. o.) från omkr. 1400. Deras hufvud-person
är islänningen- Skåld-Helgi pöröarson, som lefde
i förra delen af 1000-talet, var hirdman hos Erik
jarl i Norge och gjorde en pilgrimsfärd till Rom
och på hemvägen till Island blef stormdrif-ven till
Grönland, där han stannade till sin död. Helge var
en af Grönlands förnämsta män och blef t. o. m. vald
till dess lagsagoman. Rimorna röra sig mest om hans
olyckliga kärlek till sin svägerska, en isländsk
bondedotter, med hvars syster han på grund af hennes
fars envishet och sin egen ätts starka påtryckning
mot sin vilja gift sig. Till grund för dem ligger
en förlorad saga. De äro präglade af den senare
medeltidens smak för det romantiska och öfverdrifvet
känslosamma och ha en viss religiös skiftning. Men
ställvis sakna de ingalunda poetisk fägring; särskildt
äro inledningens vemodiga kärleksstrofer rörande och
vackra, med fina paralleller mellan den högnordiska
naturen och skaldens själslif. Författaren torde ha
varit en andlig, men hans namn känner man ej. Texten
är utgifven med dansk öfv. i "Grönlands historiske
mindesmaerker" II (1838). R.N-g.
Skald-Hrafn. Se H ra f n l och Isländska litteraturen,
sp. 955.
Skaldjur, en term numera utan zooloeisk-syste-matisk
betydelse, med hvilken djur kännetecknas, hvilkas hud
genom närvaron af mineraliska beståndsdelar vunnit
en högre grad af hårdhet, såsom snäckor, musslor och
vissa kräftdjur. L-e-
Skaldskaparmal. Se Edda, sp. 1330.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
