- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
911-912

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skarf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

911

Skarf-Skarhult

912

från och smältvattnet rinner ned i mossan, dels
silar vattnet uppifrån och ned, och när så stark
köld inträffar, fryser snöytan till hård skare,
och det nedsilade vattnet bildar i mossan antingen
isstycken, eller, när vattenmängden är ymnigare, en
sammanhängande isskorpa. Flen förekommer i Lappland
ej så ofta som skare, men då den betäcker marken,
hindrar den renarna så fullständigt att komma åt
lafven, att de dö af svält, om de ej ha kraft att fly
till fjällen eller till andra trakter, där flen ej
täcker marken, såsom till Finmarkens amt i Norge eller
till Finland. Skaren är mycket vanligare än flen,
men endast undantagsvis så hård, att den alldeles
hindrar renarna att skaffa sig föda, i synnerhet
därför, att den på våren i allmänhet tinar upp af
dagsmejan och under natten fryser till. - Emedan skare
och flen i svenska Lappmarken spela en så viktig roll
i renarnas lif, anordnades 1910-11 af Meteorologiska
centralanstalten för Renbeteskommissionens räkning
med understöd af statsmedel en särskild undersökning,
hvaröfver H. E. Hamberg publicerat afh. "Om skare och
flen i Lappland" (i Vet. akadrs årsbok 1912, hvarur
ofvanstående beskrifning hufvudsakligen är hämtad).
N. E-m.

Skarf, zool. Se Skarfsläktet.

Skarf järn. Se Järnvägsskena och Kontra s p ’ n t.

Skarfkilar, skogsh. Se Gistkilar.

Skarfplåt, skpsb. Se N i t n i n g.

Skarfribba, skpsb. Se Bordläggning, sp. 1156, och N
i t n i n g.

Skarfsläktet, Phalacrocorax, zool., tillhör
fam. Phalacrocoracidce (med släktets kännetecken),
ordn. Ciconiiformes och fåglarnas klass. Näbben
är lång med hake i spetsen. Benen äro korta, långt
bakåt sittande. Alla fyra tårna förbundna med simhud;
baktån lång och vänd inåt; mellantån kamlikt tan-dad,
yttertån längre än mellantån. Vingarna äro

Storskarfven (hafstjädern I. kormoraneu).

korta. Stjärten är afrundad, mycket styf. Skarf-varna
äro ganska stora fåglar, som under sommaren uppehålla
sig på klippor och skär nära hafskusten,

men som under höst och vinter stundom företaga längre
vandringar inåt landet. Deras kroppsställning är rak,
och stående stödja de mot den elastiska stjärten,
som därigenom kommer att tjänstgöra som ett tredje
ben. På marken röra de sig endast med svårighet;
äfven deras flykt är dålig. De häcka i kolonier. Sina
bon, som bestå af hafstång och ris-pinnar, lägga de å
branta klippafsatser. Äggen äro livitaktiga, ofläckade
och små i förhållande till fågelns storlek. Som
skarfvarna lifnära sig af fisk, hvilken de fånga
under dykning, äro de skadliga för fisket. Släktet
omfattar ett stort antal arter, af hvilka flera ha
mycket vidsträckt utbredningsområde. Till Sveriges
fauna hör blott s t o r s k a r f-ven, äfven kallad
hafstjädern, kormor a-nen (da. Cormoranskarv),
Ph. carbo (se fig.), som är svart med blå glans
samt har en bred hvit fläck på strupen och långa
nackfjädrar på hufvudet. Kroppslängden är 50-90
cm. Den är utbredd öfver Europa, Asien och Amerika;
den lefver vid Sveriges både öst- och västkust allmänt
om vintern. Häckande torde den numera ej finnas inom
Sverige; förr häckade den i Skåne och Blekinge. Vid
Norges kuster förekommer en liknande, men mindre art:
topp-1. kråkskarfven, Ph. graculus; denna uppträder
mycket sällsynt i Sverige. - I Kina in-öfvas en
skarfart till fiskfångst. Fågeln hindras från att
svälja fisken, hvilken den fångar medelst dykning,
genom ett omkring halsen lagdt snöre eller metallring.
L-e.

Skarfs skärgård, obebodda holmar och skär ytterst
ute i Stockholms skärgård, n. om Svenska högtrna,
tillhör Möja socken, Stockholms län.

Skarfstege. Se B ra n d väsen d e, sp. 1496.

Skarfven, Mälarens långa, mot Uppsala uppskjutande
fjärd, som breder ut sig utanför Rosers-berg och
fortsattes i n. af Sigtunafjärden och i s. begränsas
af Almare Stäk. Genom fjärden går gränsen mellan
Stockholms och Uppsala län.

Skarfymp, trädg. Se Y m p n i n g.

Skarfyxa. Se Yxa.

Ska’rga, P i o t r, polsk predikant, f. 1536, d. 1612,
blef skolföreståndare i Warschau, prästvigdes 1563
och inträdde 1568 i jesuitorden. 1578 utnämndes
han till rektor vid akademien i Vilna och blef så
ryktbar för sin andliga vältalighet ("den polske
Chrysostomos"), att Sigismund Vasa utnämnde honom
till sin hofpredikant 1588. Hans predikningar ha
både litterärt och historiskt värde, enär de beröra
alla dåtida tilldragelser af politisk vikt. Han
var varm anhängare af den kyrkliga unionen och
förmådde på en synod i Brest furst Ostrozskij
att öfvergå till densamma. Bland hans teologiska,
polemiska och historiska skrifter intas främsta
rummet af hans vältaliga, patriotiskt glödande
riksdagspredikningar, Kazania sejmowe (tr. 1610; 14:e
uppl. 1903). Biogr, af M. Dzieduszycki (1850-51).
A-d J.

Skarhult. 1. Socken i Malmöhus län, Frosta
härad. 2,246 har. 601 inv. (1915). Annex till östra
Strö, Lunds stift. Frosta kontrakt.

2. Gods i ofvannämnda socken, med hufvudgår-den,
bebyggd med en af de ståtligaste och i det yttre bäst
bevarade af 1500-talets skånska borgar, belägen på
slätten omkr. 12 km. n. ö. om Lund invid den lilla
Bråån och helt nära stationen S. på Ystad-Eslöfs
järnväg. Godset består af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free