Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
921
Skatt
922
lingar och unga dufvor äro utsatta för dess
angrepp. Den nytta den å andra sidan gör genom
utrotandet af en del för kulturväxterna skadliga
insekter kan ej uppväga den skada den anstiftar. Boet,
som är försedt med tak, lägger skatan i toppen och
stundom inne i kronan af höga träd. Äggen, 5-6 till
antalot, äro blekt grönaktiga, tätt beströdda med
grönbruna fläckar. L-e.
Skatt, finansv., sådant bidrag till ett samhälle,
som ålagts dess medlemmar och ej utgör ersättning
för någon särskild prestation. Sistnämnda bestämning
anger skillnaden mellan skatter i egentlig mening
och afgifter (ty. gebühren), hvilka senare utgöras
af bidrag, som af enskilda eller grupper af enskilda
lämnas som speciell ersättning för af statens eller
andra offentliga organ i ifrågavarande personers
intresse utförda tjänster. Statens myndighet att
pålägga skatt grundar sig på dess finanshöghet
(se Höghetsrättigheter), som innebär befogenhet
att tvångsvis uttaga delar af enskild förmögenhet
för offentliga ändamål. Äfven andra offentliga
samhällen än staten (framför allt kommuner) kunna
utöfva beskattning. Befogenheten därtill grundar sig
också här på en förhandenvarande – ehuru härledd
– tvångsmakt. Att till skattens natur hör, att
den ges utan individualiserad motprestation från
det allmännas sida, är en grundsats, som först i
senare tid erkänts. Under primitivare förhållanden,
då känslan för statens väsen och ändamål ännu icke
inträngt så djupt i folkmedvetandet, förmådde de
skattdragande blott uppfatta skatten som ett ondt,
en tunga för den enskilda hushållningen. Det var
då naturligt, att äfven för den vetenskapliga
uppfattningen skatten framstod som ett offer,
hvilket för sitt rättfärdigande i ersättning kräfde
en bestämd, påtaglig förmån. Ännu Montesquieu och
Voltaire lärde, att skatten från den enskildes
sida vore att betrakta som öfverlämnandet af en del
af förmögenheten för rättigheten att i fred njuta
återstoden. Denna s. k. ekvivalensteori, hvilken
sammanhänger med dåtidens mekaniska statsuppfattning,
är numera öfvervunnen så till vida, att man erkänner,
att rättigheter och skyldigheter här icke kunna
stå i något direkt uppskattbart förhållande till
hvarandra. Den nutida s. k. organiska statsteorien
framställer staten som bärare af de gemensamma
intressena och som den där för förverkligandet
af sitt ändamål kräfver allas underkastelse under
den gemensamma viljan. Den för kulturutvecklingen
nödvändiga staten fordrar för att fylla sin uppgift,
att alla dess medlemmar efter förmåga lämna sitt
bidrag därtill. Måttstocken för skattskyldigheten
ligger allenast i de historiskt erkända gränserna
för statsverksamheten. På samma sätt härledes det
inre berättigandet för andra under staten sorterande
samhällen att pålägga skatt.
Med penninghushållningens (se d. o.) framträngande
liksom ock den starkare statliga centralisationen ha
möjligheter beredts för ett verksammare utbyggande
af skatteväsendet. Äfven rättsordningens utbildning
har härvid medverkat. Det kan sägas, att först med
genomförandet af principen om allas likhet inför lagen
kan den önskvärda allmänneligheten i beskattningen
närma sig sitt förverkligande. Utvecklingen på
hithörande område karakteriseras å ena sidan
af skatternas framträngande som den viktigaste
inkomstkällan ej blott för
staten, utan äfven för andra offentliga samhällen,
å andra sidan af sträfvandet att vid skatternas
afvägande taga största möjliga hänsyn till inkomstens
och förmögenhetens verkliga fördelning och de
beskattades verkliga prestationsförmåga.
Skattekällan, eller det, hvarur medel till skattens
erläggande hämtas, kan ej vara något annat än
medborgarnas förmögenhet eller inkomst. Från
skattekällan har man att noga skilja måttstocken
för skattskyldighetens fördelning, hvartill
visserligen förmögenheten eller inkomsten, men
äfven andra förhållanden (t. ex. de enskildes
förbrukning i allmänhet eller af vissa varor)
kunna användas. Sålunda föreligger ingen
nödvändighet, att en skatt, som är fördelad
efter medborgarnas förmögenhet som måttstock
(se Förmögenhetsskatt), äfven måste bestridas ur
förmögenheten, utan skattekällan för sådan skatt
är i regel inkomsten. Skatter äro antingen skatter
i inskränkt bemärkelse (som bestå af en viss summa
pengar eller en viss mängd varor) eller besvär (som
bestå i fullgörande af visst arbete). Numera ha dock
de senare till största delen ersatts med skatter i
inskränkt bemärkelse och erläggas i pengar. Skatter
äro vidare direkta eller indirekta. I såväl
praxis som teori användas dessa termer i mycket
skiftande bemärkelser. I teorien mest brukligt
är att med direkta skatter beteckna sådana,
som äro afsedda att bäras af dem, som i första
hand erlägga skatten, och med indirekta skatter
sådana, som äro afsedda att drabba andra än dem,
som erlägga skatten. Med hänsyn till skatter af det
senare slaget är lagstiftarens afsikt, att de skola
öfvervältras från de personer, som i första hand
erlägga dem, på dem, som skola definitivt bära dem,
t. ex. brännvinstillverkningsskatten från tillverkaren
på konsumenterna. Ofta händer dock, att denna afsikt
icke alls eller åtminstone ej helt och hållet vinnes,
liksom det å andra sidan kan inträffa, att direkta
skatter mot lagstiftarens afsikt öfvervältras
på andra. Frågan om skatters öfvervältring är
dock ännu föga utredd. De vanligaste slagen af
direkta skatter äro förmögenhetsskatter (i formell
bem.), inkomstskatter, skatter på afkastningen af
förvärfskällor (ty. ertragssteuern, näringsskatter),
skatter på enstaka förvärfsaftal (stämpelskatter),
arfsskatter och direkta konsumtionsskatter. De
indirekta skatterna äro till allra största delen
konsumtionsskatter; dock finnas äfven andra slag,
t. ex. då arrendator är skyldig erlägga grundskatten
för den arrenderade fastigheten eller då en skuldsatt
person måste erlägga skatt för hela sin inkomst,
utan rätt till afdrag för skulderna, under det
att hans fordringsegare äro fria från skatt för de
räntor de uppbära, i hvilka båda fall meningen är,
att skatten skall öfvervältras på jordegaren och
fordringsegarna. – I fråga om ordnandet af ett lands
skatteväsen äro meningarna mycket delade, liksom ock
olika länder förete mycket stora skiljaktigheter
i detta hänseende. Vid reformer af beskattningen,
hvars förnämsta syfte är att skaffa stat och kommun
inkomster, bör vederbörlig hänsyn tagas till såväl
bestående skattelagstiftning som ock till politiska,
sociala och ekonomiska förhållanden. I nära samband
med fordran på rättvis beskattning står den fordran,
att de skattskyldige böra få minsta möjliga tillfälle
att undandraga sig skatt. Skatterna skola vara sådana,
att de träffa dem, som de äro afsedda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
