Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skattungbyn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
Skavronskij-Sked
934
Skavronskij, A., pseudonym för G. P. Danilev-skij
(se denne).
Ska’zon (af ska’zéin, halta), metr. Se K o-I i a m b.
Skeat [ski’t], Walter William, engelsk språkforskare,
f. 1835 i London, d. 1912 i Cambridge, var först
präst, blef 1860 fellow (se d. o.) vid Chrisfs college
i Cambridge (med undervisning i matematik), men egnade
sig tillika åt språkstudier och utnämndes 1878 till
Elrington och Bos-worth professor i angelsaxiska
vid Cambridge universitet. Han utöfvade en lång och
fruktbärande verksamhet, i mindre grad som lärare -
ty engelska språkets studium har ännu icke funnit
någon tacksam jordmån vid Englands gamla universitet
-. än som utgifvare, hufvudsakligen af medelengelska
texter, och som språkvetenskaplig författare. Som
de förnämsta af hans många arbeten äro att nämna
upplagor af "The vision of William con-cerning
Piers the Plowman" (1867-85), John Barbour’s
"Bruce" (1870-89), "The complete works of Geoffrey
Chaucer" (med noter och glos-sar, 6 bd, 1894; 2:a
uppl. 1899 ff.) och "Aelfric’s Lives of saints"
(angls, med eng. öfv. 1881-1900) samt Etymological
dictionary of the english language (1879-82;
4:e omarb. uppl. 1910). I Philological societys,
Early English text socie-tys, Chaucer societys
m. fl. sträfvanden deltog S. med verksamt intresse
och stiftade själf 1873 English dialect society, som
afslutade raden af sina publikationer med vol. 80 år
1896, då Wrights stora "English dialect dictionary"
började utkomma (dess första band är tillegnadt
S.). Vid sidan af Alex. Ellis, H Sweet, F. Furnivall
och sir James A. H. Munay (se dessa ord) skall
S. behålla en hedrad plats som en af de engelsmän,
hvilka mest bidragit att väcka och främja det friskare
och mera vetenskapliga lif, som från 1860-talet
framträder inom den engelska språkforskningen.
A. E.
Skebo, bruk. Se Schebo.
Skeby, socken i Skaraborgs län, Kinnefjärdings
härad. 940 har. 248 inv. (1915). Annex till Källby,
Skara stift, Kinna kontrakt.
Skebäck, Örebro stads gamla hamn vid Svartåns
nedersta fall och sluss, strax ö. om stadsplanen,
används ännu vid lossning och lastning af pråmgods
och massaved till Örebro pappersbruk. Därifrån
utgå den 1888 fullbordade kanalen till Hjälmaren
samt den 1904 byggda järnvägen till Örebro södra
station, och där ligger stadens kraftstation.
Wbs-
Sked, ett med skaft försedt redskap af lera,
trä, ben, horn eller metall, som hufvudsakligen
används vid förtärande af flytande eller eljest
mera lösa födoämnen. Skeden har för detta ändamål
ett vanligen konkavt blad med rund, oval eller
äggformig (man-delformig) omkrets. Primitiva "skedar",
tillverkade af ledpannorna till djurben, äro funna
vid Taubach nära Weimar och tillhöra paleolitisk
tid. Under den neolitiska tiden blefvo skedar af lera,
trä, ben och horn allmänna. Lerskedar äro hittade i
pålbyggnader från yngre stenålder och tidig bronsålder
i Nord-Italien och Schweiz, på boplatser i Frankrike
(Camp de Chassey), i danska grafvar, i Sverige
(fig. l, sp. 935-936) och från långt senare tid i
Egypten. Skedar af ben eller hjorthorn kän-
ner man likaså från pålbyggnader (Wangen, Sutz),
ur en bronsåldersekkista i Guldhöi vid Vamdrup i
Danmark o. s. v. Träskedar från stenåldern äro funna
i danska mossar, pålbyggnader vid Roben-hausen i
Schweiz och annorstädes. De fornegypti-ska skedarna
af trä och af elfenben nyttjades mest som redskap
till rökelsekärlen. I Nord-Europa torde det ha
varit först genom romerskt inflytande, som skedar
af metall (brons och silfver) blefvo kända. Sådana
äro funna i Nord-Tyskland och Danmark. Från Sverige
känner man under järnåldern hufvudsakligen skedar af
ben. Den tidigaste (omkr. Kristi födelse), sirad med
2 skulpterade fågelbilder, är funnen i en brandgraf i
Edsbro socken, Uppland. Något senare äro träskedarna,
som hittats i danska mossar. Flera benskedar äro
funna i "svarta jorden" på Björkö i Mälaren. De äro
rikt ornerade, med runda flata blad, och tillhöra
vikingatiden (fig. 2). Från medeltiden ega vi i
Sverige många silfverskedar i behåll (fig. 3-5). De
äldsta ha rundt blad; skaftet afslutas ofta nedtill
med ett djurhufvud, ur hvars gap bladet springer
fram. Skaftet är vid medeltidens början längre än
vid dess slut. Bladet var vidare fram- än baktill
och egnade sig ej för att med spetsen stickas in
i munnen. Under medeltiden vardt skeden äfven ett
liturgiskt redskap (hostie-, rökelsesked, af silfver,
stundom af ädelsten o. d.). Renässansen smidde gärna
skeden till ett lyxföremål; silfver- och guldskedar
med gravering, drifvet arbete och rikt ornerade skaft
blefvo vanliga (fig. 6-11). S. k. apostlaskedar
(fig. 11) utgjorde bestick af 13 skedar, hvilkas
skaft uppburo bilder af de tolf apostlarna och
Jungfru Maria; de voro eg. afsedda för kyrkligt bruk,
till att blanda några droppar vatten i vinet, men
plägade i England äfven ges som faddergåfvor. De hos
lappfolket brukliga s. k. lappskedarna ha små ringar
hängande vid skaften, efter en 1600-tals modell från
de högre svenska klasserna (se fig. 9; jfr fig. 9
i art. Lappar). Från 1700-talet har aflång form på
skedbladet blifvit den gängse (fig. 12-14).
Ett äldre tillverkningssätt för järnskedar består
däri, att ena ändan af en 4-6 mm. tjock jämten
utsmides till en platt och den andra delen till ett
skaft, hvarefter plätten formas till ett skedblad
medelst kägelformiga hammare på ett städ med rundade
fördjupningar, motsvarande den konkavform skedbladet
skall få; de öfverskjutande kanterna klippas och
filas bort, oxid aflägsnas genom utspädd saltsyra,
skeden torkas i sågspån, förtennes och poleras. Enligt
senare metod göres skeden så, att metallen smältes,
valsas och klippes i af passade "stycken", som
valsas på nytt, medelst "utskärare" konturformas
och sedan färdigpressas mellan två stansar, som
tillika innehålla de sirat, hvarmed skeden skall
förses. Jämte silfret har i nutiden ny-silfver fått
vidsträckt användning till skedar. Tennskedar gjutas
i tudelade mässingsformar; för åstadkommande af
trä- och elfenbensskedar begagnas såg, snidverktyg
och rasp; hornskedar utsågas ur horn-plattor och
varmpressas. Alltefter storlek och bestämmelse skiljes
numera mellan matskedar, dessertskedar, teskedar,
mockaskedar (för finare kaffe i helt små koppar),
syltskedar, hvilka senares blad är bredare fram-
än baktill, ströskedar (med runda perforerade blad,
för socker) m. m T. J. A. E. F-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
