Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skenäs skans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ja, ända till Nord-Amerika, bevisa ej blott männens
mod och skicklighet, utan äfven de små fartygens
duglighet. – Forntidens nordiska krigsskepp kallades
långskepp (se d. o. 2 samt fig. 1 i art. Drake). Deras
framstam, äfven kallad hals, pryddes vanligen med
en bild af ett djurs, helst en drakes, hufvud. Detta
hufvud var löst och kunde borttagas samt tjänade ofta
i st. f. flagga såsom tecken till hvilken nation eller
höfding fartyget hörde. Främre delen af skeppet,
backen, var däckad, likaså den aktersta, skansen,
där kajutan var belägen; mellersta delen var försedd
med roddbänkar. Under backen var förrummet, där vapnen
förvarades. Mellersta delen af skeppet, krapparummet,
där roddbänkarna voro belägna, öfvertäcktes i dåligt
väder med ett tält af vadmal eller segelduk. För-och
akterut funnos de s. k. öserummen, från hvilka man
utöste det vatten, som inkommit i fartyget. Man
vinnlade sig mycket om att pryda sina skepp. Seglen
voro stundom mångfärgade och framstammarna målade
i lysande färger eller förgyllda. Krigsfartygen,
som från början voro klinkbyggda, blefvo senare
kravellbyggda; ofta voro deras förstäfvar beklädda
med tjock järn- eller kopparplåt och framspringande
järnspetsar, ibland var relingen klädd med en järnkam
(ett sådant fartyg kallades "järnbard"), och stundom
var hela skrofvet klädt med råa oxhudar. Nordens
yppersta långskepp, Olof Trygvessons ryktbara "Ormen
långe", skall ha varit 45 m. långt och iörsedt med
34 roddarbänkar. Som nordmännen voro mera krigare
än handelsmän, voro deras fartyg hufvudsakligen
afsedda för krigsbruk. Handelsfartygen kallades
byrdingar (se Byrding) och voro, i olikhet
mot krigsfartygen, ofta heldäckade. Fartygen, som
byggdes och sattes i sjön på rullar, brukade under
vintern vara upphalade på land. – Med vikingatågens
upphörande råkade skeppsbyggeriet i Sverige i förfall,
som, med några afbrott, räckte ända till Gustaf Vasas
regering, då grunden lades till rikets örlogsflotta,
delvis med tillhjälp af införskrifna, utländska
skeppsbyggmästare.
Åror bibehöllos som framdrifningsmedel för krigsfartyg
till början af 1400-talet, då de i samband med
kanoners införande småningom försvunno; dock ha
i vissa fall, t. ex. beträffande skärgårdsflottans
fartyg, roddfartygen fortlefvat ända in på 1800-talet
(jfr fig. 2 i art. Galär). Redan på 1300-talet började
kanoner uppställas ombord samt styrårorna att ersättas
af roder. Under senare delen af medeltiden utmärktes
fartygen af starkt språng, så att de för- och akterut
voro betydligt högre än midskepps (jfr fig. i art.
Karaveler). För- och akter-ut voro dessutom
uppbyggda plattformar l. halfdäck och ofvanför det
aktra halfdäcket ytterligare ett dylikt; på dessa
ställdes kanoner, hvarför påbyggnaderna fingo namn af
för- och akterkastell. Fartygen byggdes rundgattade
för och akter. Som de voro flatbottnade och oformligt
öfverbyggda samt hade kanonerna högt placerade, hände
ofta, att de kantrade, allra helst skeppsbyggeriet
vid denna tid var ett rent praktiskt handtverk,
icke grundadt på teoretiska beräkningar. Fartygen
byggdes ej efter ritningar utan efter s. k. bestick,
innehållande vissa
bestämda dimensioner, särskildt längden. Styckeportar
funnos ej ännu, utan kanonerna sköto öfver
bank. Först i början af 1400-talet uppfunnos
styckeportarna (till Sverige kom denna uppfinning
först 100 år senare), hvarpå man öfvergick till
att placera fartygens hufvudsakliga bestyckning i
bredsida. Holländare och engelsmän ansågos vara
den tidens skickligaste skeppsbyggare. – Längre
fram antogos benämningarna back och skans å för-
och akterdäcken. Ofvanpå skansen befunno sig chefens
kajuta och officerarnas hytter. Småningom smälte back
och skans samman till ett batteri, hvarefter en ny
skans uppstod. Sålunda uppkommo efter hand fregatter
och linjeskepp l. rangskepp (se fig, i art. Fregatt
och Linjeskepp), de senare till en början med endast
2 täckta batterier öfver hvarandra, hvilket antal
med tiden ökades till 3, ja, i de stora sjökrigen
vid 1800-talets början funnos t. o. m. 4-däckare,
en typ, som dock befanns svårmanövrerlig och snart
försvann. – I fråga om handelsfartyg utmärktes
icke skeppsbyggnadskonsten af några större framsteg
under 1400- och 1500-talen; men på 1600-talet gjorde
sig behofvet af större fartyg gällande, då handeln
utsträckts till Ostindien och Amerika. Starkt byggda
handelsfartyg voro på denna tid användbara äfven som
krigsskepp. För att öka tillgången af dylika fartyg
befriade Karl X Gustaf från vissa tullumgälder dem,
som kunde föra minst 14 kanoner, med villkor, att de
i krigstid skulle disponeras för örlogsflottans
räkning. Häraf uppkommo s. k. "monterade
handelsfartyg". Under 1700-talet gjorde
skeppsbyggeriet betydande framsteg. Skeppen byggdes
längre, lägre och skarpare, deras styfhet ökades,
förbindningarna blefvo starkare, kasteilen borttogos,
tacklingen förenklades, och fartygsbottnarna
började kopparförhydas. Skeppsbyggeriet hade då
blifvit en vetenskap, och fartygens proportioner
bestämdes efter teoretiska grunder. Redan i slutet af
1600-talet hade danske skeppsbyggmästaren O. Judichær
börjat införa ett vetenskapligt system för fartygs
konstruktion, och 1691 utgafs i Sverige en afh. om
skeppsbyggeri, utgörande 10:e delen af "Adelig
öfning", af Åke Rålamb. Men först på 1700-talet
började man utge verkliga teoretiska afh. i denna
vetenskap. Sålunda utkommo 1730 "Nödig underrättelse
om skiepzbyggeriet" af T. von Rajalin och 1775 af
Chapmans (se denne) "Tractat om skeppsbyggeriet",
utgörande texten till hans 1768 utgifna stora
planschverk "Architectura navalis mercatoria",
innehållande konstruktionsritningar å alla slags
handelsfartyg. Chapmans arbete lade icke allenast
grunden till svenska skeppsbyggeriets förbättring,
utan blef äfven en ledning för främmande länders
skeppskonstruktörer. Förbättringen af krigsfartygen
var i ännu högre grad föremål för Chapmans
verksamhet. Han utgaf två afh. (1795, 1806) om
linjeskepp, deras konstruktion och byggnadssätt. Äfven
i utlandet hade under tiden skeppsbyggeriet börjat
fotas på vetenskapliga grunder. Den första större
teoretiska afh. om skeppsbyggeri, som man känner,
utgafs 1696 i Lyon af Paul Hoste, och s. å. utkom
äfven en praktisk afh. om skeppsbyggeri af chevalier
Renaud. 1746 utgaf fransmannen Bouguer "Traité du
navire, de sa construction et de ses mouvements". 1711
utkom i London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
