Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppsmätningskontrollör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
977
Skeptiker-Skeuotek
978
Men dessa påståenden voro måhända endast
invändningar mot eleatismen. En radikalt skeptisk
skola uppträdde först i 4:e årh. f. Kr., då P y r
r h o n grundlade den äldre skeptiska skolan genom
sina påståenden om tingens otillgänglighet för
vår kunskap och föreskriften om återhållande från
att fälla omdömen, hvarigenom man skulle bevara
det fullständiga sinneslugnet. Här gällde tviflet
sålunda både sinnenas vittnesbörd och vetandet, men
uteslöt icke en praktisk tro. Så skall \ Pyrrhon ha
rådt sina lärjungar att ära gudarna, och T i m o n,
som i sina smädedikter så begabbade de dogmatiske
filosoferna, lär ha tillråclt att i alla praktiska
frågor följa den allmänna meningen. Mindre radikal
var den mellersta skeptiska skolan, hvartill
Arkesilaos utvecklade den platonska akademien och
där hufvudrepresentanten blef Karneades. Denne
förnekade så väl hvarje egentligt sanningskriterium
som möjligheten af bevisföring, men urskilde dock
olika grader af sannolikhet. Den yngre skeptiska
skolan återupplif-vade pyrrhonismen. Inom denna
formulerade A e-ne s idemus (l:a årh. e. Kr.) sina
ryktbara tio "troper" eller grunder för den skeptiska
ståndpunkten (se T rop). A grip p a uppställde fem
sådana, hvilka sedan reducerades till två. Dessa
riktningars främste skriftställare i antiken var
läkaren Sextus Empiricus (se denne), som sammanställer
skeptikernas argument, särskildt mot beviset och
kausaliteten, men uttryckligen framhåller, att
tviflet ej gäller sinnesförnimmelsernas innehåll
såsom sådant, utan endast kunskapen om tingens
väsen. Under medeltiden framträder skepticismen
blott såsom den mot det världsliga vetandet riktade
kritik, som ställde sig i den religiösa mystikens
tjänst, så hos nominalister-na, William Occam
och Al Gassal i, liksom sedan hos A g r i p p a
i dennes skrift om "vetenskapernas ovisshet och
fåfänglighet". Liknande motiv uppbära i nyare tid
skepticismen hos Pascal, Charron och B a y l e
(under 1600-talet), hos Hamann (1700-talet) och
hos L a inni e n a i s (1800-talet). Montaigne
utsträckte skepticismen äfven till det moraliska
området. H u m e, som själf betecknar sin ståndpunkt
som skeptisk och som skeptiker brännmärkts af
Kant, kritiserar visserligen substantialitets- och
kausalitetsbegreppen och förnekar möjligheten af ett
vetande om det öfversinnliga,-men han förnekar icke
den sinnliga erfarenhetskunskapen och har icke satt
matematikens giltighet i fråga, och rörande fysiken
bestrider han ej dess sanning, ehuru han fattar den
som grundad på erfarenhetsrnässig in-duktion och
sålunda tillmäter den blott faktisk (assertorisk)
giltighet. Kant, som karakteriserar skepticismen som
"det utan förutgången kritik mot det rena förnuftet
riktade allmänna misstroendet, blott på grund af dess
påståendens misslyckande", söker öfvervinna denna
ståndpunkt genom sin kriticism, som han i motsats
därtill karakteriserar som "maximen för ett allmänt
misstroende mot alla det rena förnuftets syntetiska
omdömen, så länge en allmän grund till deras möjlighet
ej uppvisats i de väsentliga betingelserna för vår
kunskapsförmåga". Dessa betingelser anser han sig
ha funnit i kunskapsförmågans aprioriska former,
hvilka måste gälla om allt innehåll
i vår erfarenhet och därför möjliggöra ett egentligt
vetande med allmängiltighet och nödvändighet
om den för oss gifna sinnliga verkligheten,
fenomenet. Däremot står Kant kvar på den skeptiska
ståndpunkten emot den teoretiska metafysiken,
som han bekämpar för att bereda plats för en på
postulat grundad, praktisk tro. Mot Kants anspråk
på att ha vederlagt Hume uppträdde G. E. Schulze
med den anonyma skriften "./Enesi-demus", men den
skepticism, som han däri förfäktar, betecknar han
endast som tron på det filosoferande förnuftets
ständiga perfektibilitet. En djupare grund för en
allmän teoretisk skepticism framträder som en sida
i J. G. Fichtes åsikt, då denne, utgående därifrån,
att i sista hand hvarje teoretiskt påstående kan
betviflas, framhåller, att den egentliga tyngdpunkten
för våra öfvertygelser ligger hos viljan. Därmed
besläktad är den riktning i våra dagars filosofi,
som kallas pragmatism (se d. o.). Annars är p o s i t
i v i s m. (se d. o.) den i våra dagar vanliga formen
af moderat skepticism, som erkänner erfarenhetens och
de därpå grundade empiriska vetenskapernas visshet,
men bestrider möjligheten af osinnlig och apodiktisk
kunskap. .- Litt.: Saisset, "Le scep-ticisme"
(1865; 2:a uppl. 1867), Sartini, "Storia dello
scetticismo moderno’’ (1876), Kreibig, "Ge-schichte
und kritik des ethischen skeptizismus" (1896),
E. Richter, "Der skeptizismus in der philo-sophie"
(1904-08), Goedeckemeyer, "Geschichte des griechischen
skeptizismus" (1905), och Hönigs-wald, "Die skepsis in
philosophie und wissenschaft" (1914). Jfr Dogmatism,
Kriticism, Kunskap och Kunskapsteori - Skeptiker,
tviflare; anhängare af skepticismen. - Ske’ptisk,
tviflande, tvifvelsjuk; som öfverens-stämmer med
skepticismen S-e.
Skeptiker, Ske’ptisk. Se Skepticism.
Skerike, socken i Västmanlands län, Norrbo
härad. 2,266 har. 357 inv. (1915). S. utgör ett
pastorat i Västerås stift, Domprosteriet.
Skerlic [ske’rlitj], serbisk litteraturforskare. Se
Serbokroatiska litteraturen, sp. 159.
Skerpentin (Serpentin), krigsv., från
början af 1500-talet benämning på ett slags
lättare kanon af slangornas (se Slänga)
typ. Skerpentiner före-kommo äfven i Sverige,
i synnerhet på krigsskeppen. Benämningen
försvinner dock redan under Erik XIV.
O. K-a.
Skerries [skerris], plur. af eng. skerry, skär. Se
O r k n e y ö a r n a, sp. 899.
Skerryvore [skerivåə’], klippa i Atlantiska hafvet,
på Skottlands (grefsk. Argyll) västra kust, 16
km. s. v. om ön Tyree. Där uppfördes 1838–44 för en
kostnad af 87,000 pd ett 48 m. högt fyrtorn.
SketåY [ske-], grek. Se Grekisk-katolska kyrkan,
sp. 229.
Sketch [ske’tj], eng. Se Skiss.
Sketiska öknen [ske-] kallas nordöstra delen
af Libyska öknen (se d. o.) med de berömda
klostren i Wadi Natrún (se
Natronsjöarna). Litt. bl. a. Falls, "Ein besuch in den
Natronklostern in der sketischen wüste" (1905).
J. C.
Skeuotek [skev-; grek., "tyghus"], i Forn-Grek-land
arsenal för lättare utrustning (tackel, tåg, segel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
