Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skiðarima ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skidlöpning för militärt ändamål. På polarforskningens
område har skidlöpningen likaså spelat en betydlig
roll, sedan A. E. Nordenskiöld och Fr. Nansen med stor
framgång användt skidor vid sina forskningsfärder.
Skidor tillverkas i olika typer alltefter den
terräng, för hvilken de skola användas. Hufvudtyper
äro löparskidan, som är lång, smal och smidig
(fig. 7, 8 o. 10), samt backskidan, som göres
kortare, bredare och spänstigare (fig. 9). Löpskidor
tillverkas af så lätt, backskidor däremot af så tungt
träslag som möjligt. Björk och lönn äro därför de
vanligaste träslagen för löpskidor, ask och hickory
för backskidor. För att löpskidan skall vara så
bärkraftig som möjligt, men ändock lätt, bygges den
som en ⟘-formad bjälke, hvarvid ryggen på bjälken
dock afrundas, detta för att snön ej skall vid tö
fastna. Ryggen aftar från fotsteget till skidans
båda ändar. Backskidan, som ej skall vara lätt, göres
däremot oftast utan rygg. En skida skall ha ett efter
löparens vikt afpassadt spann, hvarmed menas, att den
bildar en bukt, som är högst vid fotsteget. Härigenom
fördelas löparens tyngd öfver hela skidan, hvarjämte
en säkrare gång vinnes. Dels till ökande af stabilitet
i glidet, dels till minskande af friktionsytan
och därmed vinst af ökad snabbhet, dels ock till
minskande af vikten hos skidan, utan att samtidigt
bärigheten äfventyras, urtages på undersidan en
(stundom på fjällskidor två) hålrand l. kälrand. Den
bör vara djupast vid skidans midt under fotsteget
och gradvis aftaga mot dess ändar samt ha rakt
inskurna sidor, så att skidan så att säga bildar två
glidmedar. Löpskidan bör vara baktung, backskidan
däremot framtung. Skidor slöjdades förr mycket för
hand i norra Sverige samt i Hälsingland och Dalarna,
men numera har skidslöjden i vårt land utvecklats till
en ganska betydande fabriksindustri. Foten fästes vid
skidan medelst en skidbindning, hvaraf många olika
slag uppstått. Bindningen består af två hufvuddelar,
nämligen tårem och bakbindning. Vid löpning på slät
mark kan den senare undvaras, i synnerhet om skon
är försedd med en uppstående nos. De många olika
bindningar, som konstruerats, kunna delas i två
hufvudgrupper, för mjuka skor och för skor med styfva
sulor. För den förra gruppen är "lappbindningen"
(fig. 11) grundtypen, för den senare är "Huitfeldts
bindning" (fig. 12) grundtypen. En enkel och god
bindning af senare slaget är den s. k. U-bindningen
(fig. 13). Till skidutrustningen hör äfven ett par
skidstafvar, oftast förfärdigade af bamburör och
försedda med trugor.
I hufvudsak kan skidlöpningen indelas i två
hufvudgrupper, nämligen längd- l. terränglöpningen
(fig. 15) och backlöpningen. Backlöpningen, som
egentligen är backhoppning, har sitt ursprung från
Telemarken i Norge och är en jämförelsevis ung
idrottsgren. Den består (se fig. 16) i en löpning
utför en brant backe, i hvars midt ett stup är
byggdt, från hvilket skidlöparen hoppar ända till
50 meter ut i luften, innan han åter får mark
under fötterna. Detta möjliggöres dels genom den
starka fart, som en brant öfverbacke ger, dels genom
att äfven underbacken är brant och sålunda ger ett
relativt litet motstånd vid nedslaget. Underbacken bör
med hänsyn härtill vara brantare än öfverbacken. Vid
täflan i backhoppning äro icke blott längden i
hoppet, utan äfven stilen och hopparens hållning i luften
afgörande. Vid täflan i längdlöpning är i regel endast
tiden afgörande, hvarvid dock antingen ett särskildt
spår på förhand är uppgånget, som alla täflande
måste följa, eller ock ett visst mål är angifvet,
som skall passeras fågelvägen från startpunkten. I
Sverige anordnas äfven budkafletäflingar, hvarvid
ett lag har att med aflösningar föra en stafett mellan
vissa angifna stationer.
I de tyska, franska och schweiziska alperna, där
skidlöpningen under det senaste årtiondet tagit
mycket god fart, anordnas numera äfven täflingar
i hinderlöpning, hvarvid den täflande har att i
en lång utförsbacke passera vissa kurvor och väja
för vissa utställda hinder. Härför fordras stor
skicklighet i att bromsa och svänga samt behärskning
i skidförning och balans under hård fart. I konsten
att svänga under fart skiljer man på två hufvudtyper
af svängar, nämligen "Telemarkssvängen" (fig. 17)
och "Kristianiasvängen" (fig. 18). I förra fallet
sättes den skida, som är ytterst i svängen, långt
fram emot snön och kroppen lutas starkt inåt och något
framåt, i senare fallet sättes den yttre skidan något
bakom den andra och kroppen lutas inåt och något
bakåt. Telemarkssvängen sker alltså med tyngden på
ytterskidan, Kristianiasvängen däremot med tyngden
på innerskidan.
Skidlöpningen är en förträfflig nordisk idrott,
i hög grad allsidigt utvecklande. Den kan också med
lika stort nöje idkas af såväl öfvade och utbildade
skidlöpare som af mindre öfvade. Jfr årsskriften
"På skidor" (1896 ff.), utg. af Föreningen för
skidlöpningens främjande i Sverige.
Skidan har under senare tid användts för praktiskt
bruk äfven i annat afseende än till egentlig
skidlöpning. Sålunda ha konstruerats skidliknande
medar, som möjliggöra framforslandet i djup snö äfven
af mycket tunga fordon, t. ex. kanoner, trängfordon
o. d. För transport af sjuka eller skadade och
af lättare materiel kunna flera par skidor med en
enkel remanordning sammanfogas till en
skidkälke. För transport af sårade i krig äro dylika
skidkälkar synnerligen lämpliga. –
 |
| Fig. 19. Skidkörning (efter häst). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
