- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1065-1066

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsbrukssätt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fråntaga markinnehafvaren eganderätten till
skogsbären, har mötts med skarp kritik af
bl. a. Domänstyrelsen. Exporten af lingon
och andra skogsbär uppgick 1914 till 928,047
kr. Jfr N. Flygare, "I skogsbärsfrågan" (1910).

J. C.

Skogsdistrikt. Se Öfverjägmästardistrikt.

Skogsdufvan, zool. Se Dufsläkt et, sp. 1030 och fig. 1.

Skogseld är alltefter de olika sätt, hvarpå elden
uppträder, beroende på markens och skogsbeståndets
beskaffenhet samt på den förras betäckning, löpeld,
toppeld och jordbrand. Löpeld förekommer mest på
hedland, som äro beväxta med gammal tallskog och där
marken är öfverdragen med ljung och bärris. Elden
löper under sådana förhållanden hastigt fram öfver
marken, utan att göra någon synnerlig skada på den
gamla tallskogen ; alla plantor däremot förstöras,
äfvensom det merendels tunna matjordslagret. Löpelden
kan dock bli skadlig för själfva skogsbeståndet,
om detta består af medelålders tallskog, å hvilken
bastcellerna ofta genom den starka hettan dödas å
ena sidan af trädens nedre del, så att dessa erhålla
"lyra" eller "ljud", hvarigenom deras användbarhet
till sågtimmer betydligt minskas. När löpelden vid sin
framfart träffar yngre eller täta skogsbestånd, ledes
den efter grenarna upp till trädkronorna och öfvergår
till toppeld, som icke allenast dödar, utan äfven
till en del förtär träden, så att återstoden stundom
icke kan användas till annat än ved. Toppelden härjar
i synnerhet uti yngre och medelålders barrskogar
och erhåller ofta, om den ej i tid släckes, stor
utbredning, så att den anställer betydlig skada,
icke allenast på skogen, utan äfven på åkrar, ängar
och byggnader. Jordbrand uppträder under torra somrar
i förening med de båda förra slagen uti torfmossar
och myllrik jord.

1914 utfärdades lag om förekommande och släckning
af skogseld. I denna stadgas straff för vårdslöst
handhafvande af eld i skog och mark, på-bjudes,
att underrättelse omedelbart efter det en
skogseld upptäckts, skall lämnas till i närheten
varande manskap, brandfogde, kronobetjänt eller
skogsstatstjänsteman, och ger slutligen anvisning på,
huru släckningsmanskapet skall ledas. Afse-värda
straff ha stadgats för ohörsamhet mot gällande
bestämmelser. Skogselden kan släckas på olika
sätt alltefter sin beskaffenhet. Principen är
gifvetvis att aflägsna alla i eldens närhet varande
brännbara ämnen, hvilket kan ske därigenom, att man
upphugger breda gator i skogen, rensar marken från
alla brännbara ämnen efter en bestämd sträckning,
uppgräfver diken o. s. v. - Vid jordbrand inriktar
man sig sålunda hufvudsakligen på att gräfva diken,
vid löpeldar upprensar man gator på marken, och vid
toppeldar nödgas man tillgripa upphuggning af gator,
så framt man ej föredrar att tända moteld (se d. o.)-
För att i tid upptäcka skogseldar har man i många
skogsbygder upprättat brandtorn. Bäst försedda i detta
afseende torde öfre Dalarna, Härjedalen och Jämtland
vara. På de högsta bergstopparna ha torn eller stugor
uppsatts, i hvilka en person ständigt vistas under
den varma årstiden. Denne har till sitt förfogande
en diopterlinjal, inlagd på en kompassros. Genom att
sikta mot en skogseld med dioptern och afläsa
gradtalet fastslås den riktning från brandtornet,
hvari skogselden befinner sig. Det aflästa gradtalet
meddelas per telefon till en centralstation. Sedan
från andra brandtorn upplysning om aflästa gradtal
ingått, är det en enkel sak att på kartan fixera
skogseldens läge. Därefter kan manskap hastigt
utsändas. Att stora resultat nåtts genom dessa
brandtorn, är en i nämnda landsändar känd sak.

C. G. H.*
W. E–n.

Skogsentomologi (se Entomologi), skogsv.. läran
om de insekter, som spela någon nämnvärd roll
för skogen, d. v. s. äro nyttiga eller skadliga
för densamma. Vissa insektsarter förekomma nästan
alltid i skogarna och anställa större eller mindre
skadegörelser. Andra arter föra under vanliga
förhållanden en mera obemärkt tillvaro genom
sin sällsynthet, men kunna sedan helt hastigt,
då förhållandena för deras förökning äro särskildt
gynnsamma, föröka sig i den grad, att de åstadkomma
verkliga härjningar å hela bestånd i skogen. Hit
höra bl. a. nunnan, tallspinnaren och flera arter
barkborrar. (Se vidare Insekthärjningar och Skogens
skadeinsekter, med 2 pl.) Mot dessa skadegörelser
kunna skogsmännen i regel ej företaga några direkta
åtgärder, men erhålla ofta bundsförvanter inom
insektsvärlden själf mot dessa härjningar. Vanligen
uppträda parasitinsekter, som utveckla sig i de
skogshär-jande insekterna och förgöra dem. Härigenom
kan en insekthärjning ej så sällan effektivt
stäfjas. Den speciella skogsentomologien har haft sina
främsta målsmän i Tyskland med bl. a. J. Th. Ratzeburg
(se d. o.), Bernhard Altum (f. 1824, d. 1900),
Fr. Judeich (se d. o.), Heinrich Nitsche (f. 1845,
d. 1902) och Otto Nusslin. Bekant skogsentomolog
är dansken J. E. V. Boas ise d. o.). I Sverige är
A. E. A. Holmgren (se d. o.) skogsentomologiens
upphofsman. Nu företrädes denna forskning af
I. Trägårdh (se d. o.).

G. Sch.

Skogsestetik (se Estetik), skogsv., läran om den
vårdade skogens skönhet, som uppvisar, hvari denna
skönhet består och huru den skall vårdas. F. von
Salisch har i "Forstästhetik" (1885; 3:e uppl. 1911)
särskildt påvisat skogsestetikens betydelse i
närheten af större städer och andra samhällen.

G. Sch.

Skogsfamn. Se Famn 2.

Skogsfru, bot. Se Epipogum aphyllum.

Skogsfrun. Se Skogsrå.

Skogsfräken, bot. Se Equisetacese, sp. 732.

Skogsfrö. För de äldsta skogsodlingarna från slutet
af 1700-talet insamlades kottarna inom Sverige och
antingen utsåddes direkt på marken eller klängdes (se
Fröklängning), men när skogsodlingarna
ett stycke fram på 1800-talet blefvo af större
omfattning, införskrefs nödigt frö af tall och
gran från Tyskland. Före 1888, då statistik öfver
importen börjar, ha troligen införts öfver 50,000
kg. tallfrö; under åren 1888-1909 införskrefvos
omkr. 20,000 kg. De af det sydländska fröet uppkomna
plantorna växte till en början mycket kraftigt,
men när de blefvo omkr. 20 år, kunde man skilja de
s. k. tyska tallarna från de inhemska på de förras
krokiga växt och benägenhet att angripas af allehanda
sjukdomar. Många af planteringarna i 30 till 40 års
åldern gingo t. o. m. alldeles ut. Eedan på 1880-talet
började därför skogsmännen utdöma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0561.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free