Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolålder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Turkiet förvärfvade området (en del af
turkiska vilajetet Kosovo), vid floden Vardar och
föreningen af järnvägar från Niš och Mitrovica
till Saloniki. Omkr. 47,384 inv. (1911), slaver
(serber, bulgarer), turkar, albaneser och några
tsintsarer. Staden har ett pittoreskt och i
strategiskt hänseende viktigt läge vid södra
ändan af den dal, som skiljer bergskedjorna Šar
planina och Karadag. Hufvudvägar utgå därifrån
mot n. v. till Prisren, mot v. till Gostivar,
mot n. ö. till Kumanovo och Bulgarien, mot s. till
Köprülü och Monastir. S. ger namn åt det ortodoxa
grekiska ärkebiskopsstiftet, hvars innehafvare
residerar i Prisren, och är säte för en rom.-katolsk
ärkebiskop (för Albanien) och en bulgarisk biskop
samt har ett gymnasium, ett gammalt fäste (senast
kasern och militärsjukhus) och en gammal romersk
vattenledning. Det hade som turkisk stad färgerier,
garfverier och väfverier, men var företrädesvis
en handelsstad. – S. motsvarar det antika Scupi,
hvaraf några obetydliga ruiner finnas 2 km. n. v. om
S. vid Zlokutschan Kalesi och hvars namn fortlefver
i det slaviska S., alban. Škup och turk. Üsküb. Det
förstördes af en jordbäfning 518, men återuppbyggdes
på sin nuv. plats af Justinianus och kallades
Justiniana prima. Före den turkiska eröfringen var det
tidtals säte för serbiska konungar. Under Världskriget
intogs staden 22 okt. 1915 af tyskar och bulgarer.
Skopolamin, /arm., med., en alkaloid, anträffad
i rötterna af Scopoh’a-arter (S. japonica och
S. atropoides) i Japan och befunnen identisk med det
tidigare ur bolmört, Datura Metel m. fl. solanacéer
framställda hyoscinet. Skopolaminet, C17 H21 N04,
innehåller 2 väteatomer mindre samt l syreatom mer
än de andra närstående "tro-peinerna", atropin och
hyoscyamin (se dessa ord). Af saltsyra eller alkali
spjälkas skopolamin i tropasyra, som äfven ingår i
de båda andra alka-loiderna, samt basen skopolin
1. oscin, som äfven kan betecknas som oxitropin
(se Atropin). Reaktion sker enligt formeln:
C17 H21 N04 = C9 H8 02 + C8 H18 N02.
Skopolamin Tropasyra Skopolin.
Skopolaminet är det giftigaste af tropeinerna och
företer delvis samma verkningar som atropinet. Så
vidgar det pupillen, förlamar ackommodatio-nen och
upphäfver de flesta körtlars afsöndring; däremot
förlamar det ej hjärtats hämningsnerv, påskyndar
alltså ej pulsen, utan förlångsammar den snarare,
hvarjämte Skopolaminet ej exciterar, utan bedöfvar
och förlamar hjärtats förrättningar. Ett lätt
och vackert kristalliserande salt af skopolamin,
skopolaminhydrobromid, brometum scopolaminicum
(l. hyoscicum] har på senare tider fått ej obetydlig
användning som lugnande, nervstillande medel mot oro
och sömnlöshet, särskildt hos exciterade sinnessjuka,
äfvenså mot darrning vid vissa sjukdomar. Om
samtidigt ges morfin, framkallas smärtlöshet, som
möjliggör smärtfria operationer och förlossningar
alldeles utan eller med blott ringa mängd kloroform
eller eter. En lösning af morfin- och skopolaminsalt
insprutas då !J/2 timme före operationen. Behandlingen
är dock ej utan risk för förgiftning. Doserna af
sko-polaminsaltet äro mycket små: J/4-1/z-l mg.,
eventuellt samman med l-2 cg. morfinsalt. Det
s. k. duboisinet (se d. o.) var troligen en blandning
af skopolamin och hyoscyamin. C. G. S. K. A. V-g.
Skopolin. Se Skopolamin.
Skoptser (ry. skoptsy, kastrater), stymparsekten,
en af de ryska sekterna (se R a s k o l n i k e r),
lära, med åberopande af missförstådda bibelställen
(Matt. 5: 28-30; 19: 12), att könsdriftens dödande
genom kastrering och kvinnobröstens afskärande är
ett nödvändigt villkor för salighet. Sekten leder
sina anor från kristendomens första dagar i Ryssland,
och som en af dess läras förste förkunnare i Ryssland
namnes den grekiske munken Adrian (omkr. år 1000);
äfven flera metro-politer i Kiev voro anhängare
däraf. Officiellt namnes sekten som kättersk först
i en ukas af Katarina II 1772, då en viss Andrej
Ivanov deporterades till Sibirien. Som sektens
egentlige grundläggare gäller K. Selivanov (se
d. o.). Efter hans död (1832) företogos mot sekten
många rättegångar, som föranledde skoptserna att
utvandra, särskildt till Rumänien. På 1870-talet
sköt rörelsen ny fart i Ryssland. Skoptserna erkänna
som sin förlossande fader och sin andre Kristus
Selivanov, "den hvite tsaren", och äro fördelade på
olika samfund, s. k. korabli ("fartyg"), hvilkas
"styrman" har oinskränkt makt. Hufvudvik-ten
ligger på "det glödande dopet", kastrering medelst
en glödhet knif. I sina religiösa ceremonier
närma de sig Chlystovstjinans ("gisslarnas";
se Raskolniker) lika vanvettiga samfund. Jfr
K. Kutenov, "Sekty chlystov i skoptsov" (1900).
A-d J.
Skor. 1. Se Skodon. - 2. Hästskor. Se Hofb e
slagskons t.
Skorbutisk, som har afseende på skörbjugg (se d. o.).
Skordi’sker, ett forntida folk af keltiskt ursprung,
bosatt mellan Save, Drava och Donau. De kommo 179
f. Kr. i strid med romarna genom att bistå macedoniske
konungen Perseus, och stridigheterna fortsattes
länge. M. Cosconius slog dem 135, Sextus Pompeius,
måhända Cn. Pompeius Magnus’ farfar, stupade i krig
med dem 118. De besegrade 114 Caius Porcius Cato,
men blefvo 107 slagna af Quintus Minucius Rufus. De
vågade sig t. o. m. på att plundra templet i Delfoi,
men Scipio Asiaticus slog dem fullständigt 88
f. Kr. och dref dem öfver Donau. Äfven från dessa
trakter utdrefvos de slutligen af dacerna. De omnämnas
ännu på kejsar Hadrianus’ tid. Jfr bl. a. A. Hol-der,
"Alt-celtischer sprachschatz" (1904). J-C.
Skorf. 1. (O n d sk or f) Af ed. Se F a v u s. -
2. (Äfven Skabb) Bot., gemensam beteckning för flera
slag af sjukdom eller missbildning å hvarjehanda
växter Vissa slags skorf äro framkallade af
parasitsvampar. Hit hör korkskabb (Spongospora
subterranea) på potatis, en i Nord-Amerika, men
äfven flerstädes i Europa, särskildt Storbritannien
och Norge, ej sällsynt sjukdom. Den ter sig som
små, fördjupade, af en uppviken skalkant omgifna
fläckar på potatisknölens yta. .- Ett annat slags
potatisskorf är vårtsjuka (Rhizoctonia Solani), som
utgör ett utvecklingsstadium af potatisens filtsjuka
(Hypochnus Solani). Denna sjukdom (se fig.) uppträder
först på högsommaren på potatisstjälken nedtill som
ett hvitt kalk-liknande öfverdrag och fortsätter
sedan ned på knö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
