Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolålder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1137
Skorpionslända- Skoter
1138
ormbett, utsugning af giftet, hård ombindning af
den stungna kroppsdelen, tvättning af sticksåret
med ammoniak, kalkvatten, öfvermangansyradt kali
eller vätesuperoxid samt stimulerande och i öfrigt
symtomatisk behandling. C. G. S.
Skorpionslända, zool. Se Näbbsländor.
Skorpiönspindlar, zool. Se Spindeldjur.
Skorplafvar, bot., lafvar med skorplik bål (se L a f
v a r, fig. 7-11), allmänt växande på sten och bark.
G. L-m.
Skorrning, ett gemensamt namn på det uttal, som i
st. f. apiko-alveolart r (vårt vanliga uppsvenska
r-ljud) använder uvulart (velart) – vare sig vibreradt
eller ovibreradt – eller laryngalt r. Se vidare R,
sp. 798–799.
Ad. N-n.
Skorsten (holl. schoorsteen, eg. "eldsten, hvarpå
elden tändes"). 1. I Holland den öppna spisen, som
åtminstone i äldre tider utgjorde rummens förnämsta
prydnad, i Sverige de rökgångar, hvarigenom man
leder röken från eldstaden ut i fria luften,
och vanligen endast rökgångens del utanpå husets
tak. I Holland är skorstensstocken det ofta rikt
dekorerade partiet ofvan spiskappan till rummets
tak (jfr Eldstad, fig. 5), hos oss själfva
rökgången. Någon gång, i mycket ålderdomliga hus,
kan hela rökgången vara af gråsten; vanligen är den
dock byggd med tegel. Skorstenarnas afslutning är
i Västergötland ofta hopfogad af kalkstenshällar;
i andra trakter, där järnbruk finnas, består
den ibland af ett gjutjärnsrör. I sydligare
trakter har man ej sällan dekorativt afslutat
skorstenarna på många sätt. Skorstenen kom med
stenhusen utifrån till Norden någon gång under
medeltiden. Först jämförelsevis sent har den trängt
ut till allmogens byggnader på landsbygden. När den
kom dit, medförde denna nya anordning emellertid en
fullständig omdaning af lifvet inomhus, så att den
innebar en af de mest revolutionära omändringarna
i befolkningens lefnadsvanor, som väl någonsin
inträffat. – 2. Den vanligen cylinderformiga,
vida och fritt upprättstående rökkanal, som
bortleder rökgaserna, stundom äfven afloppsångan,
från en ångpanna och därjämte har till uppgift att
åstadkomma drag (i det att varmluftpelaren däri är
lättare än luften utomkring), t. ex. plåtskorstenarna
å lokomotiv och ångfartyg samt de ofta mycket
höga fabriksstorstenarna. Dessa muras vanligen af
specialtegel, men utföras numera, särskildt i Amerika,
ofta äfven af armerad betong. – Om skorstensdrag se
Drag, sp. 802.
1. -a-i.
Skorstensbärare, skpsb., järnbalkar, som på större
ångfartyg uppbära skorstenarna. C. K. S.
Skorstenseld (Soteld) uppstår därigenom, att
sotpartiklar och andra brännbara ämnen, som afsatt
sig i en skorstenspipa, fatta eld och i glödande
eller brinnande tillstånd af draget sugas ut genom
skorstenen, hvarvid vanligen ett regn af gnistor
utslungas. Orsaken till skorstenseld är i regel den,
att sotning (se d. o.) ej i rätt tid företagits. Om
otätheter förefinnas i skorstenen eller därtill
hörande rensluckor, kan eldsvåda förorsakas däraf,
och äfven de ur skorstenen utkastade gnistorna kunna,
om de nedfalla på lättantändliga ämnen, föranleda
svåra eldsvådor. Vid inträffande skorstenseld bör
därför å plats, där brandkår finnes, denna genast
underrättas. Vid skorstenseld bör dessutom iakttagas:
att vatten hålles i beredskap; att skorstensstocken undersökes i hela
sin längd och att från densamma, bortflyttas
alla lätt antändbara föremål; att sålunda
garderober, vedlårar o. d., som gränsa till
skorstensstocken, öppnas och utrymmas samt att
med uppmärksamhet tillses, att antändning ej sker
genom nedfallande gnistor. Släckning af soteld
sker bäst på så sätt, att man ofvanpå skorstenen
lägger en skifva, hvarigenom elden kväfves.
Fmn.
Skorstensfejarkräfta, med. Se Kräfta, sp. 145.
Skorstensförband. Se Mur, sp. 1370.
Skorstenskapp, skpsb. Se Kapp 2.
Skorvefjeld [-fjell]. Se Seljord.
Skoskaf, med., hudskador (blåsor,sår) å fötterna,
förorsakas vanligen af olämplig fotbeklädnad. Från
militärhygienisk synpunkt spela de en betydande
roll, och en rationell fotvård är i synnerhet
inom infanteriet en af militärbefälets och
militärläkarnas viktigare uppgifter. Behandlingen
är först och främst profylaktisk: anskaffande af
ändamålsenlig fotbeklädnad. Själfva skadan skötes
som andra hudlösheter eller sårnader aseptiskt eller
antiseptiskt (borsyresalfva, salicyltalg o. d.).
J. K.
Skostall. Se Hofbeslagskonst, sp. 904.
Skot, sjöv., tåg, kätting eller talja, som fästes
i råseglens båda nedre hörn, i gaffel-, spri- och
stagsegels aktra nedre samt i lodsegels yttre hörn,
för att därmed sprida seglet och ge det en viss
ställning. Då fartyget skall ligga närmare vinden,
anhalas skotet, hvilket kallas att skota seglet. Ett
underledsegels skot benämnes vaterskot. Å många
fartyg (äfven svenska handelsfartyg) kallas öfriga
ledsegelsskot hals och tvärtom. Är ett gaffelsegel
försedt med bom, sitter skotet fast på denna, under
namn af bomskot, då däremot de tåg, hvarmed
skothornet uthalas till bomändan, kallas
uthalare. Skoten benämnas efter de segel de tillhöra,
såsom fockeskot, storeskot, märseskot, klyfverskot
o. s. v.
R. N.*
Skoter, den keltiska folkstam, som gett sitt namn
åt Skottland, hette hos senlatinska skriftställare
(300- och 400-talen) scotti; men med detta namn
betecknades då invånarna på Irland (ir. scot,
plur. scuit), hvilken ö ibland också kallas (Magna)
Scotia. Från Irland utvandrade scotti (enligt Beda)
till norra Britannien omkr. 360 och senare. Där
uppträdde de tillsammans med pikterna (se d. o.) och
oroade det romerska Britannien. De slogo sig ned i
nordvästra delen af det område, som efter dem nu heter
Skottland, underlade sig pikterna i nordöstra delen
844, det britanniska riket i sydvästra Skottland och
Cumberland 945, det angelsaxiska i sydöstra Skottland
1018. Pikter och britter (i den mån dessa icke drogo
söder ut) uppgingo i skoterna. Att skoterna sålunda
voro ett gaeliskt (iriskt, alltså indoeuropeiskt)
folk, är utom tvifvel. Beträffande pikterna, som
före skoterna bodde i nordliga Britannien, är detta
tvifvelaktigt (se Pikter). Svårt är att afgöra,
huruvida de af Tacitus omtalade på grund af sitt
utseende för germaner ansedda caledonii äro kelter
eller ej. Landskapet Caledonia betecknade nordvästra
Skottland, och namnet är tydbart ur keltiskt språk
(fornir. caill, "skog"). – Den skotiska folkvandringen
från Irland (öfver Man) gaf med tiden Skottland dess
gaeliska befolkning (se Gaeliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
