Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottbyggnad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ringsorgan, genom hvilka äfven vegetativ fortplantning
kan ske (se ofvan). De hvarje vår från jordstammen
uppskjutande örtskotten kallas förnyelse-
l. innovationsskott.
B. Vedväxter. De fotofila skotten förvedas och bli
fleråriga samt fruktificera flera gånger. Man kallar
en vedväxt buske, om den ända från marken är rikt
förgrenad, träd, om hufvudparten af skottsystemet
(kronan) uppbäres af en nedtill kal stam.
H. L-dh.
Skottdag. Se Kronologi, sp. 40.
Skottdäck, skpsb., det öfversta, utefter fartygets
längd sig sträckande vattentäta däcket, till hvilket
samtliga vattentäta skott nå upp. Jfr Däck. C.K.S.
Skottertåget (bättre Skottetåget) kallas en för
svenska kronans räkning värfvad skotsk trupps marsch
genom Norge 1612. I juli hade generalkvartermästaren
Joan von Monickhouen (se denne) med en i Holland på
Gustaf II Adolfs uppdrag värfvad styrka landstigit
vid gården Viig i Stjördalen samt marscherade därifrån
öfver Merakers fjäll in i Härjedalen och Jämtland utan
att möta nämnvärdt motstånd. S. å. hade Gustaf Adolf
uppdragit åt sir James Spens att i Skottland värfva
3,000 man fotfolk, för att denna styrka skulle förenas
med Monickhouens. Spens’ värfningar i Skottland fingo
genom konung Jakob I:s förbud mot dem en snöplig
ända, och det var med svårighet, som öfverste Andrew
Kamsay lyckades hopsamla 300 man. Under befäl af
öfverstelöjtnant Alexander Ramsay samt kaptenerna
Hay och Sinclair landsteg denna trupp natten 19 och
20 aug. 1612 i en gren af Romsdalsfjorden, kallad
Isfjorden, vid en plats, sedan kallad Skotkleven, i
grannskapet af landtgården Klognes, ett stycke från
nuv. byn Veblungsnes. Vid första underrättelsen om
skottarnas landning i Romsdalen samlade lensmanden
Lauritz Hage bönderna i angränsande socknar och angrep
jämte en annan lensmand, Peter Rankleff, skottarna vid
ett fjäll, kalladt Kringen eller Kringelen, i Vaage
socken, där de befunno sig på en ridväg på kanten
af ett bråddjup, mellan älfven Laagen och nästan
tvärbranta klippor. Endast 18 skottar räddade sig,
bland dem befälhafvaren Ramsay. Kaptenen Sinclair,
hvars namn orätt blifvit gifvet åt expeditionen,
stupade vid stridens början. Se Thomas Michel,
"History of the Scottish expedition to Norway in 1612"
(1886), och H. Angell, "Skottetoget. Et 300 åars
minde" (1912). A. B. B.*
Skottfällning, bot. Se Skottbyggnad, sp. 1147.
Skottföljd, bot. Se Skottbyggnad, sp. 1150.
Skottglugg, befästningsk., öppning i den skyddande
muren eller pansarskyddet för geväret eller kanonen
vid eldgifning. I mur kan skyddet för skottgluggen
ökas genom anbringandet af bepans-ring eller af
hvälfd ytterförstärkning (se Haxo). I skyddspansar för
artilleri använder man minimalembrasyr (se Embrasyr
och Lavettage, sp. 1430). Åt gevärsskottgluggar
ges antingen, för eld i bestämd riktning eller med
stor lutning, större lodräta och mindre vågräta
dimensioner eller ock, vid frontalt försvar, motsatt
anordning. Jfr Embrasyr och Créneaux
(Krenå). L. W:son M.
Skottkonung, Olof. Se Olof, svenska konungar 4.
Skottlafve, Skyttelafve, jaktv., äldre benämning på
mindre läktare, uppbyggd i ett träd för en eller
flera skyttar, hvari man inväntade rofdjurs,
särskildt björnens, återkomst till kvarlefvorna af
rifvet kreatur, som ej fullständigt förtärts. G. G.
Skottland (eng. Scotland), ett förr själfständigt
konungarike, som 1603 genom personal- och 1707
genom realunion förenades med England och utgör
norra delen af Storbritannien (se karta till
art. Storbritannien). Med England sammanhänger
det genom ett 110 km. bredt näs, där gränsen följer
floderna Sark, Liddell och Kershope, Cheviot hills och
floden Tweed. För öfrigt omges landet af Nordsjön,
Atlantiska hafvet och Irländska sjön. Fastlandet
ligger mellan 58° 45’,5 (Dunnet head) och 54° 38’ (Mull
of Galloway i Wigtown) n. br. samt 1° 45,’5 (Buchan
ness i Aberdeen) och 6° 14’ (Ardnamurchan point i
Argyll) v. lgd samt har med tillhörande ögrupper:
Hebriderna i v., Orkneyöarna och Shetlandsöarna i
n. en areal af 77,168 kvkm., utom insjöar (1,574
kvkm.). Yttersta nordligaste punkten är Out Slack
bland Shetlandsöarna, 60° 51’,5 n. br., och yttersta
punkten i v. S:t Kilda, 8° 35,’5 v. lgd. Kusten är
ytterst oregelbunden. På alla sidor skjuta fjordar
(firths och lochs) djupt in i landet (ingen punkt
af landet ligger mer än 120 km. från hafvet), och
kustlinjen har, frånsedt mindre inbuktningar, en längd
af 3,540 km. (22 kvkm. land mot 1 km. kust). Västra
kusten liknar med sina smala, djupa fjordar, omgifna
af branta fjällsidor och många öar, i sina hufvuddrag
den norska kusten. Af fjordar märkas där Loch Broom,
L. Torridon, L. Carron, L. Alsh, L. Nevis, L. Sunart,
L. Linnhe (50 km. lång), L. Fyne (58 km.), Firth of
Clyde med sina förgreningar och den trattformiga
Solway firth. Mot hafvet och de smala sunden, som
skilja fastlandet från de inre Hebriderna, vänder sig
en hög klippkust, och först s. om Mull förekommer
låg kust, särskildt på östsidan af Firth of Clyde
och nordsidan af Solway firth. Långt mera obruten och
rätlinig är nordsjökusten, som merendels är låg och
försedd med submarina sandbankar och är hög endast
på halfön Caithness (fig. 1), i Kincardineshire och
längst i s. bortom S:t Abb’s head. Denna kust har
två stora inskärningar i n.: Dornoch firth och Moray
firth, som afsätter Cromarty firth, samt i s. Firth
of Tay och Firth of Forth. Goda hamnar äro få, och
öar saknas nästan alldeles (Bell rock utanför Firth
of Tay).
Terrängförhållanden. Medan i England bergland
finnes endast på västra sidan, sträcker det sig i
S. från kust till kust och upptar fullt 2/3 af
landet. Låglandet är inskränkt till stränderna af
Solway firth och några trakter af östkusten samt
till det smala bältet mellan Forth- och Clydevikarna,
som delar höglandet i ett nordligt och ett sydligt
parti. Kedjebildningen är föga framträdande i
skotska höglandet, som i det hela saknar djärfva
former med snöklädda toppar och frodiga betesmarker
omväxlande med skogsbälten. I stället finner man ett
enformigt och dystert landskap med stora mossar och
vidsträckta hedar. I fysiskt hänseende kan man dela
S. i tre geografiska områden: sydskotska berglandet,
låglandet och norra berglandet. Sydskotska berglandet
(the southern uplands) består af flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
