Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Forth går genom Falkirk, Kirkintilloch och Glasgow
till Clyde (med en 4,5 km. lång bilinje till
Port Dundas i Glasgow) och vid Glasgow är förenad
med den 19,5 km. långa Monklandkanalen, som går
genom Coatbridge till Woodhall i Monklands
bergverksdistrikt. Båda tillhöra sedan 1867
Caledonian railway co. Från Forth–Clydekanalen
utgår vid Port Downie nära Falkirk den 51 km. långa
Unionkanalen (fullbordad 1822) till Port Hopetoun vid
Edinburgh. – Den första järnvägen i S. öppnades 1812
mellan Kilmarnock och Troon vid Clyde (15,7 km.) och
använde hästar som drifkraft liksom den 1831 anlagda
mellan Edinburgh och Dalkeith. 1914 hade S. 6,224
km. järnvägar.
Undervisningsväsendet. Redan 1595 stadgades i lag,
att i hvarje församling en folkskola skulle upprättas,
men därjämte underhöllos flera skolor i senare tid
af de olika religiösa samfunden och af enskilda. En
ny skolstadga utfärdades 1872, då såväl folk- som
mellanskolorna i hvarje skoldistrikt ställdes under
ledning och uppsikt af folkvalda skolstyrelser
och ett särskildt undervisningsdepartement
inrättades. Skolstyrelsernas inspektion ersattes 1886
af departementets inspektörer, och 1889 borttogos
skolafgifterna i de obligatoriska skolklasserna,
för barn mellan 5 och 14 år (under vissa villkor
kan skolgången sluta med barnets 12:e år), och
ersättning bereddes genom ökadt statsbidrag, som
ock (sedan 1897) ges åt voluntary schools. 1913–14
funnos 3,366 folkskolor (hvaraf 224 rom.-katolska),
besökta af i medeltal 754,000 barn. Statsbidraget var
2,458,360 pd. Lärare och lärarinnor utbildas dels vid
2 seminarier (King’s scholars), dels vid särskilda
afdelningar af universiteten (King’s students). Sekundär
undervisning meddelas vid stadsskolor med olika namn
(grammar schools, high schools etc.); äfven finnas
flera mellanskolor underhållna af donationer och
af de särskilda kyrkosamfunden. 1913–14 funnos 56
statsunderstödda sekundärskolor, hvaraf 35 under
skolstyrelser (desamma som folkskolornas), besökta
af 18,700 studerande. Dessutom funnos 195 skolor af
högre grad, inberäknade i siffrorna för folkskolorna,
med omkr. 26,000 stud. Undervisningen är i regel icke
kostnadsfri, om än vissa friplatser finnas i skolorna.
– S. har 4 universitet, hvilka med afseende på sin
organisation mera likna de tyska än de
engelska högskolorna: i S:t Andrews (stiftadt 1411),
Glasgow (1451), Aberdeen (1494) och Edinburgh
(1582), hvart och ett med 4–6 fakulteter.
1901 skänkte Andrew Carnegie till de skotska
universiteten 10 mill. doll. (2 mill. pd),
som förvaltas af ett förtroendemannaråd (trustees),
som har en årsinkomst af omkr. 100,000 pd; ena hälften
däraf går direkt till universiteten (till byggnader,
vetenskaplig utrustning, löner och forskningar),
andra hälften till understöd åt behöfvande
studenter. Universiteten kunna med sig affiliera
andra akademiska institutioner, och kvinnliga
studerande äro fullt likställda med de manliga.
1897 inkorporerades University college i Dundee
med S:t Andrews, och Queen Margaret college
(kvinnliga stud.) blef 1892 en del af universitetet
i Glasgow.
– Särskilda högre fackskolor äro de teologiska
läroanstalterna i Aberdeen, Edinburgh och
Glasgow, som tillhöra den förenade skotska frikyrkan,
den skotska frikyrkans teol. fakultet i Edinburgh,
landtbrukshögskolor i Aberdeen, Edinburgh och Glasgow,
tekniska högskolor i Edinburgh (Heriot-Watt college)
och Glasgow, veterinärhögskolan och aktuariefakulteten
därstädes. Wbg.
Kyrkliga förhållanden. Om reformationens genomförande
i S. på 1560-talet se Knox. Den skotska statskyrkan
blef då kalvinsk-presbyteriansk; bredvid densamma
fortlefde den katolska som en stor minoritet. Redan
1572 upprättades till namnet ett protestantiskt
episkopat, och sedan sönderslets S. i mer än
hundra år af strider mellan presbyterianer och
episkopaler. Närmast segrade presbyterianismen
på generalsynoden i Glasgow 1581 under ledning
af "den skotska presbyterianismens fader", den
kraftfulle Andrew Melville (se d. o.). Men konung
Jakob VI kämpade med växlande lycka för en efter
den engelska (anglikanska) kyrkan anpassad skotsk
episkopalkyrka, och han lyckades, sedan han blifvit
engelsk konung (1603), med engelske ärkebiskopen
Bancrofts hjälp 1606–12 få en sådan definitivt
ordnad som landets lagliga kyrka, dock så att under
biskoparna presbyterier och synoder fortforo, och
kalvinismen härskade i tro och kult. Ärkebiskop Lauds
(se d. o.) och Karl I:s öfverdrifna anglikanska
nit framkallade emellertid revolutionen 1637, som
fortsatte i den stora engelska revolutionen. 1638
uppsattes den berömda National league and covenant,
och s. å. hölls under den duglige Alexander
Hendersons ledning ett kyrkomöte i Glasgow, där
hela episkopalsystemet bortsopades till förmån
för presbyterianismen. Skotska representanter
deltogo sedan i den engelska Westminstersynoden
1643–49. Alla de fem af denna uppsatta dokumenten:
gudstjänstboken, kyrkoformen, bekännelsen, katekeserna
och psalmöfversättningen, godkändes af S:s kyrkomöte
och parlament och fingo sitt förblifvande hem i
S., medan de i England följde presbyterianismen
i det snara fallet. Cromwells independentiska
kyrkoordning kunde ej genomföras i S.; däremot
stärktes episkopalerna genom lojaliteten mot Stuartska
huset, som splittrade presbyterianerna i de strängare
"covenanters" och de rojalistiske "resolutioners",
så att Karl II fick en lätt uppgift att 1662 ur
resolutioners’ led åter organisera ett skotskt
episkopat med 2 ärkebiskopsdömen (S:t Andrews
och Glasgow). En fruktansvärd förföljelsetid kom
för de oböjlige presbyterianerna i S., hvilka ej
likt presbyterianerna i England lämnade kyrkan och
bildade en frikyrka. Då episkopalerna höllo fast vid
Stuartarna, följde med dessas störtande genom Vilhelm
III af Oranien 1689 episkopalkyrkans afskaffande. Den
berömde William Carstares (f. 1649, d. 1715),
Vilhelm III:s förnämste rådgifvare rörande S., blef
skotska presbyterianismens andre fader; 1690–94
nyorganiserades skotska kalvinsk-presbyterianska
statskyrkan. Som sådan består den än i dag, med den
gamla reformationskyrkans förmögenhet.
S:s episkopalkyrka blef genom ofvannämnda händelser,
i motsats mot Englands, en frikyrka. Genom dess
insnärjande i Stuartska resningar 1715 och 1745
drog den öfver sig hårda strafflagar (de strängaste
1746–48). Dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
