Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudstjänst var mest förbjuden, och den låg nästan
nere. 1792 fick den emellertid genom den utmärkte
biskop J. Skinners ansträngningar full tolerans,
hvarefter den under 1800-talet kraftigt utvecklade
sig, mest bland landtadeln, hvarför denna nu är
den "förnäma" kyrkan i S. Den räknade 1910 403
församlingar och 50,866 kommunikanter. – Äfven
romersk-katolska kyrkan var under 1700-talet
förtryckt; ett stort antal katoliker behöll sig
dock i höglandet. 1694, 1731 och 1827 grundlades
till deras ledning apostoliska vikariat. 1793 kom
den första toleranslagen för dem, 1829 etc. följd
af nya. Så kunde Leo XIII 1878 återupprätta den
katolska hierarkien med 2 ärkebiskopsdömen och 4
biskopsdömen. 1910 räknades 518,969 katoliker i S.,
med 398 kyrkor, 72 kloster, 558 präster etc. – Mot
slutet af 1700-talet började en kongregationalistisk
(independentisk) rörelse märkas i S. Under 1800-talet
förde den till flera separatkyrkor, som 1896 förenade
sig till Congregational union of Scotland. Den har
en teol. fakultet i Edinburgh och gynnar särskildt
nykterhetsrörelsen. 1910 räknade den 187 föreningar
med 202 präster och 36,000 medlemmar. – Af andra
sektbildningar äro baptisterna talrikast, med
146 församlingar och 20,987 medlemmar. Däremot
ha metodisterna märkligt nog aldrig blifvit
starka i S.
Den presbyterianska statskyrkan
undgick ej heller slitningar och schismer, främst
därigenom, att engelska parlamentet 1712 beröfvade
församlingarna deras fria val af pastorer genom
att återställa den gamla, flera gånger upphäfda,
patronatsrätten. Misstämningen inom folket förde
1733 till den första organiserade separationen i
S., "Secession", under ledning af prästen Ebenezer
Erskine. "Seceders" voro typiska "covenanters";
deras särkyrka, "Reformed presbyterians", ville återgå
till 1600-talets ordning och anda. Den splittrades
från 1743 flera gånger i små nya skotska frikyrkor. –
1752 skedde en ny utbrytning för patronatsfrågans
skull ur statskyrkan, under ledning af prästen Thomas
Gillespie. Hans frikyrka, "Relief", kämpade i motsats
mot "seceders" för tolerans och nattvardsgemenskap
mellan alla de skotska kyrkorna. 1820 förenade
sig flertalet "seceders" till "united secession
church", 1847 förenade sig denna och Relief, med
sammanlagdt omkr. 500 församlingar, till en enhet,
den unierade presbyterianska kyrkan. 1900 hade
denna 593 församlingar. – Under påverkan af den
starkare religiösa rörelsen under 1800-talets förra
hälft kom 1843 en annan presbyteriansk utbrytning ur
statskyrkan, Free church of Scotland, med mer än 470
pastorer (se Chalmers, Thomas). Till århundradets
slut fördubblades denna kyrka; den hade då 1,068
församlingar. – Men äfven statskyrkan tillväxte
mycket i lifskraft och blef mera folklig, sedan
parlamentet 1874 afskaffat patronatsrätten och gett
församlingarna fritt val af andliga. 1900 hade den
1,377 församlingar. Vid århundradets slut funnos
alltså i S. tre presbyterianska kyrkor med mycket
små differenser utom beträffande uppfattningen
af förhållandet mellan kyrka och stat. De båda
frikyrkorna hade alltsedan 1860-talet förhandlat om
förening, och 1900 sammanfördes de till United free
church, med stor förmögenhet, men utan
all förbindelse med staten. En liten minoritet i
Free church vägrade emellertid att gå med på unionen
och fortfor att bilda en separat Free church. Denna
gjorde gällande, att den vore den äkta frikyrkan
och att de unierade utträdt ur denna; därför borde
den återfå den äldre frikyrkans stora förmögenhet,
äfven dess tre teol. fakulteter. Märkvärdigt nog
fick den rätt i högsta instans (öfverhusets jurister)
1904. Detta förde emellertid till sådana omöjligheter
i praxis, ej minst ute i församlingarna, att en
kunglig kommission 1905 tillsattes, som åstadkom
en kompromiss, dock så, att lejonparten förblef
den lilla frikyrkans. Den utvecklade nu liflig
verksamhet; 1911 räknade den 147 församlingar, mest
i högländerna, men blott 69 pastorer. United free
church skaffade genom subskription en ny kyrkofond
i st. f. det förlorade och hämtade sig snabbt från
det hårda slaget. I somliga af dess församlingar
fortsätta de båda sammanslagna kyrkorna att arbeta
hvar för sig, i andra ha äfven "local unions"
egt rum. Församlingarnas antal var 1911 1,545,
med 504,672 kommunikanter; öfver 100,000 tillhöra
nykterhetsföreningar. – Äfven inom statskyrkan hade
på 1800-talet behofvet känts att få en förening med de
två då skilda presbyterianska frikyrkorna. Förslag om
union 1879 och 1886 strandade på förhållandet mellan
kyrka och stat. Men 1908 upptog Church of Scotland
åter unionsförhandlingar med United free church och
Free church. Den senare höll sig afvaktande, hvaremot
den förenade frikyrkan förklarade sig beredd att
förhandla. Sedan 1909 arbetade en "joint committee"
för att finna bas för en allmän skotsk presbyteriansk
återförening. Äfven episkopalkyrkan har under ledning
af de bägge senaste utmärkte biskoparna Ch. Wordsworth
och Wilkinson sökt genom en Committee of Christian
unity få en allmän skotsk kyrklig reunion.
Litt.: G. Grub, "Ecclesiastical history of Scotland"
(4 bd, 1861; hufvudarbete), J. Cunningham, "Church
history of Scotland" (2 bd, 1882), Bellesheim,
"Geschichte der katholischen kirche in S." (2 bd,
1883), R. H. Story, "The church of S." (5 bd, 1890),
Stephen, "History of the Scottish church" (2 bd,
1894–96), P. Hume Brown, "History of S." (3:e
uppl. 1911), A. Lang, "History of S." (II, 3:e
uppl. 1907, III, 1904), W. L. Mathiesen, "Politics
and religion in S." (2 bd, 1902), Mc Crie, "The
confessions of the church of S. in history" (1907),
J. K. Hewison, "The covenanters" (2 bd, 1908),
lord Balfour of Burleigh, "Rise and development
of presbyterianism in S." (1911), A. Mitchell,
"Biographical studies in S. church history"
(1914), Lecarpentier, "Le catholicisme en Écosse"
(2:a uppl. 1905), G. W. Sprott, "The worship and
offices of the church of S." (1882), Mc Crie,
"The public worship of presbyterian S." (1892),
O. Dibelius, "Das kirchliche leben Schottlands"
(1911), och Hj. Holmquist, "Engelsk högkyrka,
lågkyrka, frikyrka" (1916; innehåller äfven S:s
kyrkohistoria till 1689 och litteraturhänvisningar).
Hj. H-t.
Författning och förvaltning. S. bildar till namnet ett
konungarike, men är sedan unionsakten af 6 maj 1707
förenadt med England till ett rike, Storbritannien,
med gemensamt parlament. Antalet skotska medlemmar
i dettas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
