Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverhus bestämdes till 16 (samma antal som det
ännu är) och i underhuset till 45 (30 valda
för grefskapen och 15 för städerna). Efter
unionen ha inga peersvärdigheter utdelats,
och antalet skotska peerer har därför minskats
med nära hälften. Antalet underhusledamöter har
under tidens lopp (1832, 1868, 1885) ökats så,
att hela antalet nu utgör 72 (39 för grefskapen,
31 för städerna och 2 för universiteten). Om
valbarhet och valrätt se Parlament. – S. har sina
egna domstolar. Court of session i Edinburgh är
högsta domstolen i civilmål, från hvilken vädjas
till lordernas hus. Af dess 13 domare bilda 5
jämte lord justice general (lordpresidenten i
Court of session) och lord justice clerk High
court of justiciary, högsta brottmålsdomstolen i
landet. Liksom i England hålla domare sessioner
(assizes) i hufvudstäderna. Lokalförvaltningen
är lika den engelska. Lordlöjtnanter i grefskapen
och sheriffer utnämnas af kronan. Fredsdomarna
ha ungefär samma befogenhet som deras engelska
ämbetsbröder. Landet är indeladt i 33 grefskap
(counties). Ross and Cromarty bilda tillsammans 1,
och hufvudstaden, Edinburgh, utgör ensam ett grefskap
("county of a city"). – S:s vapen, ett rödt lejon i
guldfält inom en röd, med blommor prydd infattning,
intar öfre vänstra fältet i Storbritanniens och
Irlands vapen. I den brittiska unionsflaggan (se pl.
till art. Flagga) ingår S:s hvita Andreaskors på blå
botten. Wbg.
Historia. Ännu har ej fornforskningen på långt när
mäktat utreda de invecklade spörsmålen om tiden för
S:s besättande af keltiska stammar och de närmare
omständigheterna därvid. Fornfynd och in i historisk
tid bevarade sedvänjor tyda på tillvaron af en
urbefolkning af annan, måhända ej ens indoeuropeisk
härkomst. Det nuv. S:s första kända beröring med de
historiska folken daterar sig från åren 80–84 e. Kr.,
då enligt Tacitus den romerske fältherren Agricola
förde en här in i landet för att tukta dess
plundringslystna invånare och gaf sin flotta order
att kringsegla S:s nordkust. Då plundringstågen
nedåt det romerska Britannien fortforo trots den
befästningslinje, som kejsar Hadrianus torde ha låtit
anlägga mellan Solway och Tyne (se Hadrianus’ vall),
lät Antoninus Pius sin fältherre Lollius Urbicus
(140 e. Kr.) företaga en ny expedition, i samband
hvarmed en befäst nordligare försvarslinje anlades
mellan Forthviken och Clyde. Kejsar Septimius Severus
företog (208) ännu en straffexpedition mot
kaledonierna, såsom S:s dåv. befolkning benämnes af
romerska historieskrifvare. De romerska ockupationerna
af landet voro emellertid alltid af tillfällig natur
och begränsadt omfång samt ha ej efterlämnat många
spår (så t. ex. har namnforskningen hittills ej i
S. kunnat upptäcka något enda ortnamn af obestridt
romerskt ursprung). Beröringen med den romerska
kulturen torde dock väsentligt ha bidragit till de
förut splittrade stammarnas sammanslutning i färre och
starkare enheter, och mot slutet af romarväldets tid
i Britannien uppges en missionär vid namn Ninian
(omkr. 397) ha börjat i södra S. predika kristendomen.
Mot romartidens slut blefvo de nordlige grannarnas
anfall mot den britanniska provinsen allt tätare,
och de plundrande skarorna uppges då ha
tillhört pikternas folk, om hvars egentliga ursprung
en ännu oafgjord vetenskaplig strid länge pågått
(jfr Gaeler och Pikter). Den allmänna osäkerheten
i S. nådde sin höjdpunkt, när romarna 410 nödgades
återkalla sina legioner från Britannien för att
använda dem till skydd för vitalare delar af det
stora riket. Pikternas makt växte, och stridslystna
nybyggare invandrade från olika håll, nämligen skoter
(se d. o.), en obestridt keltisk folkstam från Irland,
hvilken enligt irländsk tradition omkr. 500 slog sig
ned i det efter deras stam uppkallade området Dalriada
(nuv. grefskapet Argyle i västra S.), samt germanska
angler, hvilka från sina småriken i nordöstra England
(Bernicia och Deira) tidtals utbredde sitt välde äfven
i S. upp till Forthviken. Slutligen bodde s. om Clyde
på västkusten britter af samma stam som walesarna,
från 573 med klippborgen Alclyde (nu Dumbarton)
som medelpunkt för sitt rike, hvilket uppkallades
efter denna ort, men mest var bekant under namnet
Strathclyde. Under flera århundraden pågingo häftiga
och nästan oafbrutna strider mellan dessa fyra
folkgrupper – pikter, skoter, britter och angler –
särskildt om herraväldet i södra delen af nuv. S.;
endast ytterst torftiga och svårtydda krönikenotiser
förvara minnet af denna ofullständigt kända
öfvergångstid. Skoterna i Dalriada voro åtminstone
till namnet kristna; till pikterna kom kristendomen
genom den irländske missionären Columba, som
563 grundlade klostret Iona (se d. o.) på en liten
ö bland Hebriderna och några år senare förmådde den
piktiske konungen Brude att med sitt folk antaga
kristen trosbekännelse. Kristendomens genomförande
i S. försiggick utan större politiska eller sociala
brytningar; så mycket som möjligt bevarades af den
gamla keltiska lagstiftningen, skaldediktningen
behöll äfven som kristnad sin nationella särprägel,
och väg banades för ett starkt ej blott religiöst,
utan äfven allmänt kulturellt inflytande från Irland,
förmedladt genom Iona och andra iro-skotska kloster,
hvilka utvecklade sig till verkliga kulturhärdar och
hemvist för en lärdom och nationell odling, som den
tiden torde ha saknat motstycke i hela västra Europa
och som gjorde sitt religiös-kulturella inflytande
gällande vida omkring (se Iro-skotska kyrkan). I
de northumbriska rikena Bernicia och Deira segrade
kristendomens romerska form genom konung Oswiu på
synoden i Whitby 664, och denna händelse fick en
genomgripande återverkan äfven på hela S., där det
romerska systemet genom sin fastare organisation
småningom utträngde det iro-skotska (710 inom den
piktiska kyrkan, omkr. 716 i själfva Iona-klostret,
några år senare i Dalriada).
Nordmännens vikingafärder började på 790-talet nå
S:s kuster. 793 härjades Northumberland, som därefter
aldrig återfick tillräcklig makt att verksamt ingripa
i S:s öden, 794 gästade vikingarna öarna på S:s
västkust, och Iona-klostret brändes flera gånger. Det
var mestadels danskar, som hemsökte S:s östra kust,
medan de norra och västra kusterna härjades af norska
vikingar, hvilka slogo sig ned äfven på därutanför
liggande öar. Härjningståg mot S:s kuster företogos
äfven af de nordiske vikingar, som fått fast fot på
Irland. Vikingatågen bidrogo väsentligt att hämma
och försvaga den lifskraftiga keltiska odlingen i
S. liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
