Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
earlen af Angus (se Douglas 13), hvilken var
Henrik VIII:s lydiga redskap. Söndringen inom landet
ökades genom spridning af reformationens läror, för
hvilka Patrick Hamilton blef den förste martyren i
S. (1528). Den skotska reformationens sak gynnades af
Henrik VIII, men det katolskt kyrkliga inflytandet
förband sig med det franska och blef därigenom det
förhärskande, i all synnerhet efter Jakobs andra
giftermål (med Maria af Guise, 1538) och upphöjandet
af den hänsynslöse David Beaton till ärkebiskop af
S:t Andrews och S:s primas (1539). Med England utbröt
1542 ett gränskrig, hvarunder en skotsk härstyrka
led nederlag vid Solway Moss (23 nov.), och tre
veckor senare afled Jakob, efterlämnande endast en
späd dotter, Maria Stuart (1542–68), under hvars
stormiga regeringstid striden mellan katolicism och
protestantism i S. inträdde i sitt afgörande skede
och samtidigt därmed äfven den slutliga lösningen
förbereddes af den politiska hufvudfrågan för S.,
valet mellan fortsatt allians med Frankrike eller
förening med England. Under Marias minderårighet,
då regentskapet innehades först af earlen af Arran
(se Hamilton 3, sp. 1220) och sedan (från 1554) af
änkedrottningen, Maria af Guise (se Maria, skotska
drottningar 1), fortgick under ideliga stormansstrider
kampen mellan franskt och engelskt inflytande, och
under dessa år kom den af John Knox (se d. o.) ledda,
strängt kalvinistiska skotska reformationsrörelsen
till fullt genombrott. Afrättningen af den
evangeliske predikanten George Wishart (jan. 1546)
följdes kort därpå (29 maj s. å.) af mordet på den
skotska katolicismens ledande man, kardinal Beaton,
och i engelsk-protestantiskt intresse företog 1547
Englands protektor, hertigen af Somerset, en invasion
i S. i syfte att genomdrifva engelsk-skotsk allians
och giftermål mellan den unga skotska drottningen
och konung Edvard VI. Somerset segrade vid Pinkie
utanför Edinburgh (10 sept.), men kunde ej fullfölja
segern. Under änkedrottningens regentskap växte
det franska inflytandet och nådde sin höjdpunkt,
då den unga, sedan 1548 i Frankrike uppfostrade
drottningen 1558 förmäldes med dauphin Frans och
vid hans tronbestigning 1559 blef drottning af
Frankrike. I S. utbröt s. å. ett protestantiskt
uppror, hvilket föranledde först fransk och sedan
äfven engelsk väpnad intervention samt omsider ledde
till det protestantiska partiets fullständiga seger
(fördraget i Edinburgh, 5 juli 1560). Maria Stuart,
som dec. s. å. blifvit änka, återkom aug. 1561 till
S. för att personligen öfvertaga regeringen. (Om
hennes korta och stormiga regering se Maria, skotska
drottningar 2.) Hennes lättsinne, kulminerande
i giftermålet (maj 1567) med earlen af Bothwell,
hvilken allmänt utpekades som hennes andre gemåls,
lord Darnleys (se Stuart), mördare, framkallade
ett allmänt uppror. Marias anhängare besegrades vid
Carberry hill (15 juni), och själf inspärrades hon på
slottet Loch Leven. Sedan hon (2 maj 1568) lyckats
rymma därifrån och fått väpnad hjälp af den mäktiga
släkten Hamilton, besegrades ånyo hennes här vid
Langside (13 maj), och hon nödgades fly till England,
där hennes oförsonliga fiende drottning Elisabet
genast lät fängsla henne. Redan 24 juli 1567 hade
hon nödgats afsäga sig kronan till
förmån för sin späde son i äktenskapet med Darnley,
Jakob VI (1567–1625). I dennes namn utöfvades
regentskapet först af Maria Stuarts halfbroder,
earlen af Moray (se Stuart), en duglig, reformationens
sak varmt hängifven statsman, som emellertid redan
23 jan. 1570 mördades på anstiftan af släkten
Hamilton. Regentskapet öfvergick till Darnleys
fader, den svage earlen af Lennox (se Stuart),
formligt inbördeskrig rasade under hans kortvariga
regenttid, och han stupade 4 sept. 1571 i en strid
med Maria Stuarts anhängare och följdes som regent
utaf earlen af Mar (se d. o., sp. 851), hvilken
emellertid, liksom förut Lennox, endast var ett
redskap i händerna på earlen af Morton (se Douglas
14), en af den skotska reformationens kraftigaste
och hänsynslösaste världslige förkämpar. Då Mar
i okt. 1572 aflidit, efterträdde Morton honom som
regent; han lyckades omsider maj 1573 återeröfra
slottet i Edinburgh, hvilket sedan 1569 innehafts
af Maria Stuarts anhängare. Därefter styrde han
med kraft, men mött af växande impopularitet inom
skilda samhällslager, till mars 1578, då genom en
stormanskupp den 12-årige konungen förklarades
myndig. Faktiskt låg regeringsmakten under den
närmaste tiden i händerna på Guisernas från Frankrike
1579 anlände förtroendeman Esmé Stuart (se d. o.),
earl af Lennox, en kusin till konungens fader. Lennox
lyckades 1581 få Morton dödsdömd och afrättad för
förment medbrottslighet i mordet på Darnley och
sökte sedan i hemlighet förbereda marken för Maria
Stuarts återuppsättande på tronen och återställande
af den katolska kyrkans maktställning i S. Hans makt
bröts plötsligt genom en protestantisk stormanskupp,
den unge konungens bortröfvande till slottet Ruthven
(the raid of Ruthven, aug. 1582), och Lennox måste
återvända till Frankrike (dec.). S. å. grundlades
universitetet i Edinburgh. Jakob lyckades (juni 1583)
rymma och grep nu själf regeringstyglarna med stöd
af earlen af Arran (se Stuart) som sin främste
rådgifvare (till 1585). Jakobs ledande grundtanke
var att bli drottning Elisabets efterträdare på
Englands tron, och han sökte därför, oviss, om detta
mål bäst kunde nås med katolsk eller protestantisk
hjälp, att i sin kyrkopolitik alltjämt hålla olika
vägar öppna för sig, liksom han äfven länge inom
utrikespolitiken loverade mellan de katolska makterna
och Elisabets England. Därigenom kom han i allt
skarpare konflikt med de efter Knox’ död af Andrew
Melville (se d. o.) ledde skotske presbyterianerna,
i all synnerhet som han med hänsyn såväl till sin
egen kyrkopolitiska åskådning som till en framtida
engelskskotsk union alltjämt ifrade för rotfästande
af biskopsämbetet inom S:s kyrka. Oklarheten i Jakobs
vankelmodiga politik ökades ytterligare af den starka
påverkan, som utöfvades på honom af hans i rask följd
växlande gunstlingar, och stormännens inbördes fejder
fortforo alltjämt, med sina växlingar influerande på
konungamaktens utöfvande.
Jakobs uppstigande på Englands tron (1603) inleder ett
nytt skede i S:s historia. Han önskade, att "kronornas
förening" skulle leda till fullständig union mellan
England och S., och förhandlingskommissioner från
båda länderna utsågos 1604, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
