Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det förslag, som de 1607 framlade, mottogs i
S. ljumt och rönte i engelska parlamentet så
kompakt motstånd, att nästan det enda resultatet
af dessa unionssträfvanden blef ett stadgande
om, att post-nati, d. v. s. skotska undersåtar,
födda efter Jakobs tronbestigning i England,
skulle åtnjuta äfven engelsk medborgarrätt. En
särskild kommissarie (commissioner) utsågs att i
S. vara konungens högste representant under dennes
frånvaro. På det kyrkliga området fortfor striden
mellan episkopalism och presbyterianism, 1612 fick
skotska kyrkan genom parlamentsbeslut biskoplig
organisation, och 1618 genomdrefs af ärkebiskop
Spottiswoode på en allmän synod i Perth en rad
liturgiska beslut, de fem s. k. Perthartiklarna
(se Perth, sp. 593), afsedda att skapa likformighet
i kyrkobruk mellan den skotska kyrkan och den
engelska. Dessa likformighetssträfvanden fortsattes
under Karl I (1625–49), som därvid starkt påverkades
af sin engelske rådgifvare i kyrkofrågor, ärkebiskop
Laud, med hvilken Spottiswoode, som 1635 blef S:s
kansler, villigt samverkade. Då den nya liturgien
skulle första gången användas i S:t Gileskyrkan i
Edinburgh, utbröt emellertid där (23 aug. 1637) ett
häftigt tumult, så att gudstjänsten måste afbrytas;
hela landet råkade i jäsning, de fyra stånden kräfde
genom utsedda ständerkommittéer (tables) liturgiens
upphäfvande och biskoparnas aflägsnande ur konungens
råd, och nationens öfvervägande flertal förband sig
till skydd för sin religion genom National league
and covenant, ett aktstycke, som innehöll på en gång
en trosbekännelse (grundad på en äldre, af Jakob VI
år 1581 gillad) och en edsförpliktelse om gemensamt
försvar af "kronan och den sanna religionen". Detta
"covenant" började undertecknas 1 mars 1638 och fick
allmän anslutning; endast i trakten af Aberdeen vann
Karl stöd för en med hans idéer öfverensstämmande
edsförpliktelse (the king’s covenant). En synod i
Glasgow (nov.–dec. s. å.) afskaffade biskoparna,
den nya liturgien och Perth-artiklarna utan hänsyn
till det upplösningsdekret, hvarmed konungens
kommissarie, markisen af Hamilton (se d. o. 9,
sp. 1222), sökte hejda dess verksamhet. Konungens
anhängare i norr blefvo slagna af earlen af Montrose
(se Graham 2), och vid engelsk-skotska gränsen
lågo konungens och covenantledarnas trupper länge
lägrade midt emot hvarandra, tills omsider en
förlikning ingicks (pacifikationen i Berwick, 18
juni 1639), som öfverlät tvistens uppgörande åt S:s
parlament och allmänna synod. Synoden i Edinburgh
bekräftade Glasgowsynodens beslut och påbjöd allmänt
undertecknande af "the covenant" (aug.); parlamentet
bekräftade dessa beslut. Karl beslöt emellertid att
än en gång vädja till vapnen och nödgades, för att få
medel därtill, sammankalla sitt engelska parlament,
hvarigenom den skotska resningen blef anledning till
utbrottet af den stora konflikten mellan konungamakt
och parlament i England. Under general Alexander
Leslie (se d. o. 1) bröt skotska hären (aug. 1640)
öfver engelska gränsen och besatte Newcastle. Karls
svårigheter med "långa parlamentet" i England nödgade
honom 10 aug. 1641 till en uppgörelse med skottarna,
följd af konungens besök i Edinburgh, där han genom
politiska eftergifter och personliga
nådevedermälen sökte för sig vinna de presbyterianske
ledarna. När året därpå i England konflikten
mellan konung och parlament ledde till inbördes
krig, visade det sig, att skottarnas sympatier
voro delade mellan bägge de stridande parterna,
hvilka ifrigt eftersträfvade och växelvis erhöllo
deras stöd. Med engelska parlamentet ingicks 1649 ett
fördrag (Solemn league and covenant), med hvilket från
skotsk sida åsyftades presbyterianismens genomförande
äfven i England. En skotsk armé under Al. Leslie
(nu lord Leven) ryckte jan. 1644 öfver Tweed, och
skotska trupper under David Leslie bidrogo till
parlamentshärens seger vid Marston moor (2 juli
1644). I S. stred emellertid samtidigt Montrose
för Karls sak och vann rätt betydande framgångar,
tills han 13 sept. 1645 besegrades af David
Leslie vid Philiphaugh. I maj 1646 sökte Karl sin
tillflykt i skotska arméns läger och förde därefter i
Newcastle med de presbyterianske ledarna långvariga
underhandlingar, som strandade på hans vägran att
acceptera "the covenant". Då utlämnade skotska armén
(jan. 1647) Karl till engelska parlamentets ombud och
återvände hem, sedan den erhållit innestående engelska
underhållspenningar. Med den på ön Wight fångne Karl
drefvo emellertid skottarna hemliga förhandlingar,
resulterande i ett aftal (the engagement), enligt
hvilket Karl skulle erhålla hjälp af skotska armén
och, i händelse han återvunne sin makt, införa
presbyterianismen i England för tre år, undertrycka
sektväsendet där och medge, att "the covenant"
bekräftades af parlamentet. Skotska parlamentet sände
därpå (april 1648) det engelska ett ultimatum med
kraf på konungens frigifning och presbyterianismens
införande, men den armé Hamilton (juli) förde in
öfver gränsen, besegrades (aug.) af Cromwell, som
därefter (okt.) vid ett besök i Edinburgh fick till
stånd en uppgörelse med presbyterianernas ledare,
markisen af Argyll (se Campbell 1). Konungadömets
afskaffande i England och Karl I:s afrättning (30
jan. 1649) medförde en ny omsvängning i skottarnas
hållning. Skotska parlamentet proklamerade (5
febr.) Karl II som konung af Storbritannien och
Irland, han underskref "the covenant", landsteg
(juni) i S., men mottogs af presbyterianerna med
kylig misstro. Cromwells seger öfver skotska armén
vid Dunbar (3 sept. 1650) och misslyckandet af ett
nytt skotskt invasionsförsök i England genom Karls
nederlag vid Worcester (3 sept. 1651) gjorde fortsatt
motstånd mot Cromwell fåfängt. Karl nödgades gå i
landsflykt, och S:s styrelse anförtroddes åt engelska
kommissarier under ledning af generalerna Monk och
Lambert. Kommissarierna ersattes 1655 af ett statsråd,
bestående af 8 medlemmar, hvaraf två skottar, till
parlamentet i England fingo skottarna sända 30 ombud,
och en formlig unionsakt antogs 28 april 1657. Efter
Cromwells död och "långa parlamentets" återinkallande
framlades juli 1659 ett nytt unionsförslag, som dock
aldrig hann slutbehandlas, och när huset Stuart genom
restaurationen 1660 återuppsattes på Englands tron,
ölvergåfvos unionsplanerna. Karl II (1660–85) erkändes
utan svårighet som konung af S., och det skotska
parlamentet, som 1661 samlades, lånade villigt
sin medverkan till en rad reaktionära åtgärder,
genom hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
