Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skovgaard-Petersen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1189
Skrapstick-Skrefsrud
1190
0. d., i form af landtbruksredskap; de kastas i hög
på ett bord, hvarefter det gäller för hvar och en af
de spelande att med en skaftad krok lyfta bort en
efter en, utan att någon af de andra
förändrar läge. I motsatt fall blir den
skyldige skrapad på näsan med den sticka,
som -bragt rörelse i högen.
Skrapstick. Se Akvatintaskrapning.
Skratt (lat. risus). 1. Fysiol., en följd af täta
och stötvis förlöpande utandningar, mer eller
mindre högljudda, åtföljda af sammandragningar
i ansiktets muskler, särskildt kring munvikeln
(jfr Skrattmuskeln). Skratt utlöses i samband
med föreställningen om något löjligt (se nedan)
samt genom "kittling" vid retning af hudnerverna å
känsliga ställen, i synnerhet å sidorna af bålen. -
2. Psyk.f en uttrycksrörelse, som åtföljer vissa
känslor (se Känsla). Skrattet 1. löjet framkallas
särskildt af det komiska (se Komisk)
1. löjliga. Men man skrattar också ofta blott
af glädje; särskildt gäller detta om barn och
vissa unga personer. En egendomligt blandad
’känsla är den, som framkallar hånskrattet; i
denna ingår skadeglädje öfver annans ofärd samt en
vilja att visa egen öfverlägsenhet, öfver hvilken
man erfar en egoistisk lustkänsla. Äfven på
många andra sätt kunna de känslor, som framkalla
löje, vara sammansatta, så vid det melankoliska och
det med-lidsamma löjet, hvilkas bakgrund äro olika,
blandade känslor af lust och olust. Stundom skrattar
man ock vid uppfattningen af andras skratt, utan
att veta hvad man skrattar åt; därvid är det icke
känslan, som framkallar skrattet, utan
tvärtom skrattet, som i viss mån väcker känslan
af något löjligt. Skrattet är därvid sålunda icke
egentligen en uttrycksrörelse, utan en ofrivillig
härmnings-rörelse. Med afseende på intensiteten
finnes en hel serie af grader inom löjet, från det
knappt märkbara småleendet till det våldsamma
gapskrattet. Dessa motsvaras icke alltid af grader
i den framkallande känslans intensitet, utan
de personliga vanorna och individuella anlagen
spela därvid ofta en större roll. Man kan i viss
mån behärska sitt skratt; hofmannen tillåter sig
knappast mer än att småle; andra vänja sig att vid
minsta anledning storskratta. Liksom andra
uttrycksrörelser är skrattet egnadt att i sina
medelgrader af intensitet förstärka de motsvarande
känslorna, men vid våldsamma utbrott bringa dem
till ett snart slut. Vid umgänget mellan människor
verkar skrattet muntrande på omgifningen, i det att
föreställningen om andras glädje väcker vår egen.
- Jfr Hecker, "Physiologie und psychologie des
lachens und des komischen" (1873), G. Dumas, "La
joie" (i "Revue philosophique", 1896), J. M.
Raulin, "Le rire et les exhilarants" (1900),
H. Bergson, "Le rire" (s. å.; sv. öfv. af A. Kuhe,
1910), och L. Dugas, "Psychologie du rire" (1902).
l.J.E.J-n. 2. S-e.
Skrattdufvan, Columba risoria, zool., en
dufva, som är isabellgul med svartaktiga
vingpennor och svart nackband. Kroppslängden 31
cm. Skrattduf-van förekommer i västra Asiens och
östra Afrikas stäpptrakter. -Den hålles ofta tam.
L-e.
Skrattfågeln, zool. Se Kungsfiskare.
Skrattmuskeln, Musculus risorius santorini, anat., ett
litet knippe af muskeltrådar, som gå från munvinkeln
horisontalt bakåt och något uppåt. G. v. D.*
Skrattmås, Larus ridibundus, zool. Se Måssläktet.
Skrea. Se Or m dra g.
Skrea, socken i Hallands län, Årstads härad. 3,510
har. 1,444 inv. (1915). Annex till Falkenberg,
Göteborgs stift, Falkenbergs kontrakt.
Skred. Se Jordskred och Lavin.
Skredsvig, Christian, norsk målare, f. 1854 i
Modum, bondson, studerade i Eckersbergs målarskola
i Kristiania från 1869, vid akademien i Köpenhamn
och för Kyhn 1870-74, i München 1875 -79 och Paris
1880-85. Han gjorde sig känd genom friska, med
omedelbarhet iakttagna och i ljus friluftskolorit
hållna landskap från Frankrike, Italien och Norge,
bland dem Landskap -från Normandie (1882, norska
nationalgalleriet), Midsommarafton (ett sällskap
i en roddbåt nedanför en hög bergssluttning,
1886, konstmuseet i Köpenhamn), Villa Bacciochi
(motiv från Gorsica, 1888, Luxembourgmuseet i
Paris). Bland hans norska landskap är Vinjes
födelsegård (Nationalgalleriet 1887) det kanske
yppersta, Idyll från Eggedal m. fl. sammastädes,
äfven förtjänstfulla. Jämte dylika motiv, direkt
hämtade ur den lefvande verkligheten, har S. behandlat
romantiska ämnen, sådana som "Gångarne vände blodiga
hem, mensadlarne de voro tomma" (1885), En dikt om
döden (1001, i Frogner kyrka), Medeltid (1904, en
borgherre med sitt följe rider ut från sitt slott i
den tidiga morgonen), "Hamsun-stämning" och En dikt
om lifvet (1908). På det område, som de sistnämnda
af dessa fantasier tillhöra, går konstnären utanför
sin begränsning. Till hans starkare verk kan man
knappast heller räkna hans Människornas son (1891,
Nationalgalleriet i Kristiania), där han efter de
förebilder, som Uhde gett, låter Jesus i gestalt af
en ung lekmannapredikant hälsas af invånarna i en
norsk bondgård. Bland de verk, där han nått högst,
är tecknings- och akvarellserien Valdersvisan
(1896, nationalgalleriet, som eger äfven flera
andra af hans teckningar). S. utgaf 1908 Dage og
nastter blandt kunstnere, friskt och humoristiskt
återgifna minnen från hans ungdom och reseår, med
teckningar af författaren och hans konstnärskam-rater.
* Q-g N.
Skredsvik, socken i Göteborgs och Bohus län, Lane
härad. .8,497 har. 1,628 inv. (1915). S. bildar med
Herrestad och Högas ett pastorat i Göteborgs stift,
Älfsyssels norra kontrakt.
Skreflinge, socknar. Se Norra Skreflinge och Västra
Skreflinge.
Skref ning, jaktv., höger- och vänsterbenens
särställning, som hos samma villebråd
växlar vid olika gångarter. Se vidare Spår.
G. G.
Skrefsrud, Lars O l sen, norsk missionär,
språkforskare, f. 4 febr. 1840 som torparson i
Faa-berg, Gudbrandsdalen, d. 11 dec. 1910 i Dumka
(Santalistan), gick i mekanikerlära, tog värfning
som trumslagare, men råkade i dåligt sällskap och
gjorde sig medskyldig till ett inbrott, som. ådrog
honom 4 års fängelse. Efter 21/2 år blef han
fri-gifven. Under strafftiden hade han blifvit
religiöst väckt och hänförd för missionens sak genom
missionären P. Fjellstedts exempel; i fängelset hade
han, mest på egen hand, lärt sig en god del engelska,
tyska, franska, latin, grekiska och hebreiska. På
rekommendation af H. P. Börresen (se d. o.) in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
