- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1195-1196

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skridt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1195

Skridt

1196

dock endast en utveckling af benskridskon och tilläto
liksom denna egentligen endast åkning rakt framåt,
hvarvid vanligen en ispik användes som stöd. Först
genom tillkomsten af järnskridskon på 1830-talet
kunde skridskoåkningen utvidgas till den idrott,
som den är i våra dagar. I Sverige tillverkades
dylika skridskor i Uppsala på 1850-talet. 1866
bildades under Karl XV :s beskydd i Stockholm
Kungl. skridskoklubben, som anlade en bana i
viken vid Kastellholmen, och från denna tidpunkt
kan skridskoidrottens organisation i vårt land
räknas. Skridskoåkningens utveckling är nära knuten
till redskapens utveckling. Den kan emellertid med
hänsyn till redskap och sättet för åkningen indelas
i två hufvudgrupper, hastighet s-1. långfärdsåkning
och konståkning. Långfärdsskridskon har lång, rak
skena, figur-åkningsskridskon däremot har en mera
rundslipad skena. Långfärdsskridskon utmynnar i den
för hastighetslöpning på banor särskildt konstruerade
"rörlöparskridskon" (se fig. 2). Som typ för
konståkningsskridskon kan uppställas "Salchows modell"
(se fig. 3). Dessa skridskor fastnitas helst varaktigt
under särskildt för sporten afsedda skodon. För
långfärder på skridskor har framkonstrue-rats
en särskild typ, hvaraf två skiljaktiga arter
återges i fig. 4 och 5. Om skridskosegling se I
s-segling. Täflingar i hastighetsåkning på skridskor
anordnas numera alltid på en sluten, särskildt
för ändamålet iordningställd bana (se fig. 6), som
enligt Internationella skridskoförbundets regler
skall mäta minst 400 m. i omkrets. Den anordnas
som dubbelbana med växling på ena långsidan, och de
täflande starta i par, hvarvid hvardera åkaren alltid
disponerar sin egen bana, detta emedan vindfånget vid
den hastiga farten skulle bli till nackdel för den,
som måste ligga främst vid åkningen på samma bana. En
hastighetsåkare intar en mycket karakteristisk, starkt
framåtböjd ställning (se fig. 7). Vid konståkning
(se fig. 8) kommer kraften mera i bakgrunden,
under det att fordringarna på form, smidighet och
konstskicklighet mera framträda. Grundläggande för
all konståkning äro de rena inner- och ytterskären
samt skärombytena på en fot. En båge, som åkes
på innerkanten af skridskon, kallas inner skär,
en båge på ytterkanten kallas ytterskär. Emedan
hvarje figur kan åkas såväl framåt som baklänges,
finnas således framåt och bakåt innerskär såväl som
framåt och bakåt ytterskär. En rörelse, som börjar
med innerskär och öfvergår till samt fortsattes
med ytterskär eller tvärtom på en och samma fot,
kallas skärombyte. Systematiseringen af konståkningen
har skapat en bestämd skillnad på skolåkningen och
den fria åkningen. Skolåkningen omfattar dels den
elementära skolåkningen, dels "den högre skolan", som
utgöres af de grundläggande skol-åkningsfigurerna (-se
art. Figur 4), förbundna genom skärombyten. (Figurer
ur den elementära skolan äro fig. 10-14 samt
ur den högre skolan fig. 15-19.) Alla figurer i
skolåkningen utföras på en fot såväl bakåt som
framåt, utåt som inåt. Skolåkningen, såväl den
elementära som den högre, är grundläggande för den
egentliga konståkningen, den s. k. fria åkningen, där
uppfinningsförmågan och förmågan att kombinera olika
figurer, skär och hopp ha fritt spelrum. Paråkning
och gruppåkning före-

komma äfven. Åsikterna om konståkningen äro gifvetvis
växlande i samma mån som smakriktningarna äro
olika, men två olika "skolor" framträda bestämdt
till skillnad från andra smakriktningar, nämligen
wienskolan och nordiska s k o-1 a n. Den förra
utmärkes för liflig, temperament-full åkning, harmoni
och "dans efter musik", den senare är mera flärdfri
och lägger större vikt vid figurens teckning och
storlek. I England och Amerika har. smakriktningen
åstadkommit en särskild skola, där figurernas
egendomliga sammansättning och invecklade
svårighet vid utförandet äro ensam-bestämmande,
medan hållning och elegans äro bisaker. Exempel på
olika sammansatta figurer äro fig. 20-25. - I olika
länder ha sedan 1892 hållits skridskotäflingar
om världsmästerskapet och Europamästerskapet,
dessutom om nationella mästerskap. Segerrikast i
konståkning har svensken U. Salchow (se denne)
varit. De skilda föreningarna ha sammanslutit
sig till Internationella skridskoförbundet med
enhetliga täflingsbestämmelser. I detta ingår Svenska
skridskoförbundet, som i sig sammanfattar landets
lokala skridskoföreningar (jfr Idrottsorganisationer).

Af arten rullskridsko, en uppfinning af amerikanen
Garcia, har under plattan i st. f. stålskena 3
eller 4 små rullar af metall, trä eller hårdgummi,
och åkningen på rullskridskor, ett mod, som en tid i
senare hälften af 1800-talet spred sig från Amerika
till Europa, idkades på överbyggda banor (se S k a t
i n g - r i n k) af asfalt eller cement, undantagsvis
äfven på teaterscenen (skridskobaletten i operan
"Profeten"). I åtskilliga större städer har man
däremot numera anlagt konstgjorda isbanor inomhus
för verklig skridskoåkning äfven under sommaren;
isen bildas därå genom ett rörsystem med cirkulerande
kalla saltlösningar uti (jfr I sm a sk i n).

Skridskoåkningen kan i rörelseformerna frammana
omväxling och behagfullhet i högre grad än någon annan
idrottslig eller gymnastisk gren. Genom vändningarnas
och figurernas mångfald såväl som det lekfulla
besegrandet af jämviktsvansk-ligheterna alstras en
egenartad lustkänsla. Och långfärdsåkning på glanskis
öfver vida nordiska fjärdar kan skänka en ojämförligt
djup hälsoför-nimmelse och högtidlig njutning af
naturens skönhet. För långfärder på skridsko bör man
emellertid vara minst två i sällskap och utrustad med
ispik (fig. 9), isdubbar och räddningslina samt ega
"iskunnighet" för att i hvarje förekommande fall
kunna bedöma isens hållfasthet och veta, hur man
skall passera en råk eller ta sig upp ur en vak,
när man råkat gå ner sig, hur en kamrat skall dras
upp ur vaken o. s. v. E- B-11.

Skridt. 1. Fysiol. Se Gång 2, sp. 812. - 2. Ridk.,
hästens gångartade rörelse, hvarunder alltid någon
fot befinner sig på marken. Under skridt (fig. 1)
upplyftes ena framfoten och strax därpå motsatta
sidans bakfot, hvarefter den andra framfoten flyttas,
följd af den motsatta bakfoten. Framfoten tar mark
före den snedt motsatta (diagonala) bakfoten. Hästen
stöder ömsom på samma sidas ben, ömsom på de diagonala
benen Man kan iakttaga fyra tramp. Man skiljer mellan
manöver-skridt, till 100 m. i minuten, samlad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0630.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free