Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skruf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men först på 1300- och 1400-talen nådde sin egentliga
blomstring. Denna blef ganska kortvarig i Syd-Europa,
och i Väst-Europa förlorade skråna tidigt sin
betydelse i följd af köpmännens öfvermakt och
manufakturväsendet. Sin största utveckling fick
skråväsendet i Tyskland (och Österrike) samt
Skandinavien, där dess kvarlefvande verkningar
sträckte sig ända in på 1800-talet.
Skråna voro verksamma äfven som politisk-militäriska
institutioner. Som sådana hade de andel i stadens
styrelse, fungerade som valkorporationer vid
tillsättande af stadens råd och utöfvade stundom
direkta förvaltningsåligganden. Medlemskap i ett
skrå var ofta villkor för borgarrätt i staden.
Vakt- och krigstjänsten var fördelad på skråna o. s. v.
Skrånas historia företer två olika faser:
blomstringens och förfallets tid. Gränsskälet kan
sättas i slutet af 1500-talet.
I. Blomstringen. Skrårättigheterna motsvarades
af plikter; skråna borde tillgodose konsumenternas
intressen genom att kontrollera varornas godhet, och
prisens rättmätighet samt främja sitt eget handtverks
liksom stadens gagn och heder. Däraf fick skrånas
förhållande till stadens myndigheter karaktären af
en blandning af beroende och frihet. Stadens öfverhet
stod alltid som en högre instans färdig att inskrida,
där skrårättigheterna öfverskredos. Då skrået vidare
var en sammanslutning till inbördes bistånd och dess
grundtankar voro jämlikhet och broderskap, så måste
hvarje särskild skråmedlems individuella frihet i
väsentlig mån inskränkas till förmån för de öfriges
välgrundade kraf. Den fria konkurrensen var utesluten,
och icke endast rätten att utöfva ett yrke, utan
äfven sättet för yrkets utöfvande var regleradt efter
principer, som inneburo ett genomfördt näringstvång.
1. Skråets organisation berodde på de industriella
personernas indelning i mästare, gesäller och
lärlingar (se vidare d. o.). De förstnämnde voro
skråets egentliga medlemmar, de båda senare
klasserna dess skyddsmedlemmar, som icke blott i alla
yrkesangelägenheter, utan äfven i sina tvister,
med mästarna såväl som inbördes, samt i fråga
om brott mot handtverkets sed eller ära stodo
under skråets domsrätt. Lärlingarna liksom
gesällerna tillhörde mästarnas hushåll. För inträde
i hvarje klass voro bestämda villkor föreskrifna, och
vid den tekniska utbildningen lades stor vikt.
Men de båda lägsta klasserna voro blott
genomgångsstadier, och någon särskild arbetarklass
fanns ännu icke.
2. Rätten att utöfva handtverket,
mästerskapet, betingades i regel af
medlemskap i skrået. Denna rätt förbehöllo sig
stadens myndigheter att i undantagsfall medge
äfven åt icke-skråmedlemmar, frimästare.
3. Mästerskapet berodde i sin ordning
på bestämda kvalifikationer i moraliskt och
tekniskt afseende: fläckfritt rykte, hvartill
äfven räknades äkta börd, och insikt i
handtverket. Som förutsättningar för denna
senare gällde en bestämd läro- och tjänstetid,
vandringsskyldighet och stundom en
s. k. pröfvotid. Senare tillkommo fordringar om
mästarprof, mästerstycken och borgarrätt.
4. Hvarje skrås medlemmar egde att ensamma inom
staden och dess omkrets förfärdiga och afyttra
det resp. handtverkets alster. Detta monopol var
själfva hörnstenen i hela skråföreningens väl befästa
byggnad. Men rätten betingades af den
motsvarande plikten att tillse, att konsumenterna
erhöllo goda varor till skäligt pris. Om denna
plikt ej fullgjordes, kunde öfverheten
inkalla främmande handtverkare eller tillåta
köpmännen att införa varor utifrån och i alla
händelser genom regelbundet återkommande marknader
bereda tillfälle till främmande konkurrens.
5. Samma dubbla syftemål, konsumenters
och producenters intresse, framkallade vidare
väsentliga inskränkningar i de enskilde
skråmedlemmarnas frihet att ordna sin
yrkesdrift. I förra afseendet: föreskrifter
om produktionssättet, om det material, som
fick användas, om varornas form, storlek
och kvalitet i allmänhet, om beställningars
levererande i rättan tid, om pristaxor. Brott häremot
var belagdt med böter och t. o. m. kroppsstraff.
Obrukbara eller fördärfvade varor konfiskerades
eller förstördes. Dit höra vidare regelbundna
visitationer af verkstäderna, uppsikt öfver
mästaren vid fabrikationen, skråföreståndarnas
pröfning af de färdiga varorna och skråpolisens
inskridande mot ohöfviskt beteende mot allmänheten.
Å andra sidan skulle skrået garantera alla sina
medlemmar ekonomisk själfständighet och skälig
utkomst. Därför måste till de öfrigas förmån
den enskildes produktion och afsättning tåla
inskränkningar. Alla borde, om möjligt,
arbeta under samma produktionsvillkor. Sålunda
kunde t. ex. råmaterial gemensamt anskaffas för
skråets räkning, eller borde den enskilde, där han
tilläts att göra själfständiga inköp, åtminstone
underrätta skråbröderna om sin källa.
Ofta stadgades bestämda inköpsplatser
och inköpstider till förhindrande af s. k.
"förköp". Arbetslönerna bestämdes af skrået,
liksom ett visst, mindre antal gesäller för hvarje
mästare, bestämd arbetstid, en enda verkstad samt ofta
ett maximum för tillverkningen. De enskilde voro
förbjudna att associera sig inbördes eller med
utanför stående. Staden eller skrået i dess
helhet skulle, om produktion i större skala visade
sig nödig, i stället inskrida. Slutligen, om möjligt,
likhet i afsättningsvillkoren.
6. Alla dessa föreskrifter bildade tillsammans
ett vidlyftigt system af rättssatser, skrårätten,
som af skrådomstolen tillämpades. Till denna
af skråets egna medlemmar sammansatta domstol
gingo alla tvister skråmedlemmarna emellan, innan
de kommo inför ordinarie domstol; dessutom
alla skråsaker och brott mot skrårätten; slutligen
var domstolen organ för skråets polismyndighet.
Det strängaste straff, hvartill den kunde döma,
var emellertid, utom böter i penningar eller varor,
uteslutning ur skrået, för alltid eller på viss tid.
I de allmänna skråordningar för Sverige och
Finland, i hvilka skrårätten sammanfattades
fr. o. m. midten af 1600-talet (se nedan),
omtalas, i st. f. medeltidens två ord. stämmor
vid Valborgs- och Mickelsmässotiderna,
fyra ord. föreningssammanträden om året, de
s. k. kvartalen, vid hvilka föreningsafgifterna
erlades, kvartalspenningarna. Kvartalen bevistades
af en ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
