Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skråväsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anordningar inom gesällernas "broderskap"
se Gesäll.)
Alla skråväsendets inskränkningar i den enskildes
frihet i den allmänna välfärdens intresse hade
med afsättningsförhållandenas och yrkesteknikens
dåvarande beskaffenhet i det stora hela endast
välgörande verkningar. Då den enskilde snart hade nått
gränserna för sin produktions omfång, riktade sig
hans bemödanden i stället på att framställa bättre,
mera omväxlande och i synnerhet mera konstnärligt
fulländade produkter.
II. Förfallet. Förfallets tid, som kan räknas
från slutet af 1500-talet, ehuru spår därtill
framträdde redan tidigare, framkallades af en mängd
samverkande omständigheter. Den absoluta furstemakten
visade oblidhet mot en stadsstyrelse i händerna
på demokratiska korporationer. Världshandelns
förändrade gång och forna marknaders stängning
eller försvårade tillgänglighet till följd af
en merkantilistisk skyddspolitik försämrade
afsättningstillfällena. Teknikens utveckling ställde
kraf på en utsträcktare arbetsfördelning, efter
hvilken den gamla ordningen med sina för hvarje
särskildt skrå noga utstakade produktionsarter
hade svårt att lämpa sig. Där en utvidgad marknad
fordrade industriell verksamhet i stor skala,
visade skråväsendet med sina stränga föreskrifter
om fackuppgifterna för de skilda yrkena och en
maximal produktion, som ej finge öfverskridas,
sin olämplighet för de nya förhållandena. Att förena
yrkesmän af skilda fack i ett företag förbjöds af
skråprinciperna, t. ex. träarbetare, smeder, målare
och sadelmakare i en vagnfabrik.
Den försvårade konkurrensen framkallade hos skråna
en förändrad anda; småaktig rivalitet och förhatlig
egennytta trädde i stället för det forna intresset för
yrkesskicklighetens utveckling och de skråbestämmelser
om lärlingstid, gesäll- och mästarprof m. m., som
tillkommit för att tjäna handtverkets och därmed
äfven konsumenternas bästa, utnyttjades till förfång
för andras lika rätt att drifva yrket. Sträfvandena
gingo alltmera ut på att genom skråna förnämligast
tillförsäkra ett mindre antal privilegierade familjer
deras ekonomiska existens. Så kunde numera rätten
till mästerskapet bli föremål för köp af skrået,
hvarvid de privilegierades familjemedlemmar oerhördt
gynnades; söner till icke mästare kunde ofta blott
genom giftermål med en mästares dotter eller änka
komma i åtnjutande af yrkesrätt. En allt märkbarare
klasskillnad upprätthölls mellan arbetsgifvarna
och deras arbetare, hvilka därför äfven fingo
sin ställning inom skråföreningarna försämrad och
till gengäld utvecklade sina gesällföreningar (se
Gesäll). Icke sällan genomdrefs skråets "slutenhet"
(ett bestämdt antal mästare), något, som fordom
ansetts som ett straff, eller dess "spärrning"
(främlingars inkompetens till inträde). I alla
händelser sökte man genom strängare kompetensvillkor,
ökade inträdesafgifter, gesälltidens
förlängning, mästerprofvets urartande till
chikan och penningutpressning försvåra främlingars
inträde. Emot andra skrån och främmande inkräktande
vakade man ängsligt öfver sina privilegier. Denna
period var skråprocessernas, liksom "fuskar"- och
"bönhas"-förföljelsernas tid (se Bönhas).
Öfver alla dessa "handtverksmissbruk" kunde
klagomål icke utebli, hvilka likväl inför den
härskande meningen om skråna som gamla privilegier
och välförvärfvade privaträttigheter endast långsamt
lyckades göra sig hörda. Med de merkantilistiska
idéerna om staten som källan för rätten till
yrkesdrift, om statens högsta förmynderskap öfver
all individuell ekonomisk verksamhet, om dess plikt
att tillgodose den allmänna välfärdens kraf bröt sig
emellertid äfven den uppfattningen småningom väg,
att dessa skråprivilegier voro gifna till det helas
båtnad och därför kunde återkallas, om det åsyftade
ändamålet icke vunnes. Denna nya uppfattning gaf
sig också praktiskt uttryck. 1700-talet utmärktes
af reformer i nästan alla skråförhållanden. På alla
punkter upphäfdes eller minskades skrånas forna
befogenhet, och stadsmyndigheterna trädde i deras
ställe. Skrånas betydelse af fria korporationer
trädde alltmer i skuggan för deras nya karaktär af
organ för statens näringspolitik. Sin makt att skapa
frimästare begagnade öfverheten allt oftare. Och den
nya storindustrien, den egentliga fabriksnäringen,
anses icke behöfva en skråmässig organisation; statlig
"koncession" blef för hvar och en tillfyllest för
att drifva densamma.
I England utbildade sig en fullständig näringsfrihet,
redan då 1562 års lärlingslag tolkades därhän, att
alla efter densammas utfärdande uppkomna, liksom
alla utom de gamla stadskommunerna befintliga
näringar skulle betraktas som fullkomligt
fria. Skrånas industriella privilegier
afskaffades formellt 1835, sedan de faktiskt redan
länge varit betydelselösa. Äfven på kontinenten
skaffade sig Rousseaus läror om en naturlig frihet
samt fysiokraternas och Adam Smiths åsikter
om skadligheten af statens förmynderskap och om
korporationers menliga tryck på den individuella
företagsamheten allt kraftigare gehör. I Frankrike
upphäfdes, efter Turgots öfvergående reformer
1776, skråna år 1791. I Preussen förlorade de alla
företrädesrättigheter genom Steins och Hardenbergs
lagstiftning 1810–11. En viss reaktion inträdde
1845, då rätten att hålla lärlingar, och ännu
starkare 1849, då rätten att drifva handtverket
i flera yrken gjordes, ehuru icke uteslutande,
beroende af medlemskap i yrkets handtverkarförening,
"innung" (se d. o.). I de flesta öfriga tyska stater
försvunno skråprivilegierna med näringsfrihetens
införande i början af 1860-talet, och 1869 års
"Gewerbe-ordnung" gaf enhetliga bestämmelser därom
för hela Tyskland. Som "freie innungen" till gemensamt
främjande af gemensamma yrkesintressen, ordnande
af lärlings- och gesällväsen, arbetsförmedling,
reseunderstöd, förliknings- och skiljedomsväsen,
yrkesinspektion samt kommunikationer med offentliga
myndigheter, ega de emellertid fortfarande bestånd,
och en agitation för privilegiernas återupplifvande
pågår sedan 1874. Enligt lag af 1897 kan på
begäran af en "fri innung" inträdet i densamma
göras obligatoriskt för alla handtverkare inom visst
område efter förordnande af vederbörande administrativ
myndighet (fakultativ "zwangsinnung"). Denna rätt har
inemot en tredjedel af alla "innungen" i Tyskland
brukat. Äfven samorganisationer ha bildats i form
af "innungsverbände", och numera eftersträfvas en
officiell centralorganisation ("Reichsinnungsamt"). I
Österrike, där 1859 års lag om näringsfrihet bibehöll
ett slags obligatoriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
