Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skråväsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handtverksföreningar, togs 1883 ett stort steg hän
emot skråsystemets förnyande, en reaktion, som gjort
sig gällande äfven i Ungern 1884. I Ryssland upphäfdes
skråprivilegierna 1865, i Rumänien på 1860-talet,
i Spanien 1813 och 1820 (ehuru återgång sedermera
förekommit), i de forna italienska staterna successivt
sedan 1770, i konungariket Italien fullständigt
1864 och 1878, i Schweiz (där de aldrig förekommit i
"urkantonerna") 1848, i Belgien 1795, i Nederländerna
1819 och 1824, i Danmark 1857 och i Norge 1839.
Sveriges äldsta skråhandling är Magnus Erikssons
stadga för skräddarna i Stockholm 1356. I densamma
föreskrifves, att till staden inflyttande skräddare
skola underkastas (läro- och) pröfvotid och därpå
förvärfva mästerskap inför "borgmästarna och
skräddarnas förmän", hvarvid de skola visa sig ega
en gäldfri förmögenhet af minst 20 mark. Straff
och böter utfästas för tillverkare af underhaltigt
arbete. Stadgan förutsätter redan ett utbildadt
skråväsen inom ett yrke i hufvudstaden. Från senare
hälften af 1400-talet finnas skråordningar bevarade
för flera yrken. Inflyttade tyska handtverkare ha
öfvat direkt och starkt inflytande vid de svenska
skrånas organisation, hvarom de många tyska lånorden i
handtverksspråket bära vittne. Skrån omtalas i Visby
stadslag (under namn af ammet, "ämbete", yrke). Gustaf I,
hvars politik gick ut på att fördela näringarna på
land och stad efter hvarderas lämplighet för desamma,
koncentrerade handtverken väsentligen i städerna och
förordnade om deras organiserande i skrån, ehuru han
förbehöll sig rätt att medge utanför stående tillstånd
att drifva yrket. Karl IX, som var ännu gynnsammare
stämd för skråna, särskildt för de "slutna", och som
ytterligare inskränkte handtverksdriften på landet,
utfärdade skråstadgar för enskilda yrken i enskilda
städer. En liknande politik fullföljdes af Gustaf
II Adolf; skråorganisationen vann alltjämt terräng,
men skråstadgarna kräfde alltid statsmyndigheternas
sanktion, och adelns rätt att hålla handtverkare
till eget husbehof var en väsentlig inskränkning i
skråmonopolet. Den första allmänna skråordningen,
liberalare än de föregående partiella och
provinsiella, gafs 1669. Den förbjöd slutna skrån
och öppnade tillträde till skrået för enhvar,
som redligen lärt handtverket. Frimästarens
rätt erkändes. 1720 års skråordning har i
hufvudsak öfverensstämmande stadganden. Friare
grundsatser gåfvo sig längre fram (1739) uttryck i
"hallordningen" och "manufakturprivilegierna", som
ställde manufakturer och fabriker (eg. textil- och
den finare järnindustrien) utanför skråordningen. Ett
kraftigt inlägg mot "Skråämbetena" gjorde A. Chydenius
1766 med en stridsskrift under denna titel, och samma
meningar, som i utlandet företrädts af Rousseau
och Adam Smith uti detta ämne, funno sedermera allt
talrikare förfäktare i Sverige och Finland. 1821
års förordning ställde tillverkning icke blott
af de varor, som icke förfärdigades i de egentliga
handtverken, utan äfven af egentliga handtverksvaror,
om tillverkningssättet var ett annat än handtverkens,
under manufakturprivilegiernas skydd. 1846 upphäfdes
skråna och ersattes af handtverksföreningar (se
d. o.). Mästerprof bibehölls som villkor för
handtverksdrift i stad. 1864 infördes fullständig
näringsfrihet (se d. o.). En viss reaktion mot näringsfriheten har
inträdt äfven i vårt land under de sista årtiondena,
och därvid har man också förordat ett återupplifvande
af vissa bland skråväsendets traditioner,
bl. a. genom nya befogenheter för (de fria)
handtverksföreningarna. I vårt land har en sådan
"medelståndspolitik" i handtverksståndets intresse
funnit sitt organ i Sveriges handtverksorganisation
sedan 1905 (se Handtverksorganisation). Jfr Gesäll,
Gille och Handtverk.
Litt.: Sveriges äldsta skråordningar m. m. äro
utg. under titlarna "Skråordningar" (1856;
bl. a. Magnus Erikssons stadga för skräddarna 1356,
skomakarnas skrå 1474 – se Skomakarmästarföreningen
–, smedernas 1479 och murarnas 1487; jfr fig. 5)
och "Småstycken på forn svenska" (1868–81;
bl. a. timmermännens skrå 1454) genom G. E. Klemming
i Svenska fornskriftssällskapets samlingar;
"Meddelanden från Nordiska museet" 1897 och 1898
innehålla skråordningar från 1600-talet för repslagare
och målare i Stockholm m. m. Se f. ö. J. Lundell,
"Om handtverksskrån, näringsfrihet och arbetets
organisation" (1846), W. Berg, "Samlingar till
Göteborgs historia" (1: 237–404, 1882), Kl. Lundin
och A. Strindberg, "Gamla Stockholm" (1880–82; 3:e
uppl. 1912), A. Raphael i "Ekonomiska samhällslifvet"
(2: 311–362, 1902), E. Sommarin, "Skråtvånget"
(i "Verdandis småskrifter", 1904), G. Hazelius,
"Om handtvärksämbetena under medeltiden" (i "Bidrag
till vår odlings häfder", utg. af Nordiska museet,
9, 1906; redogörelse för skråväsendets uppkomst
och utveckling i utlandet till omkr. 1500; med
litteraturförteckning i ämnet). – Danmarks Gilde- og
Lavsskraaer, utg. af C. Nyrop (1899–1904), C. Nyrop,
"Haandværksskik i Danmark" (1903), Fr. Pio,
"Laugsvælden i Danmark" (i "Den fri konkurrences
gennembrud i England", 1902). – W. Müller, "Zur
frage des ursprunges der mittelalterlichen zünfte"
(1910; med fullständiga litteraturanvisningar). Se
ock W. Stieda, "Zunftwesen" (1911; i Conrads
"Handwörterbuch der staatswissenschaften" VIII, 3).
Rphl. (E. F. K. S-n.)
Skråämbete. Se Skråväsen.
Skräboån kallas den 5 km. långa å, som förenar Ifösjön
med Östersjön och som kan anses bilda fortsättning
af den i södra Småland i två armar på 160-164 m. höjd
upprinnande Holje- l. Näsumsån, omkr. 48 km. lång, som
ock mottager afloppet från sjön Immeln (se d. o.),
Filkesjön (2 kvkm.), Raslången (4,9 kvkm.) och
Halensjön (4 kvkm.). Ifösjön upptar ock afloppen
från Oppmannasjön (14 kvkm.) i v. och Lefrasjön
(2,2 kvkm.) i ö., hvilka båda sjöar endast genom
smala landremsor äro skilda från Ifösjön. Hela detta
vattensystem har ett nederbördsområde af 1,040 kvkm.
Wbg.
Skräcka, sjöv., lossa något på beläggningen af ett
tåg samt gång på gång släppa efter något litet på ett
mycket styft tåg, som hotar att springa (brista). Jfr
Släcka. R. N
Skräcka, zool., stundom namn på storskraken
l. körfågeln (Mergus merganser). Se Andfåglar, sp. 958.
Skräckväldet. Se Frankrike, sp. 1154 och 1158.
Skrädbila l. Bila, timmermansverktyg, som används
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
