Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skytts härad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nister 147, snickare 139, sömmerskor 111, järnvägsfolk
91, chaufförer 80, seminarister och andra studerande
78, folkskol- och andra lärare 73 o. s. v. Programmen
ha bestått af teatrarnas bästa repertoarstycken. I
landsorten är ett antal lokalafdelningar
organiseradt, som arbeta efter i hufvudsak samma
principer som publikorganisationen i Stockholm. Under
sommarmånaderna har Skådebanan sedan 1911 bedrifvit
en ganska omfattande verksamhet med kringresande
friluftsteatrar. Dessa sällskap ha i första hand
besökt ungdomsmöten och andra stora sommarfester,
där publiken ofta uppgått till flera tusen.
Skådebanans styrelse är förlagd till Stockholm och
består af 7 ordinarie medlemmar, af hvilka två
från landsorten, och 5 suppleanter. Sekreterare
och verkställande ledamot af styrelsen är sedan
föreningens tillkomst skriftställaren Valter
Stenström, företagets upphofsman.
Skådebröd, hebr. lekem kappanim, ansiktets bröd,
d. v. s. bröd, som skola ligga inför Guds ansikte
i helgedomen, enligt den till grund liggande
föreställningen, att offret är en Guds spis (jfr 3
Mos. 21: 8, 17), omtalas första gången i berättelsen
om Davids uppehåll i Nob, där han åt af dem (1
Sam. 21: 6), därefter vid beskrifningen af Salomos
tempel 1 Kon. 7: 48. Efter denna beskrifning har
förmodligen den yngsta pentateukkällan (P) tecknat
sina föreskrifter i 2 Mos. 25: 23–30. Jfr
Kultbröd.
E. s-e.
Skådepenning, dets. som medalj (se d. o.).
Skåderätt, namn på bilder i något förgängligt
material, såsom socker, mjöl o. d., af praktfulla,
stundom fantastiska rätter, som ej voro bestämda
att förtäras, utan endast att som ett slags
bordsprydnader fägna ögat. De förekommo under
medeltiden och långt senare (jfr Måltid, fig. 3). Sin
urbild ega skåderätterna måhända i judarnas stora
skådebröd (se d. o.).
Skådespel 1. Drama kallas den art af konsten,
som sysselsätter sig med återgifvandet af lifvet,
för såvidt det yttrar sig som handling, och för
detta ändamål betjänar sig af personer, hvilka med
rörelser, minspel och tal åskådliggöra af diktaren
uppfunna karaktärer eller situationer. Dess ämne
är således handlingen, och då denna efterhärmning
af handling sker genom personer och en yttre scen,
blir skådespelet såväl till sitt ämne som graden
af åskådlighet skild från epik och lyrik, ehuru
det som epiken skildrar händelser och som lyriken
framställer känslor. Med afseende på dess förhållande
till verkligheten blir skådespelets uppgift att
ombilda det från verkligheten hämtade stoffet,
så att det tillfälliga afsöndras och händelserna
ordnas med afseende på en bestämd idé. Jämte denna
fordran på enhet måste skådespelet fylla fordringarna
på fullständighet och sannolikhet. Skådespelets
l. dramats fullständighet innebär dess gruppering i
skilda afdelningar, "akter" och därunder "scener",
»om motsvara olika faser af handlingens utveckling
och som åt händelsens förlopp ge största möjliga
verkan, så att intresset alltjämt stegras. Medlen
för skådespelets verkan äro dels yttre, dels inre,
dels händelser, dels karaktärer. Skådespelets
sannolikhet vinnes därigenom, att ett naturligt
sammanhang åstadkommes mellan dessa faktorer samt
genom följdriktighet i karaktärsteckningen. Är det de yttre
händelserna, som utgöra hufvudsaken, får skådespelet
namn af: intrigstycke, såvida dessa
yttre händelser äro följder af list och beräkning
och åstadkomma oväntade resultat; sensationsdrama,
såvida syftet är att förvåna med ovanliga effekter,
åstadkomna genom upprörande eller öfverdådiga
handlingar; melodram, om det lägger an på att framvisa
exempel af öfvernaturligt ädelmod eller uselhet
eller ock förföljd och dock triumferande oskuld;
sagolustspel, om hufvudsaken är att omdikta sagans
äfventyrliga förvecklingar; historiskt lustspel,
om de dramatiska taflorna tjäna som medel för
framställningen af en historisk bakgrund. I motsats
mot dessa slag af skådespel, som med ett gemensamt
namn kunna kallas fabeldramer, därför att
stoffintresset i dem är det härskande, står idédramat i
vidsträckt bemärkelse. I den vidsträckta betydelse,
hvari ordet här tages, omfattar det såväl ödesdrama
som karaktärsdrama och igenkännes därpå, att det
framställer verkligheten som regelbestämd och dess
resultat som följder af gifna och djupare liggande
orsaker. Är handlingen en följd af personlighetens
inverkan, blir dramat karaktärsdrama, hvaremot, om
personligheten står under de yttre omständigheternas
och händelsernas tvång, ödesdramat uppstår. Ödet åter
eller den af personligheten oberoende yttre makten kan
uppfattas som ett regellöst spel af tillfälligheter,
som nyckfullt leker med personligheten, såsom i det
romantiska lustspelet med dess ironi, eller som
en gudomlig vilja, som fullföljer vissa afsikter
obevekligt, som i antikens nemesisdrama eller det
spanska religiösa dramat, eller som en välvillig
försyn, som lämpar sig efter omständigheterna
och återställer den störda jämvikten ("deus ex
machina"). Karaktärsdramat förläster handlingens
driffjäder inom personligheten själf.
Är det de yttre händelsernas öfver- eller underordning
under det personliga elementet, som ligger till
grund för ofvanstående indelning, är det däremot
fabelns inverkan på personlighetens öde, som afses,
när man indelar skådespelet i tragedi och komedi. Den
sorgliga eller glada utgången, som populärt anges
som skillnaden mellan dem, så att tragedien eger
den förra, komedien den senare, är härvid knappast
hufvudsak; snarare är det konfliktens beskaffenhet,
som gör dramat till ettdera, så att tragedien
behandlar en konflikt af djupgående art, för hvars
genomförande kräfvas stora offer, hvaremot komedien
rör mindre intressen eller åtminstone endast eger
en skenbart hotande konflikt. Den aristoteliska
poetikens fordringar på den tragiske hjälten, hvilka
i dramats historia spelat en stor roll och enligt
hvilka denne skall ega skuld i sitt öde, torde icke
heller ega absolut giltighet. Det välbehag, som
hjälten framkallar trots sina olyckor, förklaras af
Aristoteles bero på den rening åskådarens känslor af
medlidande och fruktan undergå. Enligt moderna åsikter
är förklaringsgrunden till det estetiska välbehaget
snarare att söka i själfva det sublima hos hjälten
eller hjältinnan som ideal makt, hvarvid känslan blir
ännu mera stegrad genom kontrasten mot deras reala
vanmakt. Liksom inom stoff dramat det episka intresset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
