Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se Kambrium och Silursystemet. Hithörande
bildningar förekomma numera, såsom kartan anger,
inom ett 15–25 km. bredt band, som från kustområdet
Sandhammaren–Simrishamn sträcker sig i n. v. upp
till linjen Vadensjö–Röstånga, slutligen n. v. om
nämnda bildande en mot n. v. utkilande zon s. om
Söderåsens urbergsrygg. Silurbandets bredaste parti
träffas n. v. om linjen Lund–Ringsjön. Siluren bildar
därjämte ett par små isolerade förekomster vid Kivik
och närmast s. om Kullaberg samt vid Torekov. – Den
ungsiluriska-prerätiska fastlandstiden. Mot slutet
af silurtiden höjde sig S. så, att silurhafsbottnen
småningom torrlades. På de siluriska skiffrarna
afsatte sig, då dessa kommo inom grundvattenszonen,
en sandaflagring, som sedermera gett upphof till den
bekanta röda eller gulröda Övedssandstenen. S:s så
nybildade fastland bestod vid denna tid öfverst
af siluriska lerskiffrar, märgelskiffrar med
kalkstenskörtlar och sandsten; ingenstädes trädde
urberget i dagen. Denna höjning framkallades
af en stark sammanpressning af jordskorpan,
resulterande i höjdryggar och mellanliggande
dalsänkor med sträckning i s. ö.–n. v. När denna
sammanpressning blef intensivare, brast jordskorpan
upp i ett system af sprickor, också dessa gående i
n. ö.–n. v. Längs vissa af dessa så anlagda sprickor
utlöstes vid den fortsatta höjningen berggrundens
differentialrörelser i betydande sättningar och
förskjutningar, förkastningar, inom denna. Kartan
anger några af dessa förkastningars förlopp. Den
mest betydande förkastningslinjen sträcker sig
från trakten s. om Simrishamn öfver Ringsjön till
Röstånga, längs sydsidan af Söderåsen och sydsidan
af Kullaberg. Landet s. om denna linje sänktes
ned. Den kvarstående nordöstra delen, utsatt för
atmosfäriliernas förvittrande och nedbrytande
verksamhet, förlorade småningom alltmer af sin
silurbetäckning, så att de under denna liggande
urbergsbildningarna blottades. De delar af S. däremot,
som, belägna s. om ofvannämnda förkastningslinje,
sänktes ned vid förkastningen, skyddades härigenom för
de nivellerande krafternas inverkan, hvadan siluren
inom detta område kunde bli bevarad. I sammanhang
med veckningarna och förkastningarna frampressades
från vissa vulkanhärdar i jordskorpan på somliga af
ofvannämnda sprickor en smältflytande lava. Endast
från ett ställe, Tolånga kyrkbacke, känner man
spår af ytvulkaner från denna eruptionstid i en
här förekommande vulkanisk tuff. Alla andra spår
af sådana ytvulkaner, som dock förmodligen funnits
talrika i S., äro numera bortsopade. De delar af
lavan, som stelnade i sprickorna, utlakande dessa,
bilda det system af i s. ö.–n. v. gående diabasgångar,
som efter hufvudförekomsten, i Konga klint, benämnts
kongadiabas. Efter nämnda landhöjning förblef S.,
såvidt man nu känner, fastland ända till början af den
rätiska tiden, eller, med andra ord, under den långa
tid, som motsvaras af andra länders devon-, karbon-,
perm- och triassystem. Om verkligen i S. finnas
aflagringar från den egentliga stenkolstiden
(karbontiden) eller från perm, dit t. ex. norra
Tysklands kalisalter och andra saltaflagringar höra,
böra dessa finnas under sydvästra S:s krit- och
stenkolsformationer, något
som man nu, sedan anslag af statsmedel därtill
blifvit beviljadt, skall söka utröna medelst
djupborrningar. Förvittringsresterna från denna
S:s fastlandstid ha på sina ställen hopats
bildande rödaktiga leror och sandstenar. Sådana
finnas vid Kågeröd-Bälteberga, Hoby-Käflinge,
Nyhamn m. fl. ställen, såsom kartan anger. Man
har sammanfört desamma under namnet keuper (se
d. o.) och sålunda velat hänföra dem till den
yngsta delen af triassystemet. – Rät-liastiden
(S:s stenkolsförande formation). Mot slutet af
trias- eller början af juratiden inträdde åter
en sänkningsperiod för S. och antagligen äfven
ett fuktigare klimat, som inom sankmarkerna i
närheten af hafskusten framkallade en yppig,
tropisk vegetation. l denna saknades visserligen
löfträd och öfver hufvud taget tvåhjärtbladiga
växter, enär växtvärldens utveckling vid denna tid
ej ännu hunnit så högt som till nämnda växtgrupp,
men däremot voro i densamma växtrikets äldre, lägre
afdelningar så mycket fullständigare representerade
(se Jurasystemet, sp. 305–307). Efter
hand som växterna dogo och inhöljdes i kärrmarkernas
bottenslam, undergingo de en förkolningsprocess,
d. v. s. bildade materialet till de i lerslammet
och sanden inbäddade kolflötserna; lerslammet
och sanden ombildades under tidernas lopp till
lerskiffer, eldfast lera och sandsten (se Skånes
stenkolsförande formation). Redan under denna
tid bröt hafvet tidtals in öfver kusttrakten,
och i stort sedt fortgick landsänkningen under den
egentliga på rät- följande liastiden, så att slutligen
liashafvet sträckte sig som en mot v. öppen, bred
vik åtminstone bortom trakten af Hör, aflagrande den
s. k. Hörsandstenen. Äfven södra S. öfversvämmades af
liashafvet, som här afsatte ljusa, lätt sönderfallande
sandstenar, mörkgråa skifferleror med obetydliga
kolränder o. s. v. Fast anstående anträffas dessa
lager längs dalsträckningen från Kurremölla mot
s. ö. förbi Tosterup. – Tiden emellan lias och yngre
kritans afsättning. Mot liastidens slut drog sig
hafvet åter tillbaka från S., så att det under de
mellersta och yngsta delarna af juratiden liksom också
under största delen af krittiden förblef fastland,
utsatt för atmosfäriliernas nedbrytande verksamhet,
genom hvilken stora massor af liasbildningar
och ännu äldre aflagringar bortfördes och således
de urspr. sammanhängande stora vidderna af lias-
och rätbildningar sönderskuros till isolerade små
förekomster. Hithörande bildningar ha synbarligen
också varit utsatta för betydande dislokationer,
uppbristningar och förkastningar (se Skånes
stenkolsförande formation). – Den yngre krittiden. I
samband med den allmänna öfversvämning, som egde rum
i början af senontiden, senare delen af kritsystemets
tid, trängde hafvet åter in öfver S., först räckande
till foten af det platåland, som då utbredde sig
n. ö. om förkastningslinjen Vombsjön–Sandhammaren. På
den af krithafvets bränning sönderslagna kustremsan
aflagrades strandgrus, längre ut sand och finare
slam. Af strandgruset bildades konglomeraten vid
Rödmölla och Tosterup, af sanden sandsten och af
slammet märgel, växellagrande med och öfverlagrande
nyss nämnda konglomerat. Längre mot s. v. och v.,
således på större djup,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
