- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1359-1360

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköfde ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grafkor blef ramponeradt. Gifvetvis medförde detta,
att S. miste sin betydelse som vallfartsort och därmed
också en väsentlig förutsättning att kunna bibehålla
sin betydelse som handelsplats. När stadsprivilegierna
första gången utfärdades, är icke kändt. Det äldsta
af de stadens privilegiebref, som finnas i behåll,
är utfärdadt af Gustaf Vasa 1526. Med Kåkinds
härad kom S. genom Gustaf Vasas testamente att från
1560 tillhöra hertig Magnus’ hertigdöme och ingick
sedermera i hertig Johans af Östergötland hertigdöme
till dennes död, 1618. Han gjorde S. till ett slags
stiftsstad i sitt hertigdöme och förordnade rektorn
i Linköping, magister Silvester Johannis Phrygius,
som redan 1610 blifvit kyrkoherde i S., 1612 till
superintendent, hvilken befattning indrogs vid
hertigens död, hvarefter Phrygius förflyttades till
Göteborg. Af drottning Kristina förlänades S. l juni
1654 som grefskap till Kr. K. von Schlippenbach (se
d. o.). Äfven hans son, K. Fr. von Schlippenbach, som
1687 öfvergick i preussisk tjänst, skref sig grefve
till S. I sept. 1759 lade en vådeld större delen af
kyrkan samt staden i öfrigt, på ett par gårdar när,
i aska. En af dessa sistnämnda finnes ännu välbehållen
kvar. Efter denna brand uppgjordes ny stadsplan ined
raka gator och regelbundna, rätvinkliga kvarter,
den nuv. äldsta stadsdelen. I mer än hundra år
fyllde denna plan stadens behof af utrymme. Först
med Västra stambanans tillkomst började stadens
tillväxt skjuta fart. 1876 fastställdes ny stadsplan,
s. om den gamla, och 1903 blef denna dels ändrad,
dels väsentligt vidgad västerut efter af arkitekten
P. Hallman uppgjord plan. När detta oaktadt en
liflig byggnadsverksamhet började ö. om stadsplanen,
tvangs man att låta uppgöra plan äfven öfver detta
område, hvilken fastställdes 1911 under benämningen
"Östermalm" och till stor del redan i verkligheten
blifvit genomförd. Med anledning af landskommunens
inkorporering är nyligen stadsplan utarbetad (af
arkitekten P. Hallman) öfver det närmast gamla
stadsplanen norrut belägna området, "Norrmalm".
(E. U-a.

Sköfde, socknar. 1. S. landsförsamling,
f. d. socken i Skaraborgs län, omfattade två kommuner,
S. landskommun och Öm. 1914 inkorporerades den förra
i S. stad och förenades 1916 med S. stadsförsamling
till en församling, samtidigt hvarmed återstoden af
S. landsförsamling eller Öms kommun erhöll namnet
Öms församling. – 2, 3. Se Ale-Sköfde och
Kullings-Sköfde.

Sköfde–Axvalls järnväg (sign. S. A. J.), smalspårig
(0,891 m.), 20,8 km. lång, inom Skaraborgs län
belägen järnväg, sträcker sig i västlig riktning
från Sköfde station vid Västra stambanan öfver
Varnhem till stationen Axvall vid den smalspåriga
Lidköping–Skara–Stenstorps järnväg. Järnvägen,
som eges och trafikeras af Sköfde–Axvalls
järnvägsaktiebolag, öppnades för allmän trafik 1
april 1904. Vid 1915 års slut utgjorde den bokförda
byggnadskostnaden 975,097 kr., hvaraf för rullande
materiel 131,483 kr., aktiekapitalet 357,500 kr. och
reservfonden 2,075 kr. Järnvägsbolagets styrelse har
sitt säte i Sköfde. Järnvägens postadress är Skara.
A. d’A.

Sköfdefyndet. Se Sköfde, sp. 1358.

Sköien [skö’j-], stationssamhälle vid
Drammensbanan, strax utanför Kristianias västra stadsgräns
(se kartan till art. Kristiania,
38), med industriella anläggningar. 973
inv. (1910; senare stark tillväxt).
K. V. H.

Sköl, bergsv., sprickfyllnad eller gång af stundom
fyndiga, stundom ofyndiga bergarter, hvilken följer
eller genomsätter malmfyndigheten. Bland skolar märkas
"släppskölar", d. v s. med sekundära mineral utfyllda
sprickor i bergarten eller malmen. Bredden af sådana
skölar kan växla från några millimeter ända till
flera meter. Dylika släppskölar bestå ofta af klorit,
glimmer, kalkspat m. m. Vidare märkas "trappskölar",
d. v. s. bredare eller smalare gångar af någon
trappart (ofta diabas), som öfvertvära malmlagren,
granit (vanligen pegmatit-)skölar, m. fl. Malmer
begränsas och afskiljas ofta från de omgifvande
bergarterna af skölar. Th. N-m.

Sköld (lat. clipeus, ty. schild. fr. écu, écusson,
eng. shield), lier., den förnämsta af vapnets
två hufvuddelar, hvilka äro sköld och hjälm (se
Vapen). Bruket af heraldiska vapen uppkom under
korstågen eller närmare bestämdt omkr. 1150. Det
är således från denna tid som den heraldiska
skölden förskrifver sig. Visserligen hade redan
greker, romare och germaner haft märkta sköldar,
men dessa kunna ej betraktas som heraldiska sköldar
i egentlig menins: och icke heller som upphof till
dossa. Under inflytande af tornerspelen utvecklades
och fastställdes reglerna såväl för skölden med
dess märken som för den ur heraldisk synpunkt
nästan lika betydelsefulla hjälmen (se d. o.) med
sin hjähnprydnad. Sköldemärket och hjälmprydnaden,
hvilka båda voro riddarens enda igenkänningstecken,
blefvo snart ärftliga och fingo därigenom karaktär af
ättemärken. Det äldsta i Sverige kända sköldemärket
förekommer i Sigtrygg Bengtssons sigill af 1219
och visar en lilja mellan två hjorthorn (se pl. I,
fig. 1). Den medeltida skölden var i allmänhet
förfärdigad af lätt trä (icke af järn) och öfverklädd
med läder eller grof, med lim eller krita preparerad,
linneväf. På denna beklädnad var sköldemärket (se
nedan) antingen direkt måladt, eller ock voro
dess figurer utskurna i färgadt läder och därpå
fastspikade. I Sverige finnas tre dylika sköldar
i behåll, alla från senare hälften af 1400-talet,
nämligen en med riksrådet Karl Larssons (Björnlår,
d. i börj.in af 1500-talet) vapen, en med riddaren
Anund Gustafssons (Sture, d. 1462) vapen, bägge i
Statens historiska museum, och en med Banér-vapnet
i Lifrustkammaren (se fig. 2 till art. Sköld,
krigsv.). Skulle skölden göras särskildt praktfull,
ersattes den målade ytan med en öfverkiädsel af
dyrbart tyg i fältets färg. Det mönster, som fanns
i sådant tyg, återgafs vid medeltida afbildning af
sköldar med något rankformigt ornament eller gotiskt
motiv och benämnes damaskering. Sköldens yta kunde
äfven vara klädd med pälsverk, såsom hermelin, sobel,
etc. Ofta voro sVöMkanten och sköldens midt förstärkta
genom metallbeslag. Dessa hörde i och för sig icke
till vapenbilden, ehuru de stundom sedermera öfvergått
till att bli rent heraldiska bilder. I medeltida
vapen är skölden vanligen lutad, i allmänhet åt
höger (ang. heraldiskt hö^er och vänster se nedan)
med hjälmen hvilande på dess uppåt-stående hörn. I
vapen från nyare tid står skölden vanligen upprätt
med hjälmen hvilande på dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0720.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free