Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköfde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1363
Sköld
1364
Ursprungligen innehöll en sköld blott ett sköldemärke,
men småningom uppkom bruket att förena två eller
flera i samma sköld. Däraf uppstodo de i flera fält
uppdelade sköldarna, i hvilka de olika sköldemärkena
äro ordnade efter sin betydelse för sköldens egare. Är
skölden belagd med hjärtsköld (se Hjärtvapen), är
denna vanligen förnämst och innehåller i allmänhet
egarens stamvapen. Därefter ha de öfre fälten
företräde framför de nedre och de högra framför de
vänstra. Då sköldemärkena voro igenkänningstecken,
var det af vikt, att de så framställdes, att man
lätt och på afstånd kunde uppfatta dem. I anledning
däraf uppstod ett särskildt framställningssätt för
heraldiska figurer, den heraldiska stilen. Bilden
skulle ses i silhuett på sköldens yta, allt perspektiv
var därmed uteslutet. Finare och tunnare delar
på bilden gjordes kraftigare, ofta på bekostnad af
bildens gröfre partier. Det mest karakteristiska hos
bilden framställdes onaturligt stort och kraftigt,
för att denna härpå lättare skulle igenkännas. Så
gjordes hos vilda djur tunga, tänder, klor och horn
särskildt stora, och på byggnader förstorades tinnar,
fönster och portar. Träd utritades med enstaka
stora blad i den för dem karakteristiska formen
(fig. 50). Stundom synes blott en del af ett föremål
(vanligen öfre eller främre hälften) ofvan eller på
sidan om antingen en skura eller sköldens kant. Synes
föremålet ofvan skura eller sköldkant, kallas det, om
det är människa eller djur, uppstigande, är det växt
uppväxande, är det liflöst ting uppskjutande. Synes
föremålet på sidan om en skura eller sköldkant,
kallas det i likhet med ofvan efter sin beskaffenhet
framkommande, utväxande ellor utskjutande. Finnas
flera olika figurer i ett sköldemärke, är ofta en
af dem hufvudfigur. Om de öfriga figurerna befinna
sig kring hufvudfiguren, säges denna vara af dem åtföljd. Stundom kan en figur vara lagd på, delvis täckande, en annan. Befinner sig därvid den förra
helt inom den senares omkrets, säges den senare vara
belagd med den förra. Skjuter den ofvan liggande
med någon del öfver den undre, säges den undre vara
öfverlagd med den ofvanliggande. Bilden förekommer
vanligen upprätt, vänd åt heraldiskt höger (då skölden
bars på vänstor arm, blef bilden härigenom riktad
framåt). Skall bilden vara framställd på annat sätt,
anges detta särskildt i vapenbeskrifningen. För
en del heraldiska figurer finnas speciella typer,
som alltid användas, om ej annat särskildt är
angifvet. Så används till exempel för örnen den
fläkta örnen (se ofvan), för rosen den heraldiska,
fembladiga rosen (se fig. 51), för liljan den
heraldiska (s. k. franska) liljan etc. Beträffande
bildernas färg se Heraldiska färger. Den heraldiska
färgbeteckningen bör aldrig användas vid konstnärlig
framställning af ett sköldemärke, utan denna hör
hemma endast i vapenböckerna.
Rörande sköldemärkenas betydelse vet man numera
egentligen högst obetydligt, men då deras förnämsta
uppgift var att utgöra igenkänningstecken,
låg säkerligen icke någon större vikt vid deras
innebörd, ehuru naturligtvis den, som valde sig ett
vapen, hade någon viss anledning för den bild han
antog. Beträffande yngre sköldemärken (nyare tidens
vapen) känner man naturligtvis ofta
anledningen till deras uppkomst. - Litt.:
F. Warnecke, "Die mittelalterlichen heraldischen
kampfschilde in der St. Elisabethkirche zu
Marburg’" (1884), H. G. Ströhl, "Heraldischer
atlas" (1889). G. Seyler, "Geschichte
der heraldik" (1885-89). Ekhoff, "Tvenne
sköldar’’ (i "Svensk fornminnesförenings tidskrift",
VII), E. Gritzner, "Heraldik" (i A. Meisters
"Grundriss der geschichtswissenschaft", l,
1906), och F. Hauptmann, "Wappenkunde" (1914).
II. F-d.
Sköld. 1. Krigsvetenskap, ett bärbart, af trä, läder eller
metall bestående skyddsvapen, som nyttjades under
forntiden och medeltiden samt ännu används af vilda
folkslag. Under Världskriget (1914-17) har
Fig. 1. Romerskt sköldtak (testudo). Efter relief på Marcus-Aurelius-kolonnen.
skölden kommit till användning i
skyttegrafsstriderna. Skölden, som sköttes af
vänstra handen, bars på armen medelst två handtag,
men var dessutom ofta
Fig. 2. Svensk medeltida sköld af den form,
som kallas tartsche, stommen af trä, belagd
med senor och öfverklädd med pergament, starkt
buktad och på framsidan målad med växtornament
i rödt på blå grund samt i midten Banérvapnet,
afsedd för såväl tornering som strid (urtagningen
i högra kanten läge för lansen); har tillhört
någon medlem af släkten Banér i senare hälften af
1400-talet. (Lifrustkammaren, Stockholm.)
med en rem fäst vid högra axeln. Vid stormningar
buros sköldarna tätt intill hvarandra, hvarigenom
bildades ett sköldtak (latin testudo; fig. 1). Formen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
