- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1377-1378

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköldpaddor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1377

Sköldpaddsrätter-Sköldskinnbaggar

1378

från Västindien, på den europeiska marknaden. Den
lifnär sig af växter, företrädesvis tång. Liksom
öfriga hafssköldpaddor lämna de hafvet endast för att
lägga sina ägg, hvartill de välja sandiga ställen på
stranden. Karettsköldpaddan (Ch. imbri-cata; fig. 6)
skiljer sig från föregående företrädesvis därigenom,
att hornplåtarna ligga taktegellikt öfver hvarandra
samt att å hvarje fot finnas två klor. Den är omkr. l
m. lång samt förekommer i Atlantiska, Stilla och
Indiska oceanerna. Äggen ätas, hvaremot köttet är
onjutbart. Det är denna art, hvars hornplåtar ge den
bästa sköldpadden. Denna icke blott öfverträffar
i skönhet hvarje annat hornämne, utan skifvorna
kunna äfven med lätthet sammanpressas med hvarandra,
hvarigenom sköldpadden erhåller stor användbarhet. En
annan hafssköld-padda, Thalassochelys (1. Caretta)
carelta, något mindre än de föregående, från hvilka
den skiljes genom fullständigare förbenad ryggsköld,
är allmän äfven i Medelhafvet.

Afvikande från alla andra lefvande sköldpaddor är
lädersköldpaddan (Dermatochelys 1.

Fig. 7. LUdersköldpadda.

Dermachelys coriacea; fig. 7), som företräder en
särskild grupp: Athecce i motsats till alla andra,
som kallats Thecophora. Kotor och refben äro nämligen
hos lädersköldpaddan ej förbundna med ryggskölden,
som består af ett stort antal små, mångkantiga
plåtar; hornplåtar å skalet saknas; dess beklädnad är
läderartad; lemmarna äro fenlika, de främre dubbelt
så långa som de bakre; klor saknas. Den uppnår
betydliga dimensioner: hela längden kan uppgå till
2,3 m. och vikten till 500-600 kg. Den förekommer i
Indiska, Stilla och Atlantiska oceanerna äfvensom
i Medelhafvet, men öfverallt sparsamt. Dess föda
är åtminstone företrädesvis ani-malisk. Köttet
ätes ej, emedan man tillskrifver detsamma giftiga
egenskaper. Besläktade former ha anträffats i tertiära
och äldre jordlager. -Litt.: G. A. Boulenger,
"Catalogue of the Chelonians, Rhynchocephalians
and crocodiles in the British museum" (1889),
K. Mitsukuri, "Contributions to the embryology
of reptilia" (1896), och H. Oadow, "Amphibia and
reptiles" (i "The Gambridge natural history", 1901).
L-e. Sköldpaddsrätter, kokk. De flesta sköldpadds-

Trvckt den 21.’3 17

arternas kött är ätbart, men den art, som
i synnerhet öfver England införes till oss,
lefvande eller konserverad, är den gröna eller
s. k. soppsköld-paddan, som finnes vid västindiska
öarna. Den mest bekanta sköldpaddsrätten är potage
tortue clair, hvars tillredning är en ganska
invecklad sak, som fordrar stor noggrannhet. "Äkta
sköldpadd-soppa" imiteras ej utan framgång af "falsk
sköld-paddsoppa" på kalfhufvud. Af sköldpaddsköttet
göres ragu, som serveras med queneller (se
d. o.) af sköldpadda eller höns, champinjoner
och tryffel. Lämplig sås därtill göres af råa
skinktärnin-gar, chalottenlök, persilja, champinjoner,
sherry, spansk sås, tomatpuré och stark buljong.

Sköldskinnbaggar, Pentato’midce, zool, familj,
tillhörande afd. Gymnocerata (se d. o.)
af insektordningen halfvingar. Hithörande
arter (se H a l f v i n g a r, fig. 2) ha en
bred, ofvan platt kropp, hvars skutell (d. Y. s. det
mellan vingarnas bas framträdande trekantiga
stycket af mellan-ryggen) är ovanligt stor och med
sin spets åtminstone når midten af bakkroppen,
men stundom t. o. m. kan fullständigt
betäcka den senare. Hufvu-_^-^-~ dets sidor
äro skarpkantade och skjuta ut öfver antennernas bas.
Sköldskinnbaggarna utmärkas genom en stark
utveckling af de hos skinnbaggar vanliga
stinkkörtlarna, som äro belägna i bakkroppens
bas och utmynna på bakbröstet. Medelst dessa
efterlämna de på bär och andra frukter,
hvilkas safter de sugit, en vedervärdig
smak, hvarför dem företrädesvis tilldelats
de betecknande namnen bär f isar och stinkflyn.
- Af denna stora familj äro omkr. 6,000 arter
beskrifna, af hvilka ett 40-tal, fördeladt
på 28 släkten, anträffats i Sverige.

En bland de vanligaste är den 10-12 mm. långa, ludna
Pentatoma (Dolycoris) baccarum, undertill gulhvit,
ofvan rödaktigt gulbrun, svartpunkterad, med blek
spets på skutellen samt svart- och hvit-fläckig
sidokant på bakkroppen. (Liknar fig. 2 under
art. Halfvingar, men ha afrundade framhörn på
halsskölden.) En på köksträdgårdsväxter synnerligen
vanlig art är den ofvan metallgröna, hvit- eller
rödfläckiga rapssugaren, Kuryderna oleracea (5-7
mm.). Den anses göra skada på unga plantor af
korsblommiga växter. – Af öfriga vanliga arter må
nämnas Chlorochroa juniperina och Palomena prasina,
båda gräsgröna, den förra med gula sidokanter och
gul spets på skuteilen. Vanlig bland gräset på
ängar är den framåt och bakåt afsmalnande, grågula,
mörkstrimmiga Aelia acuminata (8-10 mm.). Störst
af våra arter är don 14-16 mm. långa Tropicoris
rufipeSj utmärkt af en spetsig tagg på hvardera
sidan af halsskölden. Den förekommer på ek, björk
och andra såväl träd som buskar samt uppges olikt
de öfriga ej åtnöja sig med växtsafter, utan äfven
utsuga fjärilslarver. Den hos oss på björk

25 b. 44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0731.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free