Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköns ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skörbjugg (lat. scorbutus), med., en art
af de s. k. hemorragiska diateserna eller
blödningssjukdomarna. Denna sjukdom uppträder
sällan isolerad, utan angriper gärna flera individer
på en gång, som lefva under likartade hygieniska
förhållanden. Hvad, som gynnar dess uppträdande,
är: tätt sammanboende, orenlighet samt framför allt
otillräcklig och ensidig föda, särskildt utspisning
med illa konserverade födoämnen, såsom ptomainhaltigt
kött. Skörbjugg har på grund häraf gärna uppträdt
bland sjöfarande under längre färder, t. ex. i
polartrakterna, då möjlighet till förnyelse af
eller omväxling i provianten icke förefunnits, samt
vidare i fängelser, på fattighus, hos afsides boende
skogsarbetare o. d. Sedan de hygieniska förhållandena
vid dylika sjöexpeditioner eller på nyssnämnda
anstalter under de senare årtiondena förbättrats,
har skörbjugg blifvit en alltmer sällsynt sjukdom,
hvilken inom nutidens välordnade samhällen knappast
förekommer. Erfarenheten särskildt från senare
tiders polarexpeditioner (Nansens m. fl.) har till
fullo visat, att sedan steriliseringsmetoderna vid
födoämnens konservering och förvaring nått nutidens
fulländning, skörbjugg helt och hållet kan undgås,
under förutsättning likvisst, att de hygieniska
förhållandena i öfrigt äro goda och att det sörjes
för omväxling i födans beskaffenhet. På grund
af sjukdomens i viss mån endemiska uppträdande,
vanligen med ett större antal fall samtidigt, har
man naturligtvis misstänkt, att skörbjugg är en
infektionssjukdom. Några säkra bevis härför finnas
dock ännu icke. – Sjukdomens första symtom äro under
första och vanligen äfven andra veckan af ganska
obestämd natur, allmänt illamående och mattighet,
hufvudvärk, svaghetskänsla och smärtor i armar
och ben, svettningar utan feber m. m. Därefter
manifesterar sig skörbjuggen emellertid med sina
typiska symtom genom blödningar och sårbildning i
tandköttet, blödningar i hud och slemhinnor, ofta
äfven i kroppens serösa hålrum (lungsäck, ledgångar
o. s. v.), samt blödningar äfven i musklerna och
särskildt i senhinnorna omkring lederna. Dessa
blödningar äro åtföljda af starka smärtor i och
omkring lederna vid minsta försök till rörelse och
göra den sjuke ofta alldeles hjälplös. En allmän
matthet, blodbrist och till och med s. k. kakexi
(utmärgling) bli följden häraf. Skörbjuggen är till
sitt förlopp alltid långvarig (månader) äfven vid
för öfrigt lätta sjukdomssymtom och kan i enstaka
fall med stora utbredda blödningar medföra döden
genom den höggradiga blodbristen och en däraf
framkallad svaghet. Huru sjukdomen kan förebyggas,
har redan ofvan framhållits. Hufvudsaken är att sörja
för en god allmän hygien och en helst till en del
färsk och under alla förhållanden väl konserverad
och omväxlande föda, i hvilken gärna växtsyrade
alkalier böra ingå som en väsentlig beståndsdel. –
Behandlingen består uti en dylik föda med riklig
mängd kokta grönsaker. Sedan gammalt har man användt
särskilda skörbjuggsmedel (antiscorbutica), bland
hvilka arter af det till fam. Cruciferæ hörande
växtsläktet Cochlearia samt citron, fruktsafter och
sylt varit de mest berömda. Man ger den sjuke äfven
gärna garfsyrehaltiga läkemedel samt alkalisalter
af växtsyror. Affektionerna i tandkött och leder
behandlas systematiskt med resp.
gurgelvatten, omslag och bad. Den sekundära blodbristen
behandlas med järnpreparat. – Skörbjugg kan också
uppträda som en särskild form hos spädbarn, som
ensidigt uppfödts med en alltför eftertryckligt
steriliserad mjölk ur flaska. Denna sjukdomsform
benämnes Barlows sjukdom (se d. o.).
I. H.
Skörbjuggsört, bot. Se Cochlearia.
Skördand. Se And.
Skördarnes skald kallas skalden J. G. Oxenstierna
efter sin förnämsta dikt "Skördarne" (se vidare
Oxenstierna, sp. 1160).
Skördefest. Se Pingst.
Skördemyror, zool., benämning på myrsläktena Messor
och Pogonomyrmex. Se Myrmicin se. sp. 100.
Skördemånad. Se Augusti.
Skörde- och slåttermaskiner. Tanken att med
maskinkraft verkställa skörd är mycket gammal. Redan
Plinius och Palladius omtala hos gallerna brukliga
skördevagnar, besatta med knifvar, som afskuro axen,
hvilka nedföllo i vagnen. Från slutet af 1700-talet
gjordes åtskilliga försök att konstruera en praktiskt
brukbar skördemaskin, och detta lyckades först skotten
Patrik Bell 1826, hvars skärapparat kan anses som
grundtypen för de fortfarande använda. Denna modell
utvecklades vidare af amerikanska konstruktörer,
hvilka försågo maskinerna med automatisk afläggning
af den skurna säden, och vid världsutställningen
1851 framträdde den moderna skördemaskinen tämligen
färdig i de af amerikanerna Mc Cormick och
Hussey patenterade täflande konstruktionerna. Sedan
har konstruktionen vidare utvecklats till stor
fullkomlighet och i olika riktningar dels till
slåttermaskiner för slåtter af gräs, dels till
skördemaskiner för mogen säd, de senare antingen hand-
eller själfafläggande eller själfbindande. Till en
tid sökte man förena slåtter- och skördemaskin i
en kombinerad maskin, bestående af slåttermaskin,
vid hvilken afläggarapparat kunde anbringas,
men sedan fann man, att större fullkomlighet kan
uppnås, om hvardera typen hålles särskild, och
kombination förekommer numera endast så till vida,
att enkla afläggarapparater tillhandahållas till
slåttermaskiner och ha funnit rätt allmän användning
hos mindre jordbrukare. – Hos alla dessa maskiner
 |
| Fig. 1. Knif (t. h.) och finger (t. v.), delar af skärapparaten. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
