Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slagmask ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kotterispråk, kanske af samma stam som "slänga"), en till
omfattning och i innebörd ganska skiftande beteckning
för från gängse allmänt språkbruk medvetet afvikande
gruppspråk, som nyttjas af personer, sysselsatta
med samma verksamhet eller tillhörande samma krets
inom samhället. Det ges inga fasta gränser mellan
ett slangspråk och det intill detta närmast stående
talspråket, och delvis sammanfaller vanligen ett
slangspråk med det yrkesspråk eller ortsspråk, hvaraf
det stundom i viss mån utgör en för särskilda ändamål
brukad förtroligare form eller hvarför det vid vissa
tillfällen bildar ersättning. Slangspråken skilja sig
i regel icke fonetiskt från vederbörandes talspråk,
utan skillnaden ligger i ordförråd och i förändringar
af äfven i talspråket förefintliga ords bruk och
betydelser.
Som slangspråk räknas stundom det säregna
språk, som kan vara gängse inom en familj eller en
liten klick personer, t. ex. ett matlag, personalen
på en byrå, i en affär o. d. Inbördesspråket i en
familj är stundom rikt på ur barnspråket upptagna
smeknamn och benämningar samt ockasionellt uppkomna
betydelseförändringar och ordbruk, som blifvit
usuella, hvarigenom ett jämförelsevis afskildt
särspråk med icke alldeles obetydligt ordförråd kan
uppstå; enstaka af detta språks beståndsdelar kunna
sedermera föras vidare till en något aflägsnare
omgifning eller till ett senare släktled, framför
allt torde detta vara fallet med smek- och öknamn
(se om ett dylikt fall en uppsats af L. F. Läffler i
"Svenska studier tillägnade Gustaf Cederschiöld",
1914). Klickspråken stå merendels i växelverkan
med de slangspråk, som utgöra deras närmast
högre öfverordnade. Inom ett studentkotteri
bildas ofta icke så få ord, begripliga endast för
dettas medlemmar, medan däremot flertalet af de
slangartade delarna af deras studentikosa mål för
resten hämtats ur den vid vederbörande universitet
gängse studentslangen, som å sin sida mottar rika
tillflöden från just kotterispråken, men naturligtvis
icke gör alla deras ord allmänna. Högst väsentliga
skiftningar och skillnader finnas sålunda inom
slangspråken – liksom inom alla andra språk –
alltefter orter och grupper. Betydelsen af dessa
till små persongrupper inskränkta slangspråk är
gifvetvis rent språkpsykologisk och består i hvad som
teoretiskt kan slutas ur dem rörande ordbildning,
betydelseöfverföring o. s. v. samt, i ytterst
enstaka fall, i hvad som blir praktiskt brukbart och
brukadt på större språkområden. Större betydelse
tillkommer de slangspråk (eller, om man så vill,
slangspråksgrupper), som betecknas med namnen
student-, boktryckar-, förbrytar-o. s. v. -slang
och som till större eller mindre del äro gemensamma
för hundraden och tusenden. De kunna ibland utbildas
till tämligen fullständiga språk, som icke innehålla
endast sådana ord, som stå i samband med respektive
yrken eller sysselsättningar. Dessa i allmänhet
ytterst litet kända språk – för flertalet finns
det hvarken i Sverige eller annorstädes ordböcker
e. d. – bidraga stundom icke oafsevärdt till
litteraturspråken, dit stycken af deras ordskatt
föras på skilda vägar: vitterhet, tidningar,
realistisk teater o. s. v. Den mer eller mindre
starka konventionen inom ett lands litteratur gör,
att dessa slangtillskott upptas i högeligen olika
mängd vid olika tider och på olika håll;
i Förenta staterna är sålunda slangordboken långt
rikhaltigare och har mer omfattande social giltighet
än i andra engelsktalande länder. Naturalism
är naturligtvis gynnsam, klassicism ogynnsam
för upptag af slangord i s. k. riksspråk. Mest
torde det sistnämnda påverkas af de i vulgära
språkskikt ingående slangspråken samt af de inom
t. ex. konstnärs- och tidningsmannakretsar odlade
särspråken.
Slangspråk äro till stor del ytterst
kortlifvade. Efter några få år eller årtionden kan
exempelvis ordförrådet i skolpojksslangen vid ett
läroverk vara helt och hållet förändradt. Å andra
sidan har, särskildt fordom, en öfverraskande lång
lifslängd uppvisats för slangspråks väsentliga
partier liksom för enskilda ord i dem. Ännu lefva
t. ex. i studentspråket i Uppsala ord som pannkaka
i betydelsen: student af Upplands nation, och
bracka: borgare i motsats mot akademiker, hvilka båda
äro uppvisade från 1600-talet därstädes och af hvilka
det senare nu är allmän, god svenska. Från främmande
länders slang ha vi upptagit ett och annat, i regel
förmodligen medelbart, t. ex. de urspr. engelska
orden mobb och humbug och det tyska filister.
Tillvaron af slangspråk och slanguttryck har
på vissa håll påvisats mycket tidigt. Från
1300-talet finnas åtskilliga uppteckningar i
Tyskland af förbrytarslang, hemliga språk, genom
hvilkas bruk skälmar och stigmän meddelade sig
inbördes, utan att andra kunde förstå dem (se Kluge,
"Rotwelsch"; I, 1901). De första ansatserna till
en ordbok öfver dylika språk äro Zürichsrådsherrn
Gerold Edlibachs anteckningar omkr. 1490 och
den anonyma "Liber vagatorum" 1510. Franska
slangord finnas i Villons ballader på 1400-talet,
engelska började upptecknas och samlas på 1500-talet
(T. Harman, "Caueat for commen cursetours",
1567–73; J. Awdeley, "The fraternitye of vacabondes",
1575; "The groundwork of conny-oatching", 1592)
– samtliga egnade tjufspråk och dem närstående
slangarter, bland hvilka icke få "lärda" ord finnas,
beroende på, att en del f. d. studenter förlöpte
studierna och blef förbrytare. I handtverksskråna
med deras fasta organisation och mot öfriga
samhällsmedlemmar rätt afgränsade lif blomstrade
slangen vid sidan af yrkesspråken; föga är likväl
bevaradt häraf. Moderna behandlingar af slangspråk
finnas i något rikare mängd. Här må nämnas: af
tyska: (jfr Rotvalska) F. Kluge, "Deutsche
studentensprache" (1895) och "Seemannssprache"
(1911), P. Horn, "Die deutsche soldatensprache"
(2:a uppl. 1905), H. Ostwald, "Lexikon der gauner-,
dirnen- und landstreichersprache" (1907), och Klenz,
"Die deutsche druckersprache" (1900; mest fackspråk)
och "Scheltenwörterbuch" (1910), Eilenberger,
"Pennälersprache" (1910), A. Genthe, "Deutsches
slang" (1892; innehåller mest hvardagsspråk);
af franska (jfr Argot och Patois): Rigaud,
"Dictionnaire de l’argot moderne" (1881), Boutmy,
"Dictionnaire de l’argot des typographes" (1883);
La Rue, "La langue verte" (1894), Lorédan
Larchey, "Dictionnaire d’argot" (flera uppl.),
Bruant, "L’argot au XX:e siécle" (1901), A. H.
Burger, "Locutions parisiennes" o. s. v. (1902),
Chevaldin, "Les jargons de la farce de Pathelin"
(1903), och Sainéan, "L’argot ancien (1455–1850)"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
