- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1427-1428

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska språk ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfvergånget till i-ljud), t. ex. dym = grek.
θῦμός, lat. fūmus, ry. syrói, sv. sur. 11) a och o ha sammanfallit liksom i ariska, baltiska och
germanska språk, jfr med kort vokal ry. osi, axel, och
lat. axis, ry. gosti, gäst, och lat. hostis, med lång
vokal ry. mati, moder, och lat. māter, ry. dar, gåfva,
och grek. δῶρον. 12) Äldre långt ē och (i vissa fall)
ai- och oi-diftonger ha sammanfallit i en diftong ia
e. d., som sedan i olika språk haft växlande öden
(ä-e, i, je-ije), t. ex. fnslav. věra, lat. vērus,
imp. andra pers. plur. berěte = grek. φέροιτε,
ry. tsěna, pris, jfr lat. poena. 13) "Liquida sonans"
representeras af två varianter, en "mjuk" (i-haltig)
och en hård (u-haltig), t. ex. fnslav. smirtĭ, död,
jfr ry. u-mru, lat. mors, čirvi, mask., lit. kirmis och å andra sidan kurčima, krog, gurlo, strupe (i ry. med vokal: smerti, červi, korčma, gorlo,
i bulg., serb., tjech. alltjämt med sonantiskt r
o. s. v.). En hel grupp af ljudutvecklingar beror
på en tendens att undvika "sluten" stafvelse, så 14)
ha kons. i allmänhet fallit bort i utljud, t. ex. s
och t i andra o. tredje pers. sing. imp. berí, tag,
jfr grek. φέροις, φέροι; s i nom. nebo, himmel,
jfr grek. νέφος, fnslav. nom. gosti, lat. hostis, m i
ack. sing. gosti, lat. hostem, -ms i ack. pl. gosti,
jfr got. gastins, nts i pres. partic. bery, jfr
grek. φέρων φέροντος. 15) Af två kons. har
den förra fallit, t. ex. ry. osá, vespa, jfr
lit. vapsa, inf. žiti, lefva, bredvid pres. živú,
jfr lat. vivus, pletu, flätar, jfr lat. plecto, son,
dröm, jfr grek. hypnos. 16) m och n i inljud före
kons. och i vissa fall äfven i utljud sammansmälta med
föregående vokal till nasalvokal som i franska (eller
bortfalla), t. ex. polska ząb, jfr grek. γόμφος,
sv. kam, fbulg. ǫzuku, jfr lat. angustus,
sv. dial. ång, fbulg. pęti, fem. jfr lat. quinque,
ack. sing. fem. po. wodę, jfr grek. τιμήν (attiskt
för timān). 17) Äldre diftonger sammandragas
till enkel vokal, t. ex. ry. do-stig-nuti, jfr
grek. στεῖχω, sv. stiga; ucho, öra, jfr lat. auris
(ur ausis), sv. öra ur äldre øyra; 18) Förbindelsen
r och l + kons. bortskaffas antingen genom metates
eller genom inskott af vokal, t. ex. brěg och béreg,
strand, för äldre berg, glavá l. golová för äldre
golva, hufvud. 19) Äldre korta i och u ha undergått
något slags reduktion i uttalet och senare i alla
slaviska språk bortfallit i öppen stafvelse, öfvergått
till full vokal i sluten, t, ex. fnslav. staritsi,
ry. starets med gen. startsa, fnslav. sunu, dröm
(grek. hypnos), har gett ry. son, serb. san, po. sen
o. s. v., men i gen. sna. 20) De slaviska språken ha,
som andra indoeuropeiska språk, haft två musikaliska
accenttyper (ordmelodier), ännu bevarade blott i
serb., i ryskan reflekterade af växlingen vóron,
korp. och voróna, kråka (parallellt med. lit. varnas
och vârna), och accenten var i samslavisk tid
rörlig, som den ännu är i ry., bulg. och serb.,
t. ex. ry. nom. vodá, ack. vódu. I ordböjningen:
21) Nomina hade 7 kasus: nominativ, genitiv, dativ,
ackusativ, instrumentalis, vokativ och lokativ (alla
moderna slaviska språk utom bulg. ha ännu 6 kasus,
blott vok. har i allmänhet försvunnit); kasussystemet
står relativt nära det baltiska. 22) Adjektivet har
två former med olika funktion, en nominal och en
pronominal med i slutet suffigeradt pron. ji, den,
t. ex. ry. stáraja izbá, en gammal stuga, izbá stará,
stugan är gammal. 23) Verbet har i första pers. sing. pres. en
form, som motsvarar lat. konjunktiv (och fut.),
t. ex. fslav. berǫ, ry. berú = lat. ferām. 24) Verbet
hade i samslavisk tid två aorister, motsvarande
grekiskans båda aorister, och ett för slaviskan eget
nybildadt imperfektum (både imperf. och aorister
äro förlorade i flertalet moderna språk). 25) Verbet
använder därjämte som preteritum ett participium på
-l, som i flertalet moderna språk motsvarar andra
språks alla preteritum-former, t. ex. ry. stoial =
stod, har stått, hade stått. 26) Futurum saknas (af
det s-futurum, som t. ex. grek. och lit. ha, finns
endast något spår). 27) Detsamma gäller om konjunktiv,
som ersättes af l-particip med en form af verbet byti,
vara (lat. fui), t. ex. ry. stoial by, skulle stå,
skulle ha stått. 28) Imperativ ersattes af äldre
optativ, t. ex. ry. berí, tag = grek. φέροις, φέροι.
29) Infinitiv ändas på -tī, därjämte finns
ett supinum motsvarande lat. sup. på -tum. 30)
Till det mest karakteristiska för det slaviska
verbet hör den genomförda distinktionen af olika
aktionsarter, som i andra språk (lat., grek., germ.,
balt.) äro vida mindre utpräglade; mest genomgående
är skillnaden mellan durativ och perfektiv "aspekt",
t. ex. ry. stróiti, hålla på med byggande (eller
bygga vid olika tillfällen), postróiti, bygga färdigt
(som faktum), och på samma sätt t. ex. razbiváti,
razbíti, slå sönder, sostavliáti sostáviti,
sammanställa. I fråga om syntax märkes bl. a., 31)
att språket har proklis och enklis af småord som
grek. 32) Det direkta objektet i negativ sats står
i genitiv. 33) Predikat och predikatsfyllnad stå i
vissa fall i instrumentalis (där lat. har nom. eller
ack.).

I språkvetenskapliga arbeten sammanföras
stundom slaviska och baltiska språk till en
slavisk-baltisk eller lituslavisk grupp, liksom
man tidigare talat om en greko-italo-keltisk grupp
o. d. Likheterna mellan slaviska och baltiska språk
äro emellertid knappt större, än man alltid har att
vänta mellan två geografiskt hvarandra tangerande
grupper. Parallellismen i accentuering är visserligen
slående; men vi veta icke, om ej t. ex. iranska,
armeniska eller traciska haft likadan accentuering.

Det vetenskapliga studiet af slaviska språk,
slavistiken, daterar sig, liksom öfver hufvud all
språkvetenskap som sådan, från. slutet af 1700-och
början af 1800-talen. Slavistikens grundläggare voro
i Böhmen Josef Dobrovský, i Ryssland
Aleksandr Vostokov, bland serberna Vuk
Karadžić
. Liksom studiet af inhemskt språk och äldre
litteratur inom den germanska världen, stå äfven i de
slaviska länderna dessa studier i närmaste sammanhang
med "nyromantiska" strömningar, den "slaviska
renässansen" går parallellt med nyromantiken. Genom
1835 års statuter upprättades lärostolar i "slaviska
tungomål" vid de ryska universiteten, och den första
generationen af slavist-professorer i Ryssland,
Sreznevskij, Grigorovitj, Bodianskij, utvecklade en
betydande verksamhet. Utanför Ryssland var den mest
betydande siavisten (efter Dobrovský och Kopitar)
Paul Josef Šafařík; han blef dock icke
den förste innehafvaren af den slaviska lärostolen
i Prag, utan den mindre betydande Čelakovský. 1848
blef Miklosich

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:01:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfce/0756.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free