Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska språk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1433
Sleke-Slemfiskar
1434
individuella företeelserna, och ehuru han 1896
anslöt sig till "de modernas" program, bevarade
han sin konstnärliga själfständighet. Bland hans
många arbeten på prosa märkas Dojmy z pfirody a
spolecnosti (Intryck från naturen och samhället,
1894), en mystiskt färgad novellsamling med skarp
social tendens, samlingen Zdtisi (I skymundan, 1898)
och V zdéefi krbu (Vid skymningshärden, 1899). Romanen
Lipa (Linden, 1901) skildrar landtlifvets sedliga och
ekonomiska förfall, och Peklo (Helvetet, 1902) grundar
sig delvis på hans iakttagelser i sockerfabriken.
A-d J.
Sleke, föremål att slicka på, ger man åt späda barn
för att lugna och sysselsätta dem samt förebygga
sugning på fingrarna. Ofta används härtill en
napp eller docka af kautschuk, en svarfvad ring af
elfenben, hartgummi eller celluloid o. d. Olämpliga
äro föremål af metall, som kunna verka giftigt,
eller af trä och än värre tussar af tyg eller de förr
använda svarfvade, platta stafvarna af viol-rot,
hvilka ej kunna hållas rena. Jfr Salt-s l ek e.
C. G. S.
Sleksot, veter. Se Benmjukhet 2.
Slem, farm., med. Se M u c i l a g o.
Slembedegn, Slembedjakn. Se Sigurd S l em b e.
Slembin 1. Si den bin, Colleti’nce, zool., underfamilj
af solitära bin, som särskildt utmärkes af den korta,
i spetsen breda och tvärhuggna eller djupt klufna
tungan. Till denna familj föras 2 svenska släkten,
Colletes och Pro-sopis, af hvilka det senare dock
visar så stora afvikelser, att det stundom föres
till en egen familj. Släktet Colletes omfattar
medelstora (6-15 mm.), med riklig grågul eller
rödgul behåring beklädda bin, hvilka ha samlingshår
icke blott på bakbenens tibier och första tarsled,
utan äfven på låren. De 8 svenska arterna gräfva
sina bon i sandig mark, synnerligast i brinkar,
samt i lösare murbruk i gamla stenmurar. I gångarna
anordnas i rad liggande celler af ett hinnartadt,
färglöst och genomskinligt ämne, förmodligen en i
luften stelnande spottkörtelafsöndring, som, liksom
hos följande släkte, med tungan anbragts på gångens
väggar. Tvärs igenom den tunna hinnväggen ser man de
därinom magasinerade frömjölsförråden. Mellanväggarna
mellan cellerna äro likaledes hinn-artade, dubbla,
så att det yttre locket i hvarje cell tillika utgör
botten i nästföljande. - Som parasiter lefva i
Colletes-bona. larver af snyltflu-gorna Miltogramma
(se Parasitflugor) och Bombylius (se S v ä f f l
u g o r) samt de röd- och gulbrokiga, med hvita
hårfläckar prydda snyltbina af släktet Epeolus. Hos
den största svenska arten, den norrut ända upp
till Dalarna förekommande C. cunicularia, har man
dessutom sällsynt träffat den till fam. Meloidce (se
d. o.) hörande skalbaggen Hapalus bimaculatus. -
Släktet Prosopis omfattar helt små (4-7 mm.),
nästan hårlösa, öfvervägande svarta bin med hvitgula
teckningar på ansikte, halssköld och ben. 11 arter
ha funnits i Sverige. De afsöndra vid beröring något
illaluktande ämne, som ådragit dem namnet stinkbin. Då
honorna sakna samlingshår för att hemföra frömjöl,
trodde man förr, att dessa bin förde ett parasitiskt
lefnadssätt hos andra. Numera vet man dock, att de
bygga egna bon i ihåliga stjäl-
kar eller i trä, några äfven i håligheter i marken
eller i murbruk. Liksom Colletes bekläda de sina
gångar med en tunn, glasklar hinna, som anbringas
medelst tungan, och cellerna äro åtskilda af dubbla
hinnväggar. I cellerna förvaras, åtminstone i många
fall, ren, tunnflytande honung, men enligt Perkins
lära några arter vid honungshämtningen ur blommorna
äfven nedsvälja en del frömjöl, som skulle föras
till munnen medelst framtarsernas hår och efter
hemkomsten jämte honungen utgjutas i cellen. -
De korta mundelarna och bristen på samlingshår
stämpla dessa små bin som de mest ursprungliga
inom sin familj, hvilket man velat beteckna genom
att föra dem till en från öfriga bin skild grupp
under namn af Archiapidce, d. v. s. u r bi n.
G. A-z.
Slemdal. 1. Härad och pastorat n. ö. om
Skien, Bratsberg amt, Norge. 223,88 kvkm. 872
inv. (1910). S. genomströmmas af Slemdalselven, längre
söderut kallad Farriselven. - 2. Villastad strax n. om
Kristiania, vid Holmenkollen-banan, Akershus amt,
Norge. 1,055 inv. (1910; senare stark tillväxt).
K. V. H.
Slemdalselven. Se S l e m d a l 1.
Slemdegeneration, patol. anat. Se D e ge neråt i ön,
sp. 19.
Slemfiskar, Blenniidce, zool., familj, tillhörande
ordn. taggfeniga fiskar (Acanthopterygii]
inom fiskklassen. Kroppen är långsträckt,
slemmig, naken eller täckt med små fjäll. En,
två eller tre rygg-fenor intaga ryggens hela
längd. Analfenan är lång; bukfenorna, belägna framom
bröstfenorna, äro rudimentära eller saknas. Simblåsa
saknas. Slem-fiskarna äro kustfiskar, hvilka lefva
i både de tempererade och tropiska hafven. Somliga
ha acklimatiserats i sött vatten. Bland hithörande
fiskar märkas: tångsnärtan (Chirolophis 1. Garelophus
1. Blenniops ascanii): två par greniga hudbihang
ofvan ögonen; de senare skjuta upp öfver pann-kanten;
läpparna tjocka; en ryggfena med blott stickande
strålar; kroppslängd högst 30 cm. Den är en nordlig
fiskart, som förekommer vid Islands, Skandinaviens
och Storbritanniens kuster; hos oss finnes den
vid Bohuslän och i Öresund, lefvande bland tång på
bergbotten. - Långbarnssläktet (Lum-penus) skiljer
sig från föregående bl. a. därigenom, att den ej har
hudbihang öfver ögonen. T r u b b-stjärtade långbarnet
(L. maculatus-, fig.
Fig. 1. Trubbstjartade långbarnet.
1) har tänder på käkar, plog- och gomben,
blir omkr. 20 cm. lång, förekommer
vid Bohuslän. Spets-stjärtade långbarnet
(L. lampretiformis) har tänder blott på käkarna;
längd till omkr. 40 cm.; förekommer både vid Sveriges
västkust och i Östersjön. - En annan närstående fisk,
Blennius 1. Pholis Icevis, skyggfisken, är företrädd
vid Norges kuster. - Tejstefisken, Centronotus
gunellus (fig. 2), har bukfenorna ännu mera förkrympta
än hos de föregående (blott två strålar); litet kort
hufvud; på hvardera sidan af ryggen längs ryggfenans
bas omkr. 9–13 svartaktiga, ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
