Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Småplaneterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Småplaneterna
70
roiderna), en talrik grupp af planeter, rörande sig
i banor, hufvudsakligen belägna mellan Mars’ och
Juppiters banor (se Planeter). Eedan tidigt drogs
astronomernas uppmärksamhet till den skenbara lucka
i planetsystemet, som förefinnes mellan Mars- och
Juppitersbanorna. Alla i slutet af 1700-talet kända
planeters afstånd från solen kunde approximativt
representeras genom talen i den taiserie, som
bildas enligt den s. k. Titius-Bodeska lagen. Men en
plats i serien, svarande mot den nämnda luckan, var
tom. Frågan, huruvida här en ännu oupptäckt planet
existerade, hade redan varit föremål för mycken
diskussion, och en sammanslutning af astronomer hade
t. o. m. bildats för ett systematiskt efterforskande
af den hypotetiska planeten, då svaret på frågan
oväntadt gafs af italienske astronomen Piazzi i
Palermo, som l jan. 1801 under sina för helt annat
ändamål företagna fixstjärnobservationer upptäckte
en dittills obekant himlakropp, som vid närmare
undersökning visade sig vara just den så länge
sökta planeten mellan Mars och Juppiter. Den erhöll
namnet Ceres. Den nya planeten hade utseende af en
stjärna af 8:e storleken och var sålunda osynlig
för blotta ögat. Att den var så liten, väckte
stor öfverraskning. Ännu större blef emellertid
öfverraskningen, då något öfver ett år därefter
01-bers i Bremen upptäckte en ny liten planet,
som äfven rörde sig i luckan mellan Mars- och
Juppitersbanorna. Denna planet, som fick namnet
Pallas, befanns ha en bana meol ovanligt stor
excentricitet och stor lutning mot ekliptikan. Olbers
uttalade den förmodan, att dessa små planeter kanske
vore spillror af en förstörd stor planet och att
man måhända skulle kunna finna ännu flera spår af
denna. Också upptäcktes redan 1804 af Harding en
tredje småplanet, Juno, och 1807 af Olbers en fjärde,
Vesta. Därmed afstannade dessa planetupptäckter
för en tid af nära 40 år. Först 1845 upptäckte
amatörastronomen Hencke den femte, Astrasa, och 1847
den sjätte, Hebe, och nu började denna märkliga rad
af planetupptäckter, som oafbrutet fortgått till
våra dagar och som ännu icke visat något tecken
till afslutning. F. n. (1917) äro mellan 800 och 900
småplaneter kända. Numera upptäckas nya småplaneter
nästan uteslutande på fotografisk väg. Stora
förtjänster i detta afseende ha inlagts särskildt af
M. Wolf i Heidelberg och hans lärjungar. Naturligtvis
bli uppsökandet och upptäckandet af ännu obekanta
planeter svårare för hvarje år, men det oaktadt
upptäckas ständigt nya; de på sista tiden upptäckta
äro ytterst ljussvaga. Om man undantar några få af de
ljusstarkaste, synas småplaneterna i gynnsammaste fall
högst som stjärnor af 10:e eller lire storleken. Det
förefaller, som om deras antal växer, i samma mån
som storleken aftar. Hvad deras verkliga storlek
beträffar, så torde man för de större, först upptäckta
planetoiderna kunna anslå diametern till omkr. 300 å
400 km. För de sist upptäckta uppgår den förmodligen
i allmänhet blott till ungefär 4 ä 5 km. - I början
fingo småplaneterna namn efter kvinnliga gudomligheter
i den antika mytologien. Då emellertid antalet
begynte starkt växa, betecknade man dem äfven med
nummer, inskrifna i en cirkel sålunda: © = Ceres, ©
= Pallas, o. s. v. Numera skrifvas dessa tecken ofta
på följande sätt:
(1), (2), o. s. v. Namngifningen började slutligen
vålla svårigheter på grund af de många nyupptäckterna,
och slutligen har man tillgripit äfven moderna
kvinnonamn och t. o. m. nya uppkonstruerade
namn. Några af de märkvärdigare småplaneterna ha i
senare tid erhållit manliga namn, såsom Eros, Akilles,
Albert m. fi. Flera gånger har det varit på tal att
fullständigt upphöra med namn-gifningen och nöja sig
med numren; ännu ges dock namn åt många nyupptäckta
småplaneter. - Småplaneterna röra sig, liksom de stora
planeterna, i elliptiska banor kring solen. Banornas
excentrici-teter och lutningar mot ekliptikan
äro emellertid i många fall betydligt större än
i fråga om de stora planeterna, och de erinra i
detta afseende stundom om vissa af de periodiska
kometernas banor. Ex-centriciteten öfverstiger i
flera fall värdet 0,3, för Albert t. o. m. 0,5. Denna
sistnämnda, 1911 upptäckta planets afstånd från solen
är sålunda mer än 3 gånger så stort i apheliet som i
periheliet. Banans lutning mot ekliptikan uppgår för
vissa småplaneter till 30 å 40° (för Pallas är den
t. ex. nära 35°). Alla före 1898 upptäckta småplaneter
röra sig i banor, som h. o. h. äro belägna mellan
Mars- och Juppitersbanoma. Sistnämnda år fann man
emellertid en, Eros, hvars bana till större delen är
belägen mellan jordens bana och Mars-banan. På grund
af Erosbanans stora excentricitet ligger nämligen dess
perihelium långt innanför Marsbanan, under det att
apheliet ligger utanför densamma. Planeten Eros kan i
följd häraf komma jorden närmare än någon annan planet
och erbjuder då möjlighet till noggranna bestämningar
af solparallaxen (se P a r a 11 a x). Ett motstycke
till Eros bildar i visst afseende en under senare år
upptäckt grupp af småplaneter, Akilles, Patroklos,
Hektor och Nestor (den s. k. Juppitersgruppen). Dessa
planeter röra sig nämligen på afstånd från solen,
som nästan fullständigt of verensstämma med Juppiters
medelafstånd, delvis t. o. m. något öfver-träffar
detta. Genom upptäckten af dessa småplaneter har
sålunda asteroidzonen så att säga utvidgats till att
fullständigt omfatta hela området mellan Mars5 och
Juppiters banor. Omloppstiderna variera mellan 643
dygn (för Eros) och 4,430 dygn (för Hektor). Om
man ordnar de olika småplaneterna efter deras
medelafstånd från solen, visar det sig emellertid,
att de ingalunda jämnt utfylla zonen mellan Mars- och
Juppitersbanorna. På vissa afstånd från solen äro de
tätt hopade, under det att på andra ställen verkliga
luckor förefinnas, där knappast en enda planetoid
uppträder. Dessa luckor befinna sig i allmänhet på
de ställen i asteroidzonen, där enligt den celesta
mekanikens lagar Juppiters störande inverkan på
småplaneternas rörelser skulle vara störst. På vissa
af dessa ställen förefinnas emellertid inga dylika
luckor, och förklaringen till hela företeelsen är
därför svår att finna, öfver hufvud har undersökningen
af de större planeternas, särskildt Juppiters,
störande inverkan på småplaneternas rörelser
gett anledning till uppställandet af många delvis
mycket invecklade problem, hvilkas lösning erbjudit
intressanta tillämpningar af den celesta mekanikens
satser. Ett hösrst betydande arbete har af många
astronomer nedlagts på beräkningar af småplaneternas
rörelser; om äfven många viktiga och intressanta re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
