Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smältfärger - Smältfärskning - Smältgörning - Smälthammare - Smäthytta - Smälthärd - Smältkrok - Smältmetall - Smältning - Smältningsvärme - Smältpunkt - Smältraffinering - Smältrulle - Smältrör - Smältskydd - Smälttycken - Smältverk - Smältvärme - Smäre - Smärgel - Smärgelduk - Smärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manganoxid. Jfr Glasmålning och
Porslinsmålning.
P. T. C.*
Smältfärskning, metall. Se Färskning och
Järn, sp. 388. Jfr Slaggfärskning.
Smältgörning, metall. Se Härdsmide.
Smälthammare, mumblingshammare. Se Hammare,
sp. 1239.
Smälthytta. Se Hytta 2.
Smälthärd. Se Härd och Lancashire-processen.
Smältkrok, metall. Se Härdsmide.
Smältmetall, Smältskydd. Se Elektriska
säkerhetsapparater, sp. 330.
Smältning, fys., en kropps öfvergång från fast
till flytande form. I allmänhet sker öfvergången
plötsligt, vid en bestämd temperatur, som kallas
smältpunkten, men hos några kroppar, såsom
vax, glas och järn, sker öfvergången småningom.
Dessa kroppar mjukna mer och mer, allteftersom
temperaturen stiger, och bli slutligen h. o. h.
flytande. En kropps smältpunkt är i någon mån
beroende på det yttre trycket. Smältpunkten hos
sådana kroppar, som vid öfvergången från flytande
till fast form sammandraga sig, höjes, då trycket
växer. Smältpunkten för kroppar, som utvidga sig
vid stelnandet, sjunker däremot, då trycket
växer. Härpå beror t. ex., att is kan smälta vid
lägre temperatur än 0° (jfr Regelation).
(Uppgifter angående smältpunkter återfinnas vid
de respektive ämnena.) En blandning af två eller
flera ämnen smälter vanligen vid lägre temperatur
än enhvar af beståndsdelarna; en legering af
bly, tenn och vismut (den s. k. Roses metall)
smälter vid 95° C., och genom tillsättning af
kadmium (Woods legering) kan legeringens
smältpunkt sänkas till 65° C. Kol har däremot
en så hög smältpunkt, att man ännu ej lyckats
fastställa densamma; det oaktadt smälta legeringar
af järn och kol vid lägre temperatur än rent järn.
Bortledes värme från en vätska, sjunker dess
temperatur, och vid en viss temperatur, den s. k.
frys- eller stelningspunkten, som är identisk med
smältpunkten, öfvergår vätskan till fast form.
Stelningen sker, likasom smältningen, antingen
småningom, då vätskan tjocknar alltmer, i mån som
den afkyles, eller ock plötsligt. Under vissa
förhållanden kan en vätska öfverkylas, d. v. s.
temperaturen kan sänkas under smältpunkten, utan
att vätskan öfvergår i fast form, men däremot
har man ej lyckats få en kropp att behålla sin
fasta form öfver smältpunkten. Genom att
försiktigt afkyla luftfritt vatten i ett lufttätt slutet
kärl kan man bibehålla vattnet flytande ännu
vid –20° C.; men vid hastig skakning öfvergår
vattnet ögonblickligen till is, och temperaturen
stiger till 0°. Vid en kropps smältning
förändras dess volym. I allmänhet ökas volymen,
men några kroppar, såsom gjutjärn, vismut,
antimon och is, intaga mindre volym i
flytande än i fast form. Detta är orsaken till
gjutjärnets lämplighet till gjutgods; vid stelning
ökas dess volym, och massan utfyller väl gjutformarna.
När en kropp smälter, försiggår tydligen
en stor förändring i dess inre byggnad. Då kroppen
befinner sig i fast form, bindas molekylerna af de
mellan dem verkande krafterna i förhållande till
hvarandra; i den flytande formen äro de däremot
lättrörliga. Under smältningen utföres följaktligen
ett inre arbete mot molekylarkrafterna, och om
kroppar utvidga sig under smältningen, tillkommer
ett yttre arbete. Denna energiförbrukning svarar
mot en viss värmemängd, som måste tillföras
kroppen, för att smältning skall kunna ega rum,
men som icke ger sig till känna genom en högre
temperatur hos kroppen. Under smältningen håller
sig därför temperaturen konstant. Först sedan
kroppen i sin helhet smält, börjar temperaturen
vid fortsatt uppvärmning stiga. Den värmemängd,
som förbrukas, då en viktsenhet af en kropp
smälter, kallas kroppens smältvärme (smältningsvärme).
Smältvärmet bestämmes vanligen med
tillhjälp af en kalorimeter (se d. o.). När
molekylarkrafterna under en kropps stelning
återföra molekylerna i deras förra lägen, frigöres
smältvärmet åter. För att en vätska skall stelna,
är det därför ej nog, att dess temperatur sänkes
till fryspunkten, utan det frigjorda smältningsvärmet
måste äfven bortledas. Då öfverkyldt vatten
bringas att stelna, frigöres smältningsvärmet, och
temperaturen stiger ögonblickligen upp till
fryspunkten. Isens smältvärme är 79,67, kvicksilfrets
2,75, tennets 14, blyets 5,4, silfrets 24,7 och
zinkens 28,1 kalorier.
Smältpunkten bestämmes, då kropparna äro
lättsmälta och genomskinliga, vanligen på så sätt, att
ämnet i smält tillstånd insuges i ett kapillärrör,
hvari det får stelna. Röret fästes därefter vid
en termometer och nedsänkes i någon lämplig
vätska, som långsamt upphettas i ett glaskärl.
Man behöfver nu endast observera temperaturen,
när ämnet i röret smälter och blir genomskinligt.
Vill man bestämma smältpunkten hos svårsmälta
eller ogenomskinliga ämnen, smältas de i ett
passande kärl, i hvilket en termometer placeras.
Ang. inverkan af lösta ämnen på smältpunkten se
Osmotiskt tryck.
A. Bi–n. P. T. C. (T. E. A.)
Smältningsvärme, fys. Se Latent värme
och Smältning.
Smältpunkt, fys. Se Smältning.
Smältraffinering, metall. Se Koppar, sp. 975.
Smältrulle. Se Telegraf.
Smältrör. Se Telegraf.
Smältskydd. Se Elektriska säkerhetsapparater,
sp. 330.
Smältstycken, metall. Se Härdsmide.
Smältverk kallas populärt sådana industriella
anläggningar, där metaller utvinnas ur malmer på
torra vägen. Jfr Hytta 2, Härd och
Koppar.
Smältvärme, fys. Se Latent värme och
Smältning.
Smäre, bot., namn på Medicago-arter.
Smärgel (Smergel), miner. Se Korund.
Smärgelduk, Smärgelpapper, Smärgelskifva.
Se Slipning.
Smärta, fysiol., gemensam benämning för en
grupp starkt olustbetonade sinnesförnimmelser, som
man numera hänför till ett särskildt sinne,
smärtsinnet. Man skiljer mellan olika arter af smärta:
stickande, brännande (sveda), ristande, dof,
bultande. Erfarenheten, att olika förnimmelser, såsom
tryck, värme, köld, ljus o. s. v., kunna erhålla
en smärtsam karaktär, då retningen stegras öfver
en viss gräns, gaf upphof till den åsikten, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
