Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snellman, Johan Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Snellman
108
H. Mellin, Blanche, Sturzenbecker,
Kjellman-Göransson, Carlén, Ridderstad, äfversom
författarinnorna Fr. Bremer, E. Flygare-Carlén
och S. von Knorring. Äfven med Almquist stod
S. i förbindelse. Föredömet af så många inom
belletri-stikens område utmärkta vänner lockade S. att
försöka sig på samma fält med novellen Det går OM. En
tafla ur lifvet. Fortsättning, hvarest han bekämpar
den i Almquists "Det går an" utvecklade teorien om
det fria äktenskapet. I närmaste förhållande trädde
han dock till Aug. Blanche, i hvars tidning "Freja"
han skref flera uppsatser. Midt under sitt deltagande
i Sveriges andliga rörelser höll han dock oaflåtligt
uppmärksamheten riktad på hemlandets förhållanden,
ia det ser ut, som om just då, och under intrycken
af det friskt pulserande litterära och politiska
lifvet i Sverige, den idé hos honom skulle mognat
att i Finland verka för väckandet af ett specifikt
finskt nationalmedve-tande, hvars frånvaro han ansåg
utgöra hufvudor-saken till de bedröfliga förhållanden,
som han där funnit rådande. Emellertid afreste han
sommaren
1840 öfver Danmark till Tyskland för att på nära håll
studera och deltaga i den där pågående filosofiska
rörelsen. Under en vistelse i Tubingen vintern
1840-41 författade och utgaf han Die idee der
persönlichkeit, som utgjorde ett inlägg i den då
pågående striden om Guds personlighet»och förhållande
till den mänskliga. S. vann genom detta
arbete i Tyskland ett namn som en af den hegelska
skolans skarpsinnigaste hufvud och en anhängare af
dess s. k. "vänstra flygel". Efter att på hösten
1841 ha återvändt till Stockholm utgaf
han där den intressanta skildringen Tyskland
(1842), novellcykeln Fyra giftermål (hvaraf dock
endast förra hälften under titel Kärlek och kärlek
fullbordades) samt framför allt sitt förnämsta
vetenskapliga arbete, Läran om staten (1842), i
hvilket han lyckats öfvervinna den abstrusa form,
hvaraf hans tidigare filosofiska skrifter besvärats.
I en genom studium af franska mönster utbildad
stil utvecklar S. här, med anslutning till Hegel,
men med själfständig uppfattning, den läran,
att nationalandan är stats-lifvets enda rätta
grundval. Detta arbete har i synnerhet i
Finland mycket inverkat på tänkesätten.
Han återvände mot slutet af 1842 till Helsingfors
med ett under frånvaron högt stegradt litterärt
och vetenskapligt anseende. Allmänhetens önskan
att se en så betydande kraft anställd vid landets
universitet gick dock ej i fullbordan, ty af de
makt-egande under detta kejsar Nikolaus’ tidehvarf
fruktades han som en vådlig revolutionär. Han
nödgades söka och erhöll rektorsbefattningen vid
högre elementarskolan i det aflägsna Kuopio. Men där
begynte han jämte sin pedagogiska en publicistisk
verksamhet, som för Finlands framtid blef af största
betydelse. Han utgaf nämligen från början af 1844 två
tidningar: "Maamiehen ystävä" (Landtbrukarens vän)
och "Saima". Den förra, hvars redigering S. snart
öfverlämnade åt en medhjälpare, var en tid den enda
tidningen på finska språket och bidrog genom sitt väl
valda innehåll icke litet att stegra läslusten bland
den finska allmogen. Större betydelse hade dock den
senare, hvilken, skrifven på svenska, vände sig till
den bildade allmänheten för att än genom grundligt
hållna ledande artiklar, än genom skämt och humor
väcka densamma till större deltagande för tidens
frågor i allmänhet och för det egna fäderneslandets
i synnerhet. Först med "Saima" blef pressen i
Finland en samhällsmakt. Dels kämpade den, så
långt de tryckande censurförhållandena till-läto,
för liberala samhällsreformer öfver hufvud, dels
sökte den för ståndspersonsklassen klargöra den
solidaritet, som förenade densamma med den stora,
finsktalande massan af nationen, äfvensom dess plikt
att arbeta för denna massas höjande i materiellt
och andligt hänseende, hvarvid finskans utbildning
till kulturspråk blef en oafvislig nödvändighet. Den
skarpa polemiska tonen i "Saima’’ väckte mot bladet
många ovänner, men på andra håll och i synnerhet
inom den bildade ungdomens led framkallade det en
entusiasm, som bar varaktiga frukter, ödesdigert
för "Saima" blef, att dess uppträdande med oblida
ögon sågs af styrelsen och särskildt af Finlands
dåv. generalguvernör furst Mensjikov, hvars
ledande grundsats var, att från Finland så litet
som möjligt borde förljudas i Petersburg. Den kamp
"Saima" nödgades föra mot censuren vardt därför
år efter år tyngre, till dess bladet vid utgången
af 1846 h. o. h. indrogs. S. gaf dock ej vika, utan
uppsatte i stället tidskr. "Litteraturblad för allmän
medborgerlig bildning", till hvars utgifvande hans
vän E. Lönnrot erhållit privilegium.
Emellertid blef professuren i filosofi vid
universitetet ledig. S. sökte den och uppfördes
efter att ha utgett (1848) en akad. afh., De
spiritus ad ma-teriam relatione, af konsistorium
på första förslagsrummet; men medsökanden erhöll
tjänsten (1849). Hos S. vaknade tanken att for
en tid lämna sitt fädernesland, och han sökte
på uppmaning af sin vän B. E. Malmström en ledig
professorsstol i Uppsala. Men han fullföljde icke
sin afsikt, sannolikt emedan han fruktade, att en
öfverflyttning genom förhållandenas makt kunde leda
till en expatriering för alltid - något, hvartill
han ej ville bekväma sig. Han lämnade nu ej blott
det af censuren hårdt ansatta "Litteraturbladet",
utan äfven sin rektorsplats i Kuopio och flyttade till
Helsingfors. En plan att där inrätta en handelsskola
och vid densamma anställa S. som föreståndare förföll,
emedan styrelsen för att hindra S:s anställning
vägrade sitt bifall till skolans inrättande. Hans
ställning var nu ganska brydsam; han lefde, med hustru
och barn, enligt sitt eget uttryck "såsom himmelens
fåglar". En tid vann han sin utkomst å handelshuset
H. Borgströms kontor i Helsingfors.
Omsider grydde dock en ljusare tid med kejsar
Alexander ILs tillträde till regeringen. Redan
1855 öfvertog S. åter redaktionen af
"Litteraturbladet". Den 1852 af kejsar Nikolaus
upphäfda professuren i filosofi återställdes i
verkligheten, om än icke genast till namnet, i det
att S. 1856 utnämndes till professor i "sedelära och
vetenskapernas system". Naturligtvis hälsades denna
utnämning med allmänt jubel. S:s popularitet stod nu
på sin middagshöjd, men icke långt därefter begynte
den på några håll aftaga. Orsaken därtill var, att
S. i sitt "Litteraturblad" kraftigt bekämpade den om
Finlands framtid misströstande politiska pessimism,
som, ett arf från den föregående regimen, ännu låg
kvar i mångens sinne, men som enligt S:s åsikt dåmera
var obefogad och endast egnad att förlama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
