Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snickeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlingssalar måste man för minskande af draget, då
dörrarna oupphörligt öppnas af inträdande, anordna
minst 3 dörrar innanför hvarandra. Där folk strömmar
in och ut hela dagen, har man på senare tiden i samma
syfte användt roterande vindfångsdörrar: två i kors
ställda dörrar, som rotera kring en gemensam axel i
ett cylindriskt vindfång (fig. 17).
Vid utarbetandet af planerna för en byggnad,
i all synnerhet för en bostad, måste icke blott
dörrhålens läge, utan äfven dörrarnas gång noggrant
studeras. Det ena visar sig nämligen vid ett närmare
studium vara afhängigt af det andra. Middagsgästen
får t. ex. icke blicka in i serveringsrummet, då
dörren dit öppnas. Sofrumsdörren får ej anordnas så,
att vid gläntande i densamma sofplats och toalett
synas. Dörren till ett skrifrum placeras ej bakom
den arbetande. Vid bestämmandet af dörrarnas läge
måste tillses, att rummet kan lämpligen möbleras,
att sängplats finnes i sofrum, att soffplats finnes
i salongen, att i matsalen finnes plats för skåp,
buffé o. s. v. Det finnes två diametralt motsatta
principer för dörrars placering: den franska och den
engelska. Enligt den förra skola dörrarna anordnas i
en svit, så att man kan se från ena ändan af våningen
till den andra genom alla rummen; dörrar böra sättas
symmetriskt på väggarna; om dörren icke kan sättas
midt på väggen, måste alltså två dörrar anordnas
symmetriskt i förhållande till väggens midtaxel
och den ena göras "blind", om genomgång där ej
behöfves. Enligt engelsk princip bör endast en dörr
finnas till hvarje rum. Rummen äro ordnade omkring
hallen, hvilken sålunda förmedlar kommunikationen
med de öfriga rummen. Det är intet tvifvel om, att
det senare systemet i hög grad underlättar rummens
möblering. Äfven om "hallen" under senare tider
vunnit burskap äfven här i landet, ha vi dock under
ett par århundraden för starkt anknutit oss till
det franska systemet för att vilja afstå från dörrar
mellan rummen och helt ansluta oss till det engelska
systemet. Blinddörrar torde dock numera icke anses
nödvändiga för symmetriens skull.
Dörromfattningen inskränker sig i allmänhet
till ett dörrfoder, d. v. s. en ram af bräder,
i hvilka lister kälats. Den tjänar att dölja
fogen mellan karmen och väggen. I förnämligare rum
uppbyggas rikare omfattningar oftast efter antikens
och renässansens mönster med fris och kornisch
ofvanpå fodrets öfverstycke eller med fullständig
pilaster- eller kolonnställning och därtill hörande
entablement. Dörren med sin omfattning framträdde
i renässansgemaken (se pl., fig. 18) som ett
själfständigt konstverk vid sidan af praktmöblerna och
de öppna spisarna. Man använde ädla träslag, sniderier
och dyrbara inläggningar (intarsia, marketeri). Under
högrenässansen och barocken infördes den genomgående
pilasterarkitekturen från byggnadens yttre äfven
vid rummets dekorativa utformning. Väggarna blefvo
arkitektoniskt behandlade med pilaster- eller
kolonnställningar, som nådde från golf till tak och
som utfördes i puts, sten eller som panelverk af trä
(fig. 19 och 21). Dörrar, fönster och spisar fingo
inordna sig i den större arkitektoniska enheten och
rytmen. Förenklad framträdde denna rumsinredningskonst
i form af från golf till
tak nående panelverk, uteslutande sammansatt af
fyllningar och ramstycken. Pilastrarna förlorade
kapital och bas och utfördes äfven de i fyllningar
och ramstycken; de ställdes på ömse sidor om dörrar,
spis och fönster samt vid rummets hörn; i de stora
väggfälten mellan dem spändes väfnader eller målningar
eller anordnades ett system af ramstycken och stora
fyllningar, i de mindre fälten öfver dörrarna sattes
målade eller snidade dörröfverstycken. Af den
stora praktfulla renässansspisen återstod endast
stenomfattningen omkring själfva spisöppningen ;
spiskroppen sjönk in i muren, där dess tjocklek
det medgaf; oundvikligt framsprång inarbetades i
panelverkets pilastersystem; i den stora fyllningen
öfver spisöppningen insattes en målning eller
spegel (fig. 22). Det är denna typ af panelade
rumsinteriörer man oftast finner i våra slott och
herrgårdar från 1700-talet och förra hälften af
1800-talet; mera sällan utförd i ädelt träslag,
oftast af furu målad hvit eller grå med eller utan
förgyllning å listverk och sniderier (fig. 20). I
anspråkslösare och mindre rum bortföllo pilastrarna;
i väggfälten mellan rummets hörn, dörrar, fönster,
spis eller kakelugn sattes på spännramar fäst duk,
som oljemålades och dekorerades med inramningar,
arabesker m. m. (fig. 22). Omsider uppträdde tapeten
och ersatte dekorationsmålaren. Så länge tapeten
ännu klistrades på spännramens duk, kvarstodo helt
naturligt dörröfverstycket och panelverket omkring
spis eller kakelugn. Sedan tapeten börjat klistras
direkt på muren, fanns icke vidare något praktiskt
skäl att bibehålla dessa båda kvarlefvor från det
gamla enhetliga panelverket. Vi stå härmed i det
för 1800-talets senare hälft typiska boningsrummet,
i hvilket den från väggarna drifne dekorationsmålaren
tagit skadan ingen i taket och där den dekorativt
öfverlastade kakelugnen ståtar i sitt hörn.
Rumsinredningen under 1700-talet utbildades efter
franska mönster. I England har dock ända till
den dag i dag är vid sidan af den från Frankrike
importerade barockkonsten segt fasthållits den gamla
1500-talssmaken för panelverk utan kraftigare rytmisk
indelning genom pilastrar o. d. Det är sammansatt
(se fig. 23) af ramstycken och fyllningar till ett
rutverk af kvadrater eller rektanglar, oftast af
ek och omåladt. Det afser att göra rummet varmare
och bilda en lugn neutral bakgrund för människor,
möbler och taflor. Det räckte från golf till tak eller
stannade ett stycke nedanför taklisten för att lämna
rum för en med stuckornament sirad fris.
Den fasta inredningen i renässansgemaken i Sverige
utformades af de tyske och holländske handtverkare
och byggmästare, som hit inkallades af Gustaf I och
hans söner för deras många slottsbyggnader. Bland
dessa må nämnas Borgholm, Gripsholm, Gäfleborg,
Kalmar, Kronoberg, Läckö, Nyköping, Stockholm,
Svartsjö, Uppsala, Vadstena, Västerås, Örebro. I
Kalmar och Gripsholms slott finnas ännu bevarade
panelverk från denna tid. "Konung Eriks mak på
Kalmar slott torde hafva tillhört det praktfullaste
tiden kunde åstadkomma" (se Kalmar slott, fig. 1),
säger G. Upmark d. ä. i "Svensk byggnadskonst
1530–1760". Ett intressant prof på en något enklare
bostadsinredning från samma tid är "Hertig Karls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
