Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
125
Snille
om många vetenskapliga begafningar under tider,
då forskningens situation kraft det plikttrogna
arbetet, men ej varit mogen för någon upptäckt
i stort. Och sannolikt är det så äfven på andra
kulturområden. Poesiens och konstens historia har
haft gyllene åldrar, då en mängd snillen gjort
sig odödliga; sannolikt ha stora begåfningar
funnits äfven under mellantiderna, men af brist
på impulser till nydaningar har flertalet af dessa
stannat i sin utveckling. Härmed kommer man öfver
till den tredje åsikten, som i snillet endast ser f
ull-andningen af anlag, som finnas i någon grad äfven
hos medelmåttorna. Men detta utesluter icke ett visst
medgifvande åt den andra åsikten, ty höjdpunkten af
det vanliga själslifvets utveckling yttrar sig just i
originalitet och nydaningsförmåga. Ej heller strider
mot denna uppfattning, att snillets skapelser ofta
ej äro produkter af afsiktlig, beräknande vilja och
reflekterande förstånd, utan komma liksom ingifvelser
från det undermedvetnas djup. Detta innebär nämligen,
att de ej äro frukter af blott en sida af själslifvet,
utan af hela den lefvande personligheten, i hvilken
alltid, äfven hos hvardagsmänniskan, det undermedvetna
utgör större delen af innehållet, ehuru detta ej ådrar
sig uppmärksamheten annat än i undantagsfall och vid
snillenas andliga rikedom. Att Alfieri kunde beteckna
det tillstånd, hvari han diktade, som en sorts feber
och att Goethe och Byron vid skildringen af vissa
sina dikters tillkomst jämfört sig med sömngångare,
försätter dem ej utom den vanliga psykologiens område,
ty äfven hvardagsmänniskan kan stundom så gripas af
en känsla eller idé, att hon glömmer allt annat och
"ej längre är sig själf". Hvarken hos snillet eller
de andra är detta tillstånd permanent, men hos båda
ofta utmärkande för höjdpunkterna af deras själf
verksamhet. Utformandet sedan af de nya tankar,
som grundlagts genom ingifvelsen, sker nog äfven
hos den snillrike konstnären eller skalden genom
en planmässig och medveten verksamhet. Om snillet
på detta sätt innebär starka anlag både inom det
medvetna och det undermedvetna själslifvet, så kan
det ej heller i det hänseendet begränsas till blott
en sida af personligheten, att de rika anlagen ej
gällde både intelligens, känsla och vilja, utan
blott endera af dessa.^ Utan en rik och rörlig
fantasi och en viss tank*ens klarhet och styrka
förtjänar ingen namnet snille. Dumhet och snille äro
naturligen motsatser. Och vid förtorkadt känslolif
saknas elden på snillets altare. Ej heller den
snillrike matematikern kan sakna denna eld; han
har den åtminstone i sitt brinnande matematiska
intresse. Ofullgånget blir ock det snille, som i
sitt lif ej ledes af en energisk vilja. Därförutan
stannar det vid snillrika ansatser och geniala
hugskott, men blir inga snilleverk af. Men i annan
bemärkelse är all mänsklig begåfning mer eller mindre
ensidig: de föremål, vid hvilka intressena fästas,
äro vanligen strängt begränsade. Den ene är ett
vetenskapligt snille, men saknar poetisk begåfning,
den andre tvärtom; en är snillrik fältherre, en annan
mästare inom musiken, måleriet eller bildhuggarkonsten
o. s. v. Universalsnillen, såsom Lionardo da Vinci
och Michelangelo, höra till de ytterst sällsynta
undantagen. Själf ve Goethe visade sin begränsning
genom sina misslyckade för-
sök att utbilda sig till tecknare. Men
ensidigheten blir ofta en styrka genom att hindra
kraftens splittring och därigenom främja det
dominerande anlagets utveckling. - En fråga inom
snillets psykologi, som på senare tider flitigt
diskuterats, är den om förhållandet mellan snille och
sinnessjukdom. Enligt Seneca skall redan Aristoteles
ha fällt påståendet: "intet stort snille utan en
tillsats af vansinne". Och i nyare tid ha filosofer
såsom Diderot och Schopenhauer uttalat liknande
åsikter. Franske psykiatern Moreau de Tours sökte i
ett 1859 utgifvet arbete ådagalägga, att snille och
neuropati ha samma organiska förutsättningar, och
stödde sig därvid på ett stort antal fall, i hvilka
han trodde sig kunna konstatera psykisk-nervösa
sjukdomssymton hos snillrika personligheter. Den
sakkunniga försiktighet Moreau emellertid använde vid
formulerandet af sina påståenden iakttogs däremot
icke af Lombroso, då han i "Genio e follia" (1864)
och "L’uomo di genio in rapporto alla psychiatria"
(1889) afgjordt betecknade snillet som en produkt af
degeneration och ställde dess psykiatriska diagnos som
tillhörande epilepsiens område. Denna paradoxa teori
har visserligen vunnit anhängare i M. Nordau m. fl.,
men ock grundligt bemötts ej blott af W. Hirsch,
utan äfven af framstående fackmän, såsom nervläkaren
L. Loewenfeld i München och psykologen och psykiatern
E. Toulouse i Paris. Det lider nog intet tvifvel,
att många snillen varit ärftligt belastade eller
visat tydliga, tecken på en eller annan abnormitet
af psykopatisk eller neuro-patisk art, som kanske
såtillvida främjat vissa sidor i deras produktion, att
abnormiteten ledt till öfver-spänd stegring af vissa
själsfunktioner. Men då har detta nog skett på andra
funktioners bekostnad. När man velat stöda teorien om
snillebegåf-ningens samband med sinnessjukdom eller
andra nervrubbningar genom uppräknandet af massor
af snillen, som förmenas ha varit sjukligt abnorma
i ett eller annat hänseende, har man förbisett, att
dessa statistiska tal något skulle bevisat, endast
om man jämfört dem med motsvarande antal noggrant
undersökta medelmåttiga begåfningar. Sannolikt
skulle man i så fall ha funnit, att abnormi-teterna
äro nästan lika vanliga hos medelmåttorna som hos
snillena, ehuru dels de senare helt naturligt äro
mera utsatta för överansträngningens och konflikternas
psykiska faror, dels symtomerna äro lättare märkbara
i ett själslif med snillets stora proportioner än
i hvardagsmänniskans. diminutiva former. Sanningen
ligger sannolikt i den mening, som formulerats
af Toulouse i hans monografi öfver "Zola" (1896):
"Jag tror, att hälsan, den fullkomliga jämvikten,
är lika nyttig för det andliga arbetet som för
det kroppsliga. Om stora begåfningar midt under
neuropatiska rubbningar kunnat åstadkomma mästerverk,
så är jag böjd att antaga, att detta lyckats dem
trots dessa brister, ej på grund af dern." -. Ett
annat af snillets problem, som är af mera historisk
eller sociologisk än af psykologisk art, är frågan om
snillenas förhållande till det samhälle, inom hvilket
de födts och verkat. Äro de snillrika individerna
kulturutvecklingens
j drifkrafter, är det de stora männen och kvinnorna,
som göra historiens storverk, eller äro de själfva
1 blott produkter af sin tid, sitt land och sitt folk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
