Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilsky - Snok - Snokar - Snoksläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskrifvande praktstil i Svensksund. Genom
de fosterländska ämnena och den mästerliga
formningen kommo "Svenska bilder" snart att intaga
den bemärktaste platsen bland S:s verk och trängde
i viss mån orättvisligen andra ting i skuggan. Det
vardt fallet med bl. a. de dikter, i hvilka S. besjöng
utländska gestalter och förhållanden ur samtiden eller
häfden. Bland dem märkas den stora cykeln Savonarola,
med sin socialpolitiska polemik, och Cavour och hans
gäst, med sin dramatiska situationsskildring. Det
gäller äfven de många sångerna med sägenämnen,
af hvilka flera tillhöra hans mest fulländade
konstverk (den behagfulla sagoallegorien från
rokokon Den nya Cendrillon, den djupa själshistorien
Klabauterman, den från Plutarchos hämtade, till den
fornnordiska världen omflyttade Fylgjan, Sterope,
den italienska novellen Ginevra m. fl.). Spänstig
och stolt är Valborgseld, en hymn till ungdomen och
personlighetens idealism, medan Syrsan förhärligar
skaldens, konstnärens, lif, som "går upp i sång och
lågor". Ett stort antal dikter ger bilder och minnen
från Sverige, särskildt Södermanland (Kolsnaren,
Vibyholm, Gripsholm) och Stockholm, och vittnar om
hans innerliga fosterlandskärlek (Sveriges karta,
Titelvignett).
Under intrycket af de demokratiska rörelser, som
märktes på olika håll i Europa vid 1880-talets
ingång, gjorde sig S. till tolk för sociala reformsträfvanden i humanitär anda. Mot fåtalets
njutningslif och själfviskhet uppträdde han med
krafvet på en inre revolution af öfverklassen och med
förhoppningar om försoning mellan samhällsklasserna
(Den tjänande brodern, Afrodite och Sliparen m. fl.),
liksom han kräfde, att poesien skulle vara kött
och blod af det folk och den tid den tillhörde
och icke afstänga sig från samtidsspörsmålen (I
porslinsfabriken, Poesiens vandring). I nära samband
härmed stodo flera berättande dikter: den kraftfulla
Rebell, ett minne från skoltiden, En sovereign,
Vid Valkiakoski pappersbruk. Skrifna som frids-,
icke stridsrop och riktade till öfverklassen,
inta dessa sociala dikter ett betydande rum i vår
1880-talspoesi, där de utgöra en vacker, själfständig
insats i humanitetsideal anda. - Ytterligare äro att
nämna minnena från resan i Finland, särskildt de, där
Runeberg är centrum, Borgå och Finlands värn, några
gratiösa dikter från Stockholm, den 1892 tillkomna
Röstsedeln, afsedd att påverka riksdagens beslut
i försvarsfrågan, en grupp genrebilder, oftast med
kärna af reflexion eller sentens, såsom Telegrafen och
fåglarna, Olika synpunkter, I solskenet, Utom tullen,
samt slutligen ett icke ringa antal högtidsdikter,
utförda med utsökt elegans och på samma gång värme:
Vid J. P. Jacobsens död, Till Fratres amicitiæ veræ,
sånger vid aftäckningen af Linnés, Scheeles och Karl
X Gustafs statyer och den med lysande vältalighet
framförda hälsningen till A. E. Nordenskiöld vid
inträdet i Svenska akademien. Hans alstring var
under 1890-talet ganska sparsam (lefnadskvällens
vemod ljuder i Nattviol och Drömkullen), men bevarade
alltjämt sin ordknappa, pregnanta och likväl alltid
personligt uttrycksfulla form. Han sammanfattade i sin
diktning traditionerna från den föregående poetiska
utvecklingen, samtidigt med att han inledde en ny
epok genom sin realistiska uppfattning och stil, som städse bevarade en
mera plastisk än musikalisk karaktär. Få af vår
skaldekonsts mästare ha varit sådana artister som
S. Finkänsla, harmonisk humanitet och skönhetsdyrkan
utmärkte hans personlighet. Det inflytande S. utöfvat
på samtida eller yngre skalder (Fredin, Fröding, Bo
Bergman m. fl.) har varit betydande. S:s namnteckning
återfinnes å pl. IV till art. Autograf. Han ligger
begrafven på Solna kyrkogård.
S. kallades 1893 till filos, hedersdoktor vid
jubelfesten i Uppsala samt vardt 1895 hedersled.
af Vitt. hist. och ant. akad. och af Vet. och
vitt. samh. i Göteborg. En medalj öfver honom
slogs 1887. - Se K. Warburg, "C. S." (1905),
som innehåller dikter och bref uttalanden, samt
uppsatser af G. Brändes i "Samlede skrifter" III
(1900), Levertin i "Essayer" I (1907), R. G:son
Berg i "Litteraturbilder" (1912), F. Book i
"Svenska studier i litteraturvetenskap" (1913),
och S. Söderman i "Böcker och författare" (1914). l
o. 2. H.B-n. 3. (L. S.) 5. R-nB.
Snok, zool. Se Snoksläktet.
Snokar, Colubridæ, zool., familj, tillhörande
ordn. ormar (Ophidia) inom kräldjursklassen. Kroppen
är böjlig, hufvudet försedt med plåtar; stjärten
är lång och spetsig; öfverkäksbenet är långt
med solida eller rännformiga tänder, men ej
med gifttänder. Tydlig hakfåra finnes. De undre
stjärtsköldarna äro ordnade i två rader. Snokarna äro
spridda öfver hela jorden. Jfr Jättesnokarna. Om
den hit hänvisade Coronella se Snoksläktet.
L-e.
 |
| Vanliga snoken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
