Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snotra - Snotter - Snouck Hurgronje, Christiaan - Snowdon - Snowhill - Snuen - Snufva - Snultra - Snurra - Snurrbocken - Snurrevad - Snus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snotra, nord. myt., en af asynjorna; hon är klok och
förstår att skicka sig.
Snottrer, bot. Se Multer.
Snouck Hurgronje [snauk hərchrå’nje], Christiaan,
holländsk orientalist och forskningsresande, f. 1857
i Oosterhout i Nordbrabant, studerade i Leiden, blef
filos. doktor 1880 och lärare i muhammedansk rätt vid
seminariet för indiska tjänstemäns utbildning i Leiden
och företog 1884 en forskningsresa till Arabien,
hvarunder han i muhammedansk förklädnad tillbragte
ett helt år i Mekka och Djidda. Han anställdes
efter sin återkomst som lektor vid universitetet
i Leiden, begaf sig 1888 på en vetenskaplig resa
till Holländska Indien, var 1889-1906 professor i
Batavia och efterträdde 1907 de Goeje som professor
i arabiska i Leiden. Af hans arbeten må nämnas: Het
Mekkaansche feest (1880), Mekkanische sprichwörter
(1886), C. Landbergs studien geprüft (1887), Mekka (2
bd, 1888-89, jämte ett bd fotografier), Studiën over
Atjèhsche klank- en schriftleer (1892), De Atjèhers
(2 bd, 1894), Het Gajôland (Batavia, 1903) och Arabie
en Oost-Indie (1907). K. V. Z.
Snowdon [snåu’dn], det högsta berget i England,
Wales, är beläget i grefskapet Carnarvon i nordvästra
Wales. Berget, som har flera genom djupa klyftor
(cowns) skilda partier, består af skiffer och
granit. Den högsta spetsen, Moel-y-Wyddfa, når en
höjd af 1,085 m. En 7,s km. lång kuggstångsbana
(byggd 1897) för från Llanberis till toppen,
från hvilken man har en vidsträckt utsikt.
J. F. N.
Snowhill [snåu’hi’l], ö i antarktiska
arkipelagen under 64° 30’ s. br. och 57°
v. lgd. Otto Nordenskjölds vinterstation
1902-03. Se Polarländer, sp. 1191.
J. F. N.
Snuen, ett 1,293 m. högt fjäll, Kristians amt, Norge.
Snufva, Näskatarr (coryza), med. Se Nässjukdomar.
Snultra, Labrus, zool. Se Bergfiskar.
Snurra, mek., en rund kropp med omkring figuraxeln
symmetriskt fördelad massa, som, om den försättes
i tillräckligt hastig rotation, i följd af
massans tröghet (se d. o.) sträfvar att bibenålla
rotationsaxelns riktning oförändrad. Allmänt känd
är den leksak, som benämnes snurra. Försattes
denna i hastig rotation, kan den rotera, icke
allenast då axeln är upprätt, utan äfven då den
lutar mot lodlinjen. Trögheten hos snurrans olika
delar möjliggör bibehållandet af läget af deras
rotationsplan i förhållande till lodlinjen, ehuru
tyngden sträfvar att stjälpa snurran. Snurror af
gigantiska dimensioner äro jorden, solen, månen
och den otaliga mängden större himlakroppar. Deras
rörelser äro sammansatta af rotation och translation
(fortskridande rörelse eller parallellförflyttning),
och båda äro af väsentlig betydelse för de verkningar
dessa kroppar utöfva på hvarandra och på det lif,
som finnes å dem. Jordens rotation i förhållande
till solen t. ex. bestämmer dag och natt och
translationen de olika årstiderna. De kraftverkningar
himlakropparna utöfva på hvarandra bestämma icke
allenast deras fortskridande rörelser inbördes, de
framkalla ock vissa rubbningar i rotationsaxlarnas
riktningar, så att dessa erhålla en vaggande eller
svajande rörelse (nutation).
Denna rörelse kan visas medelst instrument, som
benämnas nutoskop. Observationer å himlakropparna
visa, att jorden verkligen roterar, men denna
rörelse kan ock ådagaläggas medelst enkla mekaniska
anordningar på jorden. Märkligast bland dessa är
Foucaults pendelförsök (se d. o.). Den vridning af
pendelns svängningsplan, som vid detta försök kan
iakttagas, plägar visserligen benämnas skenbar,
men den är icke desto mindre verklig, lika verklig
som ett vagnshjuls vridning omkring dess axel, då
den vagn det tillhör dragés fram på en väg. Märkas
bör f. ö. att, enär rörelser alltid förekomma parvis
(se Rörelse), då det foucaultska pendelplanet vrider
sig i förhållande till jorden, så vrider sig jorden
i motsatt riktning i förhållande till detsamma, och
det är just verkligheten af pendelplanets vridning,
som gör, att jordens verkliga rotation ådagalägges
genom pendelförsöket. Snurran har fått en viktig
användning i de modernaste skeppskompasserna
(skeppssnurrorna). Magnetnålen ersattes i dem af
hastigt drifna skifvor med stor godstjocklek vid
omkretsen (Gyrohjul), som äro oberoende af
magnetiska verkningar och sålunda äfven af ombord
befintliga massor af järn och stål, hvilka, särskildt
då deras lägen förändras inbördes, inverka störande
på magnetnålen. Ett annat slag af skeppssnurror
äro de i art. Skeppssnurran omnämnda svänghjul,
som man försöksvis användt i afsikt att förebygga
fartygsrullning i sjögång. - Äfven de motorer,
som kallas vatten-, ång- och gasturbiner (af
lat. turbo, snurra), äro snurror. I dynamomaskiner,
elektromotorer och spinnmaskiner m. fl. ingår
snurran f. ö. som en väsentlig beståndsdel; den har
alltså en mångsidig och viktig praktisk användning.
O. E. W.
Snurrbocken, svensk folkdans, som varit vanlig i
Tierpstrakten, Uppland, dansas efter en durmelodi
i 3/4 takt, först ungefär som hambopolska, ehuru
kavaljeren gör vändningen enbart på vänstra foten,
hvarefter kavaljer och dam göra 8 takters springsteg
framåt och sedan vända sig långsamt mot hvarandra
med händerna i sidorna samt buga djupt tre gånger,
mellersta gången dock vända helt om från hvarandra;
sedan vidtager dansen igen i det förra, lifligare
tempot.
Snurrevad, fisk. Se Fiskredskap, sp. 451.
Snus (af ty. schnauze, nos, näsa), ett njutningsmedel,
som utgöres af pulveriserad tobak, behandlad på
ett särskildt sätt, och som i äldre tider nästan
uteslutande användes genom att införas i näsan. Detta
sätt att bruka tobak uppkom i Spanien och Frankrike
på Frans II:s tid (1559-60) och har sedan spridt sig
öfver snart sagdt hela jorden, om det ock icke brukas
i så hög grad som rökning. Tillverkningen af dylikt
snus är den långsammaste och besvärligaste grenen
af tobaks-manufakturen. De blad, som skola användas
till snus, böra vara feta och ha mörk färg samt få
icke vara på något sätt sjukligt förändrade. Af stor
vikt för snuset är såsen, som i hög grad varierar för
olika sorter och oftast utgör en fabrikshemlighet. För
de flesta såser är dock vanligt salt en gemensam
beståndsdel. Äfven försättas såserna ofta med
pottaska, ammoniaksalter och andra salter. Sedan
bladen såsats, öfverlämnas de åt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
