Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snyders, Frans - Snyftventil - Snyltbin - Snyltdjur - Snyltgallstekar - Snyltgeting - Snyltgäst - Snylthumlor - Snyltrot - Snyltväxt - Snyltbaggar - Snårestad - Snårestadsgruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1792 såsom i Sverige befintliga:
Slaktadt, på en vägg upphängdt rildsvin, på
hvars tryne en hund nosar (i brukspatron Peills
samling, som äfven inneslöt ofvan nämnda Björntafla),
Räfjakt, med två räfvar, af hvilka den ene
redan blifvit hundarnas rof medan den andre,
seende sig tillbaka, söker sin räddning i flykten (i
brukspatron Grills saml.), På ett bord en korg med
vindrufvor, en ekorre, två döda fåglar och en
porslinsskål med smultron (i brukspatron Groens saml.)
samt Frukter, döda fåglar och en marmorerad katt
(i hofgravören Suthers saml.) Att märka är dock, att
icke alla målningar, som gått eller gå under S:s
namn, verkligen utförts af honom själf. Svagare taflor
i mästarens stil äro ofta målade af någon af hans
elever, bland hvilka hans svåger Paul de Vos och
Jan Fyt voro de förnämste, men till hvilka också
hörde Peeter Boel, Desportes’ lärare Nicasius
Bernaert och Ehrenstrahls Juriaen Jacobsz.
O. G-g.
Snyftventil, mek. Se Pump, sp. 592.
Snyltbin, zool., benämning på de arter af
bifamiljen, som föra ett parasitiskt lif hos
bobyggande arter af samma familj. För dem alla
gemensamt är, att de sakna de samlingshår och
andra organ för insamling af frömjöl, med hvilka
de själfförsörjande bina äro utrustade. Sällan
(snylthumlor) lefva snyltbin som tolererade gäster
i värdbiets bo, utan att direkt skada dess afkomma.
Vanligen intränga deras honor i smyg, men
stundom med våld (Sphecodes) i själfförsörjande
bins celler och anbringa där sitt ägg, innan cellen
är till fullo försedd med förråd. Då cellens egare
ej själf lägger sitt ägg, förrän hvarje cell är
färdig att tillslutas, kläckes i regel dess ägg
senare än snyltbiets, hvaraf följden blir, att det
senares larv ej blott gör sig till godo de insamlade
förråden, utan äfven förstör värdbiets ägg
eller t. o. m., såsom det i vissa fall iakttagits,
dess redan utkläckta larv. Somliga snyltbin likna,
stundom i förvillande grad, den biart, hos hvilken
de snylta; men i andra fall råder ingen som
helst likhet mellan snyltbiet och dess värd. Af
de 28 svenska bisläktena snylta 9 hos andra. –
Snylthumlorna (Psithyrus) likna i hög
grad humlor och lefva som inhysingar i dessa
samhällsbildande bins bon, där de röra sig fritt
bland sina ofrivilliga värdar, på hvilkas förråd
de med sin ansenligare storlek i så hög grad lägga
beslag, att värdhumlans samhälle till sommarens
slut ej hinner bli närmelsevis så folkrikt som ett
från en dylik inkvartering förskonadt. Af
snylthumlorna finnas inga arbetare, utan blott hannar
och honor, hvilka vanligen äro större än
värdartens. 7 svenska arter äro kända, hvilka oftast
i färgen mycket likna just den humleart, hos
hvilken hvar och en snyltar. Så är t. ex. fallet
med Psithyrus vestalis och P. rupestris, af hvilka
den förra bor hos jordhumlan, den senare hos
stenhumlan (se Humlor). – Mera svårartad är den
skada, som de hos solitära bin snyltande släktena
tillfoga sina värdar, enär de ej inskränka sig till
att förtära deras förråd, utan därjämte äfven döda
deras afkomma. Följande svenska solitära bin
snylta i denna betydelse af ordet: Melecta (se
Melectinæ) hos pälsbin (se Podaliriinæ),
Coelioxys (se Kägelbin) likaledes hos pälsbin
samt därjämte hos tapetserarbin (se Megachilinæ),
Dioxys hos Osmia (se Megachilinæ),
Stelis hos såväl Osmia som Anthidium och Heriades
(se Megachilinæ), Biastes hos Rhophites (se
Panurginæ), Epeolus hos Colletes (se Slembin),
Nomada (se Nomadinæ) företrädesvis
hos Andrena (se Sandbin), men äfven hos släktena
Halictus (se d. o.), Panurgus och Eucera (se
Podaliriinæ), Sphecodes (se Sphecodinæ)
hos Halictus och Panurgus.
G. A-z.
Snyltdjur, zool. Se Parasit 2.
Snyltgallsteklar, zool. Se Gallsteklar.
Snyltgeting, zool. Se Getingar.
Snyltgäst. Se Parasit.
Snylthumlor, zool. Se Snyltbin.
Snyltrot, bot. Se Orobanche och <sp>Rot<sp> 1.
Snyltväxt, bot. Se Parasit 3.
Snytbaggar, Hylo’bius, zool., ett till fam. vif-lar,
Curculionidæ, hörande skalbaggssläkte, hvars arter
äro kända som svåra skadedjur på trädplantor. Släktet
omfattar stora former, med långt snyte, som nära sin
spets uppbär de vinkelböjda ("brutna") antennerna. Den
hos oss vanligaste arten, vanliga snytbaggen,
H. abietis (se Skogens skadeinsekter, pl. II, fig. 7)
är beckbrun till svart och har täckvingarna försedda
med i oregelbundna tvärrader ställda, gulaktiga
hårfläckar, benen äro af kroppens färg. Längd
9-14 mm. Arten är allmän öfver hela Sverige. En
närstående art, mindre snytbaggen, H. pinastri, har
hårfläckarna hvitaktiga samt rödaktiga ben; längd
7-10 mm. Den förekommer i vissa trakter rätt allmänt,
men förblandas ofta med den större arten. En tredje
vår fauna tillhörande art, H. piceus, är tämligen
sällsynt och därför utan ekonomisk betydelse. -
Snytbaggarna genomgå sin larvutveckling i rothalsen
och rötterna af färska (intill 2-åriga) stubbar eller
döende träd och äro alltså på detta stadium oskadliga,
medan de som fullbildade gnaga barken på plantor och
ungträd hufvudsakligen af gran och tall, men äfven
af löfträd, såsom björk. De viktigaste medlen mot
dessa för återväxten i våra skogar stundom mycket
farliga insekter bestå i skalbaggarnas insamlande
genom fångstbarkar (färska granbarkar, som läggas med
safsidan nedåt och en sten eller grästorfva öfver som
press), stubbrytning å hyggena för yngelplatsernas
förstöring, resp. larvernas förgörande, samt hyggenas
förläggande på sådant sätt, att man ej förrän efter
flera (8-10) år återkommer med hygge till samma
trakt. Härigenom undvikes, att de på det 1 à 4 år
gamla hygget utkläckta skalbaggarna i närheten finna
årshyggen för äggläggning och hyggen med spirande
återväxt till föda. G. G.
Snårestad. 1. (Snorrestad) Socken i Malmöhus län,
Ljunits härad. 1,189 har. 707 inv. (1915). Annex
till Balkåkra, Lunds stift, Ljunits och Herrestads
kontrakt. Om målningarna i sockenkyrkan se
Snårestadsgruppen. - 2. Gods. Se Charlottenlund.
Snärestadsgruppen, benämning på några gotiska
kalkmåluingar, som utförts under 1300-talets andra
fjärdedel i fyra nära hvarandra belägna sydskånska
kyrkor: Snårestad, Stora Herrestad, Borreby och Stora
Köpinge. Målningarna i fråga, af hvilka de i Stora
Köpinge ännu finnas bevarade, äro uppkallade efter
de 1347 daterade målningarna i Snårestad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
