Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af vattenångan antingen till fina droppar af
öfverkyldt vatten eller också till fina iskristaller.
Det senare fallet inträffar, om kölden är tillräckligt
stark, ja redan vid en temperatur i närheten
af 0°, om vattenångan vid kondensationen är i
beröring med iskristaller. I förra fallet bildas ett
moln af öfverkylda vattendroppar, i senare fallet
ett dylikt af fina iskristaller, snöflingor. Huru
mycket vattendropparna under dylika förhållanden
kunna öfverkylas, vet man ej med säkerhet. Men
man vet, att vatten i ett öppet kärl kan öfverkylas
till -4° eller -5° C., innan det fryser, och i
ett lufttomt glaskärl ända till omkr. -15°, och
att, såsom Dufour visat, fina vattendroppar, som
hållas sväfvande i en blandning af kloroform och
fotogen, kunna hålla sig flytande ännu vid -20° C.
Men när dylikt öfverkyldt vatten fryser, hvilket
oftast sker utan märkbar yttre orsak, sker det
ögonblickligt genom hela massan, något, som inträffar
äfven vid ringa öfverkylning, om vattnet kommer
i beröring med is. Det är sannolikt, att de i fria
luften sväfvande fina vattendropparna kunna öfverkylas
högst betydligt. Genom deras sammanflytande
till större droppar uppkommer öfverkyldt
regn, som åtminstone vid en så låg temperatur som
-5° kan vid fallet genom luften hålla sig flytande,
men när det träffar marken eller andra föremål
vid jordytan, äfven om dessa ha en temperatur
något öfver 0°, genast fryser till s. k. isbark (se
d. o.), som glaserar de af regnet träffade
föremålen. Äfven i luften kan öfverkyldt regn frysa
till isbark, som genom sin struktur af liksom
hoplödda små isbitar skiljer sig från snö. Äfven kunna
de öfverkylda regndropparna i luften frysa hvar
för sig till genomskinliga små iskulor. Snö i eg.
mening med sina mångfaldiga, men karakteristiska
kristallformer, s. k. flingor, snöflingor l.
snöstjärnor, sammansatta af fina isnålar,
ställda i 60° vinkel mot hvarandra (se Is, fig. 1),
uppkommer sannolikt, endast då vattenångan i
luften direkt öfvergår till fast form. Men trindsnö,
som vanligen består af små hvita, ogenomskinliga
runda korn, högst 3 mm. i tvärmått,
ej sällan mjuka eller ihåliga inuti och
öfverklädda med ett hårdt isskal, anses uppkomma
därigenom, att den fallande snön på sin väg mot
jordytan passerar ett varmare luftlager, där den
delvis smälter, mest i flingornas yttre delar, samt
därpå ett kallare, där den smälta delen åter fryser.
Trindsnö och mycket små iskorn iakttagas vanligast
under öfvergångstiden från vinter till vår eller från
höst till vinter, mindre ofta på vintern och sällan
under den varmare årstiden. Isnålar sväfva i
luften eller falla därur vid stark köld, i synnerhet
i polartrakterna, då luftens halt af vattenånga är
så ringa, att den är otillräcklig för danande af
snöflingor. Om uppkomsten af hagel och rimfrost
se dessa ord. Alla dessa nederbördsarter ha det
gemensamt, att de utgöra vatten i fast form,
hvarjämte mellan dem finnas många öfvergångsformer.
Under ett och samma snöfall kunna flera olika
former af snöflingor uppträda samtidigt, men
vanligen är en eller ett fåtal af dem öfvervägande,
hvaremot icke sällan inträffar, att den kristallform,
som vid snöfallets början visar sig, efter en stund
utbytes mot en annan. Hvad som är bestämmande
för de särskilda snöformernas uppträdande vid olika
tillfällen kan icke med någon större grad af
sannolikhet bedömas, ty orsaken måste ju sökas i
de högre luftlager, där snön bildas och hvilka
icke äro direkt tillgängliga för iakttagelse, om icke
möjligen från luftballong. Men det vill synas, som
om äfven temperaturen och vinden vid jordytan
samt atmosfärens allmänna tillstånd, så vidt det
kan bestämmas genom iakttagelser vid jordytan,
utöfva ett visst inflytande på snöflingornas storlek
och gestalt. Den höjd öfver jordytan, där snö och
i allmänhet nederbörd uppkomma, är gifvetvis
den, där mättad vattenånga i tillräcklig mängd
finnes i luften och framför allt den, där dimma
eller moln (se dessa ord) sväfva. I Sverige
uppkommer alltså nederbörd i alla luftlager från
jordytan till omkr. 13,000 m. höjd, där de högsta
cirrusmolnen sväfva. Af de halofenomen (se d. o.),
som visa sig i cirrus och cirro-stratus, kan man
sluta, att dessa moln bestå af iskristaller eller
snöflingor, och därmed öfverensstämmer den
iakttagelsen, att dessa moln anträffas på mindre höjd
under vintern än under sommaren och på mindre
höjd i de kalla än i de varma länderna. Att cirrusmolnen
under alla årstider bestå af isnålar eller
snö, beror på de öfre luftlagrens låga temperatur,
som förklaras hufvudsakligen af de uppstigande
och nedsjunkande luftströmmarnas adiabatiska
temperaturförändringar, hvilka i våra trakter
framkalla en temperatursänkning af i medeltal 60° från
jordytan till 11,000 m. höjd, och i de varma
länderna, så långt iakttagelserna nå, en ännu större.
Därför anträffar man i alla jordens klimat snö på
större höjd i atmosfären, ehuru den i varma trakter
och årstider vid sitt fall genom de lägre luftlagren
smälter, långt innan den når marken. Äfven under
ekvatorn faller snö på en höjd af 3,400 till 3,700
m. och däröfver, och i mån som man från ekvatorn
närmar sig en af polerna, blir den höjd, vid hvilken
snö faller äfven under sommaren, i regel allt lägre,
och i de trakter, där berg finnas, som nå denna
höjd, samlar sig snön på dem och smälter icke
ens under sommaren. Gränsen för denna året om
kvarliggande snö – oriktigt kallad den eviga
snön, ty det är ej samma snö, som alltid ligger
kvar, utan den glider sakta ned utför bergens
sluttningar och ersattes genom nya snöfall (jfr Firn
och Glaciärer) – kallas snögräns l.
snölinje. Snögränsen sänker sig småningom från
ekvatorn mot polerna, men är icke skarpt begränsad
och regelbunden, något, som märkes allt
tydligare, ju mer man aflägsnar sig från ekvatorn. I
svenska Lappmarken är det knappast möjligt att
ange någon bestämd höjd, där den "eviga snön"
börjar, hvilket förklaras af dessa trakters många
stormar och hastiga temperaturväxlingar. De i
följande tabell angifna höjderna äro alltså endast
ungefärliga.
| Berg | Breddgrad | Snögränsens höjd öfver hafsytan i m. | ||
| Quito | 0° | 4,800-4,980 | ||
| Mexico | 19 | N. | 4,520 | |
| Himalayas | södra sluttn. | 30 3/4-31 | » | 3,960-4,300 |
| norra » | » | 5,070-5,300 | ||
| Etna | 37 1/2 | » | 2,890 | |
| Pyrenéerna | 42 1/2-43 | » | 2,730 | |
| Kaukasus (Elbrus) | 43 1/2 | » | 3,370 | |
| Alperna | 45 3/4-46 | » | 2,710 | |
| Altai | 49 1/4-51 | » | 2,140 | |
| Kamtjatka | 56 2/3 | » | 1,600 | |
| Norra Ural | 59 2/3 | » | 1,460 | |
| Norge, inre landet | 60-62 | » | 1,560 | |
| Island | 65 | » | 940 | |
| Norge inre landet | 70-70 1/4 | » | 1,070 | |
| Norge, kusten | 71 1/4 | » | 720 | |
| Magalhães sund | 52 1/4 | S. | 1,130 | |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
