Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialdemokrati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
död, 1913. Partiets aktion underordnades af
majoriteten den nationella enigheten efter utbrottet
af Världskriget 1914.
Frankrikes socialdemokratiska arbetarparti bildades
af J. Guesde, B. Malon, P. Brousse och P. Lafargue
(Marx’ måg) på kongressen i Marseille 1879. Redan 1882
sprängdes dock det nya arbetarpartiet, väsentligen
genom slitningar mellan ledarna; en del följde
Brousse m. fl. och organiserade det i synnerhet i
Paris ganska starkt representerade possibilistiska
arbetarpartiet (se Possibilister), medan många
landsortsgrupper följde Guesde och Lafargue i ett
mera principtroget häfdande af en taktik utan alla
kompromisser med borgerliga partier. Utom dessa
grupper förtjäna nämnas blanquisterna, en liten,
men väl disciplinerad och energisk skara, som höll
fast vid traditionerna från den gamle revolutionären
Blanqui (se denne), senare närmande sig de nyssnämnde
s. k. marxisterna; deras främste man blef Vaillant,
medlem af Paris’ municipalråd. Splittringen
förlamade länge de franske arbetarnas uppträdande
som själfständigt parti, hvartill nog äfven
mycket bidrog, att de borgerligt-radikales vänstra
flygel (Clémenceau) upptog stora delar af deras
nutidsprogram och själf kallade sig socialistiska
radikaler. Ur possibilisternas grupp utbröto sig 1890
allemanisterna (se d. o.). Ett försök att återförena
alla de socialistiska riktningarna gjordes 1899
med utgångspunkt i ett samfälldt fördömande af den
s. k. ministersocialismen (se Millerand), men försöket
misslyckades och resulterade i en ny uppdelning på
två partier, guesdister och blanquister, som höllo
på klasskampen, ledda af Guesde (Parti socialiste de
France), och de mera opportunistiska riktningarna,
ledda af Jaurès (Parti socialiste francais), samtidigt
med att den franska fackföreningsrörelsen i allt högre
grad tog afstånd från politiken (se Syndikalism). På initiativ af internationella socialistiska
kongressen i Amsterdam 1904 åstadkoms slutligen en
sammanslagning i ett parti, som utgör en sektion
af Internationalen med upptagande af de allmänna
grundsatserna för socialdemokratien. Utom partiet
stå de bekante socialisterna Briand, Millerand,
Viviani m. fl. De unifierade socialisterna invalde
74 representanter i deputeradekammaren med öfver
1 mill. röster 1910. En allt mera dominerande
ledarställning utöfvade Jaurès till sin död (1914).
Englands socialdemokratiska parti uppväxte ur
en förening (Socialdemocratic federation), som
1881 bildats af advokaten H. M. Hyndman
(se denne). Den starkaste agitatoriska impulsen
utgick dock från H. George (se d. o.). Gruppen
Fabian society, som icke fastslagit något bestämdt
skolprogram, utan lämnat den engelska individualismen
vidt spelrum, har därigenom lyckats ur de bildade
klasserna vinna en mängd framstående krafter, som
i skrifter, föredrag och diskussioner sökt sprida
sina starkt socialistiskt färgade nationalekonomiska
åsikter (se Besant, A., Shaw, B. och Webb,
S.). Dessa nyare engelska socialister anse Marx’
värdeteori som ett öfvervunnet stadium, men
finna hans slutsatser och historiska betraktelser
ovederläggliga, och då deras åskådning utgår från
konsumtionens, icke, som hos Marx, från produktionens
faktum, blir deras kritik af kapitalismens samhälle långt
ifrån svagare, tvärtom på visst sätt ännu
skarpare, än den Marx formulerat, och deras socialism
bryter än mera radikalt med lönesystemet, än hvad en
del marxister gjort (dock icke Marx själf). Under
påverkan af dessa organisationer skolades ledarna
för de stora engelska strejker, hvilka sedan 1889
tilldrogo sig hela världens uppmärksamhet och flyttade
tyngdpunkten för den engelska arbetarrörelsen ner
från arbetararistokratien. Det bestående resultatet af
dessa förändringar bland de djupaste lagren blef den
s. k. "nya fackföreningsrörelsen", som hvars främsta
män stått socialisterna J. Burns, T. Mann m. fl.;
denna fackföreningsrörelses starkt socialistiskt
färgade vänster fordrade på 1890-talet arbetarnas
organisation till själfständigt klassparti och
genomdrifvande af den lagstadgade 8-timmarsdagen. Men
äfven inom de gamla fackföreningarna fick socialismen
fotfäste, och på fackföreningskongressen i Liverpool
i sept. 1890, representerande 1 1/2 mill. organiserade
engelska arbetare, lyckades den nya riktningen
vinna majoritet; den lagstadgade 8-timmarsdagen
upptogs på det parlamentariska programmet, och
internationell samverkan med fastlandets arbetare
beslöts. Med skapandet af ett själfständigt politiskt
arbetarparti genom Keir Hardie och R. Mac
Donald (se dessa) 1893 fick den socialistiska
strömningen ökadt inflytande, som befästes genom
anslutning af rika arbetarorganisationer, för
hvilkas politiska samverkan utan inordnande under
det socialdemokratiska programmet en form skapades i
Arbetarpartiet 1900. Partiet sände 43 representanter
till underhuset 1910 (med 506,000 röster).
Socialdemokratiska arbetarpartier ha kommit till
stånd i Österrike sedan 1885 (ledare
V. Adler; efter rösträttsreformen 1907 representeradt
med 88 mandat af 516), Ungern (bland de större
städernas industriarbetare samtidigt med de tyska
och österrikiska organisationerna och starkt
utbredt äfven bland landtarbetare sedan 1907),
Balkanstaterna, Schweiz (med anslutning till det
gamla demokratiska Rütli-förbundet af 1838 sedan
1901; dessförinnan af föga betydelse sedan 1889),
Nederländerna (sektion af Internationalen 1868,
parti 1872 och 1876 under ledning af Domela-Nieuwenhuis. se denne, reorganiseradt 1894
med Troelstra, Vliegens och van Kols och omkr. 8
representanter i riksdagen), Belgien (sektion af
Internationalen 1867, med anslutning till Bakunin,
reorganiseradt 1875 och 1879 med stark anslutning
från 1880-talet under Anseele m. fl. och inriktning
på praktiska sträfvande, särskildt kooperation, samt
stort internationellt inflytande på partiriktningarna
genom Vandervelde, ordf. i Internationella
socialistiska byrån i Bruxelles sedan dess upprättande
1900; i den inre politiken samverkande med liberaler
mot den klerikala högern), Finland (parti 1900, efter
landtdagens reformering representeradt med 80 mandat
af 200 år 1907 och öfver 100 år 1913) samt Ryssland
(sedan 1878 och 1883 med bl. a. G. V. Plechanov, se denne; i tredje duman ett trettiotal radikaler
och socialister bland 450 medlemmar) och Polen (sedan
midten af 1880-talet), äfvensom i Förenta staterna
(tidigast tyska emigranter i slutet af 1860-talet,
senare anarkistiskt påverkade af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>