Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialförsäkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfhjälpsamheten förmått lösa hithörande problem. Endast
på sjukförsäkringens område har den frivilliga
understödsverksamheten undantagsvis nått mera
anmärkningsvärda resultat. I all synnerhet är
detta förhållandet i Danmark (se Sjukkassa). En
öfvergångsform till tvångsförsäkringen, som kommit
till användning särskildt i fråga om olycksfall i
arbete, är en utvidgning af den privaträttsliga
skadeståndsplikten. Härigenom förpliktades
arbetsgifvaren att lämna arbetaren ersättning,
men det stod arbetsgifvaren fritt att själf bära
risken härför eller också att genom försäkring i
en enskild eller offentlig anstalt täcka denna sin
risk. Detta system kan emellertid lätt bidraga till
att öka spänningen mellan arbetsgifvare och arbetare
och ^e upphof till en mängd processer. Systemet
är äfven mycket osäkert. När ersättningen skall
utbetalas, är kanske arbetsgifvaren insol-vent och
arbetarnas anspråk få stanna på papperet. Men om
sålunda den frivilliga försäkringen i olika former
måst öfverges såsom grundval för en effektiv
socialförsäkring, så är icke därmed sagdt, att
den frivilliga försäkringen h. o. h. spelat
ut sin roll. Tvärtom visar erfarenheten, att
den frivilliga själfhjälpsverksamheten mycket
väl kan trifvas och utvecklas vid sidan om
tvångsförsäkringen. Redan på grund af de ofantliga
kostnader, som socialförsäkringen kräfver, måste
tvångsförsäkringen vara hänvisad till att lämna
endast den mest oundgängliga hjälpen. Hvad därutöfver
erfordras, måste sannolikt äfven i framtiden komma
att bero på den enskilda omtänksamheten.
Socialförsäkringen var vid sin begynnelse och är i
flertalet fall ännu en klassförsäkring, omfattande
enbart lönearbetare och vissa med dem i ekonomiskt
afseende jämställda samhällsgrupper; detta är
särskildt fallet i föregångslandet på området,
Tyskland. Man har därför efter tyskt mönster länge
betecknat densamma som arbetarförsäkring. Anledningen
till, att man numera allmänt antagit benämningen
socialförsäkring, torde vara dels en önskan att
betona försäkringens samband med socialpolitiken,
dels en viss sträfvan att, så vidt möjligt, utsträcka
lagstiftningen i fråga till samhället i dess helhet
och i första rummet till de samhällsklasser, som inta
en med lönearbetarnas någorlunda jämförlig ställning,
t. ex. småhandt-verkare och dylika. Indragandet af
dessa s. k. själfständiga under försäkringen ger
densamma en i viss mån förändrad karaktär Till följd
däraf uppstår en hel del nya problem, hufvudsakligen
af organisatorisk art. - Socialförsäkringens
uppkomst och utveckling stå i mycket intimt samband
med de väldiga förändringarna i det ekonomiska och
rättsliga samhällslifvet under 1800-talet. Den stora
lönearbetarklass, som uppstått i samband med den
moderna industriella utvecklingen, står icke längre
i det personliga, patriarkaliskt ordnade förhållande
till arbetsgifvarna, som var rådande under den forna
handtverksmässiga smådriftens dagar. Förhållandet
i fråga har i allt högre grad omgestaltats så, att
numera för båda parterna rena affärssynpunkter i
första hand äro bestämmande. Arbetaren har därigenom
erhållit större frihet att förfoga öfver sig själf och
sin arbetskraft. Beviljandet af politiska rättigheter,
det lagliga erkännandet af den fria flyttningsrätten,
som blifvit en nöd-
vändighet genom kommunikationsväsendets utveckling,
borttagandet af de skrankor, som fordom mångenstädes
hindrade arbetarna att genom sammanslutningar
tillvarataga sina intressen, samt arbetsförhållandets
grundande på det fria arbets-aftalet, hvarvid
båda kontrahenterna principiellt uppträda som
lika berättigade parter, ha ytterligare ökat denna
arbetarnas frihet, men på samma gång bidragit att
upplösa de personliga band, som förenat dem med
arbetsgif varna. Utvecklingens afvigsida är, att
arbetarna blifvit i alla lifvets skiften hänvisade
till sin egen kraft. Länge lät man det därvid
bero. Först småningom vann den öfvertygelsen insteg,
att arbetarnas egna krafter voro otillräckliga och
att deras jämställande i rättsligt afseende med
arbetsgifvarna icke hindrade, att de i ekonomiskt
afseende blefvo fullständigt beroende af dem. Ju mer
medvetandet om dessa förhållanden genomträngde alla
samhällslager, desto allmännare blef behofvet att
understöda arbetarens ekonomiska kraft.
Såsom redan framhållits, ha under de senaste åren
sträfvanden uppkommit att utvidga socialförsäkringen
till att omfatta äfven andra samhällsgrupper än
lönearbetare. En dylik utvidgning erbjuder dock
synnerligen stora både teoretiska och praktiska
svårigheter. En lönearbetarförsäkring utgår
principiellt från arbetsaftalet och förutsätter,
att en del af kostnaderna skall bäras af
arbetsgifvaren. Lagstiftningen är en verklig
försäkring slagstiftning, och afgifterna bestämmas
efter försäkringstekniska grunder. Rätten till
understöd och understödens belopp äro i hufvudsak
beroende på erlagda afgifter. Kostnaderna för
försäkringen bäras af de försäkrade själfva och
deras arbetsgifvare med eller utan bidrag af det
allmänna. Sättet för afgiftsbetalningen är synnerligen
klart och enkelt. Det åligger hvarje arbetsgifvare att
inbetala afgifterna för hos honom anställda arbetare,
och arbetsgifvaren får, i den mån han icke själf
har att bidraga till försäkringen, göra sig betald
för sina utlägg vid aflöningens utbetalande. Med
afseende på kostnadernas fördelning mellan
arbetsgifvare och arbetare må f. ö. framhållas, att
kostnaderna för olycksfallsförsäkringen undantagslöst
bäras af arbetsgifvarna ensamma. Afgifterna för
sjukförsäkringen erläggas efter tyskt mönster
vanligen med 2/3 af de försäkrade och med 1/s
af arbetsgifvaren. I fråga om invaliditets-
och ålderdomsförsäkringen äro förhållandena
mera växlande. I Tyskland fördelas kostnaden
för denna försäkringsgren lika mellan
arbetsgifvare och arbetare. I alla dessa
hänseenden erbjuder en försäkring, som skall
omfatta äfven s. k. själfständiga, helt andra
problem. Förutsättningen för försäkringen blir
då icke längre arbetsaf talet, utan det sociala
behofvet. Kostnadsfördelningen blir också en helt
annan, i det att det allmänna här måste träda i
arbetsgifvarens ställe. Att kunna af de försäkrade
effektivt uttaga försäkringsafgitter erbjuder
också synnerligen stora svårigheter. Icke minst
denna senare omständighet har gjort, att man i de
länder, där man låtit socialförsäkringen omfatta
äfven andra än lönearbetare, resolut öfvergett hela
försäkringssystemet och i stället tillämpat det
s. k. försörjningssystemet. Det väsentliga för detta
system är, att några afgifter icke erläggas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
