Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afkastningen af sitt arbete utgör en af
socialismens grundidéer och riktas mot inkomst- och
förmögenhetsfördelningens ojämnhet i det bestående
samhället, där produktionens resultat, som uteslutande
tillskrifves arbetet, till betydande del ("profiten",
"mervärdet") beröfvas arbetarna af jordegare och
kapitalister. Den fria prisbildningen under fri
konkurrens på arbets-, varu- och kapitalmarknaderna
möjliggör denna "utsugning" af lönearbetarna, hvilka
under det rådande lönesystemet få nöja sig med en
arbetslön, som i regel understiger arbetsvärdet af
de framställda produkterna, hvarför proletariatet
äfven saknar tillräcklig köpkraft för att garantera
produkterna afsättning. Arbetarnas underkonsumtion
kommer därför att tidtals göra sig märkbar, som
om det inträdt en öfverproduktion, och därpå beror
den beständiga växlingen mellan goda och dåliga
tider, markerad af kriser och arbetslöshet, som ökar
"den industriella reservarmén", och ständigt håller
arbetskraften till buds till underpris. Socialismen
tänker sig, med undantag för dess moderataste former,
den fria prisbildningen ersatt med en eller annan
form af värdesättning efter arbetsvärdet, som då
helt och fullt, med obetydliga afräkningar för
allmänna ändamål, skulle utgå till arbetarna och
möjliggöra en ständig jämvikt mellan produktion
och konsumtion. Ingen inkomst utan arbete och all
inkomst endast inkomst af arbete måste bli följden af
privategendomens upphäfvande. Den på grundvalen af ett
fullkomnadt statistiskt upplysningsväsen planmässigt
ordnade samhälleliga produktionen och omsättningen
borde i sina resultat vida öfverträffa det rådande
systemet med dess planlösa anarki och såmedelst
möjliggöra ett ökadt och utbredt allmänt välstånd,
"fattigdomens afskaffande".
Samhällsidéer och samhälleliga sträfvanden, som
till sin art och till graden af sin revolutionarism
mindre eller mera motsvara nutidens kommunism och
socialism, ha gjort sig bemärkta under olika skeden
i mänsklighetens historia. Den antika grekiska
demokratien, sådan den representerades af Aten
under 5:e och 4:e årh. f. Kr., gaf rikligt stoff åt
Aristofanes’ satiriska lustspel, men tillfredsställde
så mycket mindre de sedliga krafven hos Sokrates och
hans lärjungar. De senares samhällsideal tecknades
med diktarfilosofens hela genialitet i Platons
"Staten". Idealstaten tänkte han sig behärskad af
ett styrande fåtal (regenter) och ett vapenkunnigt
mindretal (krigare), de två högsta af de frie
medborgarnas tre klasser i ett samhälle, i hvilket
slafveriet betraktades som oumbärligt. Fritagen från
massans näringsbekymmer och slafveri, skulle den
fåtaliga eliten helt lefva för sina samhälleliga
uppgifter och fördenskull lefva i en genomförd
kommunism. Statsidealet vore dock ingalunda praktiskt
genomförbart. Dess grundidéer ha genom tiderna öfvat
ett mäktigt inflytande, bl. a. i riddarväsendet och i
den katolska kyrkans åtgärder för att försäkra sig om
sina andliga tjänares fullständiga uppgående i sina
kristliga uppgifter (celibatet, klosterväsendet).
-Renässansen och humanismen, som återknöto sambandet
med antiken, skapade redan på 1500-talet en de lärdes
International. Från denna värld, som var upphöjd både
öfver de teologiska lärostriderna i deras medeltida
former och öfver de folkrörelser, för hvilka
det tusenåriga riket var en ledande vision,
utgingo ånyo statsromaner efter den platonska
förebilden. Deras rad öppnades af Th. Mores "Utopia"
(1516) och Th. Campanellas "Solstaten" (1619). Denna
litteraturart tillhöra i senare tid verk af É. Cabet
(1840), E. Bellamy (1888), Hertzka (1890), W. Morris
(1891), Wells (1900) m. fl.
- Frankrikes litteratur
på 1700-talet, som förberedde fallet af "l’ancien
régime", röjde i många verk kommunistiska och
socialistiska idéer (t. ex. Morelly samt Linguet,
Mably, Mercier och Rousseau; se dessa ord). Sådana
idéer kommo också till uttryck under den stora franska
revolutionen (Brissot, Condorcet, Desmoulins, Fauchet
och Chaumette, Cloots, Cordeliers, J. R. Hébert,
Saint-Just samt framför allt Babeuf och Filippo
Buonarroti; se dessa ord). "Rätten till arbete"
proklamerades vid flera tillfällen, och Mirabeau
fällde ett yttrande, som ansetts innehålla den första
hänsyftningen på möjligheten af en storstrejk.
- England lämnade i slutet af 1700-talet originella
och betydelsefulla bidrag till de kommunistiska och
socialistiska idéernas förhistoria (t. ex. W. Godwin,
Th. Paine och Th. Spence). De fördunklades dock
af den vetenskapliga nationalekonomiens klassiska
verk, som klart och öfvertygande förkunnade den
samhällsekonomiska individualismen och liberalismen.
De praktiska samhällsreformatoriska sträfvanden,
som i viss mån kunna anses förebildliga för nutidens
kommunistiska och socialistiska rörelser, ha sitt
klassiska hemland i den romerska republikens Italien,
som i näst sista och sista årh. f. Kr. förvandlats
till ett stordomänernas (latifundiernas) land,
befolkadt af slafvar, hvilkas herrar i regel
lefde fjärran från sina gods, medan de italienska
städerna och företrädesvis hufvudstaden öfverfylldes
af ett proletariat af egendomslösa fria romerska
medborgare. Ett vidsträckt förstatligande af jorden
för senare utlämning till fria statsarrendatorer
eller själfegare, under det slafveriet lämnades
oberördt, var syftet med de åkerlagar, som slutligen
bröderna Gracchus 134-123 f. Kr. på revolutionär
väg försökte genomföra. Deras strider, motståndet
och deras agrarsocialistiska syftens utvidgning
under deras anarkistiska efterföljare, Catilina,
erbjuda många paralleller till senare tiders
revolutionshistoria i olika länder.
De första kristna tillämpade inom sina små samfund
delvis en kommunism (Apg. 2: 44-45, 4: 32-37), för
hvilken redan esséerna varit kända, och erinringarna
om dessa gammalkristna förhållanden såväl som tron på
det snara tillstundandet af det tusenåriga riket ha
spelat en betydande roll i flera sekteriska rörelser
under senare århundraden, som till en viss grad röjt
socialistiska drag (t. ex. albigenser, beginer,
franciskanorden, katarer, lollarder, se dessa
ord). Ett visst inflytande af religiösa strömningar
var märkbart eller bestämmande i flera af de mera
eller mindre revolutionära bonderörelser, som riktade
sig mot feodalväsendet (se Bondekrig). Religiöst
ursprung hade äfven anabaptisternas revolter
(se Münzer) under reformationstiden och de
jordkommunistiska revolutionsförsöken i samband med
puritanismen i England (levellers; se d. o.). Under
1600- och 1700-talen framträdde däremot andra, delvis
kommunistiska eller socialistiska riktningar inom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
