Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diffusionsprocessen, som uppfanns 1866 af Robert i
Seelowitz (Mähren) och som utgör en af de viktigaste
grundvalarna för den moderna betsockertillverkningens
höga ståndpunkt. Detta förfarande tillgår så,
att de noga rengjorda betorna sönderskäras till
smala strimlor af ungefär en tändstickas storlek,
den s. k. betsnitseln, som bringas i beröring med
hett vatten. Härigenom dödas cellernas protoplasma,
så att sockret genom diffusion (se d. o.) kan spridas
i den omgifvande vätskan. Sockrets utlakning efter
denna metod sker, enligt motströmningsprincipen, i ett
system af 8-10 "diffusörer", flaskformiga plåtkärl
af 30-50 hl. rymd (fig. 1), hvar och en fylld med
betsnitsel. Utlakningsvattnet ledes genom systemet
i den ordningen, att det i första diffusören kommer i
beröring med nästan fullständigt utlakad, därpå i de
följande med allt mindre och mindre utlakad och till
sist med nyskuren snitsel. Genom denna anordning kan
man ernå en nästan fullständig utlakning af sockret
med så ringa mängd vatten, att den härvid erhållna
s. k. diffusionssaften visar en sockerhalt af ända
till 13,3 proc., i fall betornas ursprungliga halt
varit 16 proc.; d. v. s. vattentillsatsen behöfver
ej utgöra mer än omkr. 20 proc. af betvikten. Den
utlakade snitseln utgör, sedan den genom pressning
befriats från en del af sin mycket stora vattenhalt,
ett användbart, ehuru föga hållbart kreatursfoder; den
torkas stundom i värme och blir då obegränsadt hållbar
(se Snitsel). Ang. ett nyare förfaringssätt för
saftvinning ur betorna, Steffens förvällningsmetod,
se Sockersnitsel. – 2) Sockersaftens rening. Den från
diffusörerna kommande svartbruna saften renas genom
tillsats af ungefär 2 1/2 proc. bränd kalk. Härigenom
neutraliseras fullständigt alla i saften befintliga
fria syror, som annars skulle förorsaka bildning af
invertsocker, hvilket skulle högst betydligt nedsätta
utbytet af rörsocker; redan bildadt invertsocker
sönderdelas; fosforsyra samt oxalsyra, citronsyra
m. fl. organiska syror utfällas helt eller delvis
som svårlösliga kalksalter; aminosyror (asparagin
m. fl.) sönderdelas till en del, under utveckling af
ammoniak (som i sockerfabrikerna tydligt ger sig till känna genom lukten);
färgämnen utfällas. Den i öfverskott tillsatta
kalken utfälles sedan genom inledning af kolsyra,
s. k. saturation, hvarmed fortsattes, tills lösningen
blott reagerar svagt alkaliskt, hvarefter alla de
utfällda ämnena afskiljas medelst filtrerpressar. Den
i dessa kvarstannande massan, som benämnes slamkalk,
är genom sin höga kalkhalt (ungefär 65 proc. kolsyrad
kalk) ett värdefullt jordförbättringsmedel,
hvilket äfven genom en viss halt af fosforsyra (1–2
proc.) och kväfve (0,2–0,5 proc.) är verksamt som
gödselmedel. Genom den nu beskrifna kalkreningen
aflägsnas nära hälften af de i saften befintliga
icke sockerartade ämnena, däribland tärgämnen så
fullständigt, att den från filtrerpressarna kommande
tunnsaften är nästan färglös och icke vidare behöfver
renas medelst benkol, såsom i äldre tider, före
1890, var brukligt. I st. f. benkolsfiltreringen
företages numera stundom en eftersaturering med
svafvelsyrlighet.
– 3) Saftens afdunstning och inkokning. Den gamla metoden att koncentrera
saften öfver fri eld i öppna pannor medförde stor
bränsleförbrukning och dålig behållning, emedan
en del af sockret därvid sönderdelades. Genom
förbättrade metoder har kolåtgången nedgått från 50
till endast 7 kg. pr 100 kg. betor. Hvilken ofantlig
besparing detta innebär inses kanske bäst däraf,
att i en större betsockerfabrik, med en af verkning
af omkr. 1,000 ton betor om dagen, den vattenmängd,
som måste afdunstas, utgör, dygnet om, omkr. 850
l. i minuten. Den stora kolbesparingen uppnås
hufvudsakligen genom tillämpning af ett sinnrikt,
1843 af Rillieux uppfunnet afdunstningssystem, som i
själfva verket hör till de viktigaste uppfinningarna
i den kemiska storindustrien och som numera används
icke blott för sockerlösningar, utan äfven i stor
utsträckning för lösningar af alkalier, salter,
lim etc. Enligt denna metod sker nu sockersaftens
koncentration i ett system af 3–5 med hvarandra
kombinerade, slutna vakuumpannor (fig. 2) på sådant
sätt, att saftångan från pannan n:r 1 används för
kokning af saften i pannan n:r 2 o. s. v., så att
värme utifrån behöfver tillföras endast pannan n:r
1.
 |
| Fig. 2. Vakuumpannor. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
