Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sofism - Sofisteri - Sofistik - Sofistisk - Sofokles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
265
Sofisteri-Sofokles
266
och handling ingripa i statsstyrelsen". Såsom
Gomperz sagt, voro sofisterna "halft professorer,
halft journalister". De representera i den grekiska
bildningens historia en upplysningstid, som förberedde
den djupare filosofi, som sedan grundlades af
Sokrates och Platon, och den vetenskapliga forskning,
som Aristoteles och hans lärjungar genomförde. I
allmänhet utmärkte sig sofisterna ej för någon större
originalitet. De satte endast form på hvad Platon
kallade "de mångas meningar". Men följande riktningen
i tidsandan förde de i viss mån tänkandet in på
nya banor genom att ur de gängse åsikterna utdraga
konsekvenserna med afseende särskildt på människans
och samhällets lif. I motsats till den föregående
filosofiens metafysiska och kosmologiska intressen
gåfvo de tänkandet en vändning till det subjektiva,
till de psykologiska, kunskapsteoretiska och sociala
problemen, som, fördjupad genom Sokrates, grundlade en
ny period inom filosofien. Men på samma gång verkade
i stort sedt deras läror upplösande på det grekiska
samhället, i det att den stora massan väl lärde sig
af sofisterna att ställa alla problem under debatt,
men ej förmådde tillgodogöra sig de följande store
tänkarnas lösning af problemen. Inbördes voro dock
sofisterna hvarandra mycket olika. Många af dem
voro icke filosofer alls, utan lärare i allehanda
andra konster och vetenskaper. Det fanns bland
dem entusiaster för vetande och polyhistorer,
sådana som Hippias från Elis, som ej blott
undervisade i matematik, astronomi, kronologi,
konstlära och etnologi, utan äfven uppträdde som
skald, sagoförtäljare och minneskonstnär samt
därjämte berömde sig af att kunna så godt som alla
handtverk. Andra voro vetenskapsföraktare och
universaltviflare. Somliga af dem voro radikala
som Thrasymachos, andra utprägladt konservativa,
beskedliga moralister som Prodikos från
Keos. Några voro paradoxjägare, andra ytterst
triviala. Säkerligen funnos sofister af den art,
som Platon lär oss känna i brödraparet Eutydemos
och Dionysodoros, ordvrängare, som åtogo sig
att om hvilket påstående som helst först bevisa dess
sanning, sedan dess falskhet. Men åtminstone två af
sofisterna voro skarpsinniga tänkare, Protagoras från
Abdera och Gorgias från Leontinoi
(se dessa); den senare intar ock en framstående plats
i den grekiska retorikens historia. - Sofisterna
ha icke efterlämnat några skrifter. Vi känna dem
väsentligen genom hvad deras motståndare skrifvit
om dem. Aristofanes hånar dem i "Molnen" och andra
komedier. Platon ser i dem huvudrepresentanterna för
den sensualism och materialism, den njutningslära
och maktfilosofi, som han gjort till sin lifsuppgift
att till fäderneslandets räddning bekämpa. I dialogen
"Protagoras" förtiger han icke h. o. h. sofisternas
bättre sidor, men i "Sofisten" lämnar han en så
mycket mera nedsättande karakteristik af dem, och i
flera af sina andra skrifter lägger han i enskilda
sofisters mun de krassaste uttalanden. I hufvudsak
instämma Aristoteles’ utsagor med hans lärares. Men
i Platons förakt för sofisterna redan på den grund,
att de togo betalt för sin undervisning, har vår tid
svårt att instämma. Och åtminstone vissa, särskildt
bland de äldre sofisterna, som Protagoras och Gorgias,
åtnjöto äfven bland de bäste i samtiden så högt anseende,
att detta blir oförklarligt, om Platon verkligen bedömt dem
fullt rättvist. Hegel har därför i viss mån tagit
sofisterna i försvar, och G. Grote gick i sin "History
of Greece" (1846-56) i sådan riktning till en ny
öfverdrift. Mätta med Platons stränga fordringar
på klarhet i principerna och följdriktighet i
slutsatserna, måste de mångordige sofisterna,
som utlärde konsten "att göra det sämre skälet
till det bättre", stå sig slätt: deras hufvudfel
torde just ha varit principlöshet. Men fattar man
dem i första rummet ej som själfständiga tänkare,
utan som populariserande folklärare, blir omdömet
om dem mildare. Då framträda deras brister snarare
som symtom hos tidsandan än som orsaker till dess
förfall. Då de utdrogo de gängse, lägre åsikternas
radikala konsekvenser, förberedde de indirekt de
högre åsikter, som sedan utvecklades af Sokrates
och Platon. Som främjare af en förståndsmässig
lifsuppfattning och som kunskapsspridare ha de
sannolikt utöfvat ett i viss mån gagnande inflytande
på den grekiska folkbildningen. - Sofisterna
behandlas i alla framställningar af den grekiska
filosofiens historia, utförligt t. ex. af A. W. Benn,
"The greek philosophers"" (I, 1882), och T. Gomperz,
"Griechische denker" (I, 2:a uppl. 1903). De bevarade
fragmenten af sofisternas skrifter och uttalanden äro
samlade i H. Diels, "Die fragmente der vorsokratiker"
(II, 2, 2:a uppl. 1910) och kommenterade af W. Nestle,
"Die vorsokratiker. In auswahl übersetzt" (1908).
- Sofistik, sammanfattning af sofisterna eller af
deras läror; bruk af bedrägliga slutledningar,
spetsfundigt och förvillande resonemang.
S-e.
Sofisteri. Se Sofist, sp. 264..
Sofistik. Se Sofist, sp. 266.
Sofistisk. Se Sofist, sp. 264.
Sofokles (grek. Zofokles, lat. Sophocles], det forna
Greklands störste tragiske skald, f. omkr. 496 i. Kr.,
var son till en förmögen vapenfabrikant där. Han
fick en vårdad uppfostran. Hans lärare i musik var
den berömde Lampros, och till förebild i tragisk
skaldekonst hade han sin landsman Aischylos. Som
tragisk skald uppträdde han offentligen första gången
år 468 och vann då priset öfver sina medtäflare, bland
hvilka äfven Aischylos säges ha varit. En mångårig
och ärofull skaldebana var därmed öppnad. Inalles
20 gånger säges han ha erhållit första
priset, många gånger äfven det andra, men däremot
aldrig blifvit satt i tredje rummet. Då han 441
f. Kr. uppförde sin "Antigone", gaf folket uttryck
åt sin hänförelse genom att välja honom vid sidan af
Perikles till fältherre i Samiska kriget. Det allmänna
hufvuddraget hos hans tragiska skaldekonst är ideal,
harmonisk skönhet, sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
