Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
287
Sokrates
288
själf behärskning väl just innebär den sedliga
karaktärens frihet.
Religiositet. Någon religionsfilosofi har S. ej
utvecklat. Dess problem tillhöra den metafysik, som
han anser öfvergå människans förstånd. Och då man
i honom velat se en utpräglad representant för ett
monoteistiskt gudsbegrepp, har man sannolikt något
idealiserat hans ståndpunkt, öfver hufvud inlät han
sig icke på sådana teoretiska problem. Men hela hans
personlighet präglades af djup och allvarlig religiös
fromhet: lydig statens lagar, böjde han sig inför den
fäderneärfda religionens auktoritet. Han offrade till
statens gudar och trodde på oraklens utsagor. När hans
förstånd ej lämnade honom nödig ledning för att veta,
hvad han borde göra eller låta, lyssnade han till den
gudomliga röst, som han trodde sig höra i sitt inre
och som han kallade daimonion (det gudomliga). Dess
intuitiva aning, som särskildt varnade honom för det
orätta, ansåg han som ett osvikligt gudarnas tecken,
som han alltid obrottsligt lydde.
Politiska åsikter. Att S. skarpt ogillade det dåtida
Atens ofvan skildrade ensidiga demokrati lider väl
intet tvifvel. Men han älskade varmt sin fädernestad
och var alltför laglydig för att någonsin ha drifvit
propaganda mot den lagliga styrelsen. Men han
hade småningom skaffat sig allt fler ovänner bland
dem, som kände sig sårade af hans kvicka ironi och
förödmjukade af hans öfverlägsna skarpsinne För S:s
besvärliga frågor gick ingen säker, många voro de,
som funno honom odräglig. När S. uppnått 70 års
ålder, inträdde en historisk situation, som gaf hans
ovänner tillfälle att hämnas på honom. Aten hade
dukat under för Sparta i Peloponnesiska kriget, och de
trettio tyrannerna hade trampat dess folkfrihet under
fötterna. Men efter några månader störtades deras
våldsmakt. Solons lagar återinfördes, och en stark
demokratisk reaktion gjorde sig gällande. Hvad hade
väl vållat Atens olyckor? Helt visst, så resonerade
man, var orsaken ytterst att söka i den gudlöshet,
som spridt sig bland befolkningen, och den trolöshet
mot fäderneärfd sed och rätt, som följt i dess
spår. Och de, som fört folket på dessa villovägar,
voro sofisterna. Den värste sofisten var den gamle
pratmakaren S., hvars lärjungar både Alkibiades och
tyrannen Kritias varit! Sådan var folkstämningen,
när tre af S:s personliga ovänner anklagade honom
399 f. Kr. inför de femhundrades domstol. Talaren
Lykon och skalden Meletos, som båda varit utsatta
för S:s sarkasmer, hade gjort gemensam sak med den
mäktige politikern, garfvaren Anytos, om hvars son
S. sagt, att han var för begåfvad att stanna i faderns
yrke. De anklagade nu S. för att förneka statens
gudar och fördärfva ungdomen. S. höll inför domstolen
ett snillrikt försvarstal. Dess frimodighet stötte
sannolikt många af domarna, och S. blef af domstolen
förklarad skyldig, ehuru med knapp röstöfvervikt. Nu
skulle dels åklagarna, dels den anklagade föreslå
straffet. De förre föreslogo dödsstraff. S. sade
sig egentligen förtjäna att för lifstiden af staten
erhålla fri bespisning på Prythaneion - en heder,
som plägade tilldelas segervinnare i fält eller
vid de olympiska spelen. Väl lät han sedan af sina
vänner öfvertala sig att förklara sig villig erlägga
böter. Då han emellertid på samma gång nämnde, att
han själf
vore för fattig att komma ut med en sådan summa och
att denna därför skulle betalas af hans förmögna
vänner, blef ju detta blott ett skenstraff. Förslaget
fattades därför af många som en förolämpning mot
domstolen, som ju redan förklarat honom värd
straff. Med större röstöfvervikt än vid förra
omröstningen fälldes därför nu dödsdomen öfver
honom. Med orubbadt lugn mottog S. denna utgång,
och i sina af skedsord till domarna försäkrade han
dem, att deras dom var ett ondt för dem själfva,
men ej för honom. På grund af ett religiöst bruk
med en tempelskänk till Delos fick ingen dödsdom
gå i uppfyllelse i Aten, medan det till Delos sända
skeppet var på väg. Tillfälligheten gjorde därför, att
S. under trettio dagar fick vänta i fängelset. Hans
vänner beredde honom tillfälle att fly, men däraf
försmådde den laglydige att begagna sig. Väntetiden
begagnade han till filosofiska samtal med sina vänner,
bl. a. om själens odödlighet, och när stunden var
inne, tömde han lugnt giftbägaren. Att hans dom
var orättfärdig, kan af ingen förnekas. Men domen
vittnade om, att S. i stort sedt misslyckats i sin
folkuppfostrande lifsuppgift. På många enskilda hade
han nog verkat förädlande, men folkandan förmådde han
ej rycka med sig, just därför att han endast vände
sig till de enskilde. Någon filosofisk skola kan han
ej sägas ha bildat. De s. k. sokratiska skolorna,
dit man räknar den cyrenaiska, den cyniska och den
megariska skolan (se dessa ord), voro visserligen
stiftade af hans personliga lärjungar, men gingo
genom ensidigt betonande af vissa mindre väsentliga
sidor i hans uttalanden principiellt helt andra
vägar. Blott en förstod det väsentliga hos S.,
Platon, hvilken blef sokratismens fullbordare,
och genom honom har S. utöfvat ett outplånligt
inflytande på hela den följande filosofiens
utveckling. -. Bland den omfattande litteratur, som
egnats S., må nämnas F. Schleiermacher, "Über den
wert des S. als philosophen" (i "Gesammelte werke",
bd 2, 1838), S. Ribbing, "Über das verhältniss
zwischen den xenophontischen und den platonischen
berichten über die persönlichkeit und die lehre
des S." (i Uppsala univ:s årsskr., 1870) och "Über
S:s daimonion" (ibid., s. å.), A. J. É. Fouillée,
"La philosophie de Socrate" (2 bd, 1874), K. Joël,
"Der echte und der xenophontische S." (1893-1901),
C. Piat, "S." (1900), K. Pöhlmann, "S. und sein
volk" (1899), f. ö. alla framställningar af den
grekiska filosofiens historia af Zeller, Gomperz,
Benn m. fl. En populär svensk framställning
lämnar K. J. Dahlbäck, "S., en tidsbild" (1875).
S-e.
Sorkrates (grek. Zcoxgdtrjs, lat. Sofcrates),
grekisk kyrkohistoriker, f. omkr. 380 i
Konstantinopel, till yrket advokat, författade en
kyrkohistoria (7 böcker), som utgör en fortsättning
af Eusebius’ verk och behandlar tiden 306-439. Detta
verk, som utmärker sig för opartiskhet, men icke
grundar sig på djupare studier, har utgetts
af Valesius (1668), Hussey (1853) m. fl.; ny
uppl. af Vet. akad. i Berlin (under utg.). Det
står på Nicænums grund och är välvilligt mot
origenismen. Underrättelser om S. finnas nästan
blott i hans egen kyrkohistoria. Om källorna till
denna har F. Geppert skrifvit en undersökning i
"Studien zur geschichte der theologie und kirche"
(III, 1898) Hj. H-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
